I Andens fenomenologi (1807) hävdade Georg Wilhelm Friedrich Hegel att historien går framåt med hjälp av dialektiska sammandrabbningar, det vill säga, mötet mellan en tes och en antites vars motsägelse så småningom övergår till en syntes dikterad av förnuftet. Här skulle tesen vara att folkrätten är en vektor för ordning. Motsatsen skulle vara att krig pågår och syntesen är då uppkomsten av ett nytt system av internationella relationer efter varje större konflikt. Man har lärt sig av bristerna från den föregående perioden, vilket gör det möjligt för systemet att fortsätta i en annan, bättre form.
1648 markerar fördraget i Westfalen och upprättandet av ett system baserat på existensen av suveräna stater. 1815 är det Wienkongressen och starten av den europeiska konserten , 1919 föddes Nationernas förbund och 1945 antogs Förenta nationernas stadga. Hegels filosofi passar väl in i denna historiska utveckling. Något Agatha Verdebout skildrar i Rewriting Histories of the Use of Force (Cambridge University Press 2021): hur förbudet mot användning av våld blev en tvingande lagnorm som inskrivits i FN- stadgan, efter att ha blivit ofullständigt uttalad i Nationernas förbunds aktstycken 1919 och senare i Briand-Kellogg-pakten 1928. I boken ifrågasätter författaren inte bara relevansen av den gängse berättelsen om ”likgiltighet”, det vill säga att våldsanvändning skulle ha varit varken förbjuden eller tillåten enligt internationell lag utan hon förklarar också förbudets uppkomst och framgång.
Enligt den gängse berättelsen skulle stater under 1800- och början av 1900-talet aldrig ha medgett en laglig begränsning av sin yttersta suveräna rättighet att föra krig, vilket därför var en fråga om fakta och makt, men inte om lag. Ingen text innehöll en sådan begränsning, och inte heller kunde något sådant härledas ur sedvanan. Med stöd av en djupgående studie av praktiken avvisar författaren bestämt detta argument. Hon visar hur angripande stater lade fram motiveringar baserade på internationell rätt; ibland åberopandes hänsyn till kollektiv säkerhet som följde av tillämpliga fördrag, ibland mer humanitära hänsyn men alltid kopplat till rättsregler. Genom att noggrant dissekera arkivdokument belyser Agatha Verdebout hur juridiken kom att åberopas, vid sidan av politik och moral.