All Necessary Measures? (C. Hurst & Co. 2022) är en bok av Ian Martin om The United Nations and International intervention in Libya.
Engelsmannen Martin tillhör de humanitära etablissemangen; ledande kretsar som rör sig mellan olika ”Think-tanks”, FN-organ, universitet, statliga institutioner och inrättningar som Amnesty International, Oxfam International, Human Right Watch och Läkare utan gränser.
Martin var under en tid generalsekreterare i Amnesty International. I boken redovisas att han starkt gick emot USA:s och UK:s invasion i Irak och att han då sa upp sitt medlemskap i Blairs Labourparti. Det framgår samtidigt att han anser att interventioner kan vara berättigade.
Under 2011 och 2012 tjänstgjorde han på uppdrag av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon som ”post-conflict planning adviser” och sedan som ”UN support mission head” för Libyen.” Han hade alltså en central post, när Nato och enskilda stater trappade upp sitt aggressionskrig mot Libyen och drev det till ett avgörande.
Ban Ki-moon är en av de sämsta generalsekreterare FN någonsin haft. Hans osjälvständighet gentemot väst var skadlig för FN. Han pläderade öppet för krav på regimförändring i Libyen. Utnämningen av Martin ser ut att ha legat i linje med generalsekreterarens allmänna inställning, men det bör sägas att Martin i boken för fram skarp kritik mot Ban Ki-moons inställsamhet.
Det som gör Martins bok särskilt läsvärd är hans positionering och de detaljerade skildringar av centrala förlopp under krigets förspel och dess följande faser som den möjliggör. Martin ägnar stort utrymme åt efterspelet. Där var han en av nyckelspelarna. Där gäller det att som Martin ser det söka efter vilka som ytterst var ansvariga för att Libyen förstördes.
Martin är inte främmande för att lyfta fram även känsliga saker. Samtidigt kommer man inte ifrån att det uppdrag han hade och de sympatier han hyser har påverkat hans perspektiv och tolkningar. En hel del av västs propaganda och vinklingar går igen i boken.
Frågan om regimförändring var central i fallet Libyen. I grunden är det en helt intern fråga som utländska stater inte ska blanda sig i.
När inbördeskriget inleddes i Libyen hade utländska makter börjat beväpna upprorsmakarna. De tränades, understöddes och beväpnades av dessa utländska stater. Den libyska statsledningen var i sin fulla rätt att med all kraft bekämpa de beväpnade rebellerna. Dessa utgjordes av starkt splittrade grupperingar. De hade inte mycket att gemensamt erbjuda Libyen. Utan militärt stöd från Nato och enskilda utländska statliga sponsorer skulle de av allt att döma tidigt ha lidit nederlag i inbördeskriget.
Den resolution, beslutad av FN:s säkerhetsråd, som angav ramarna för begränsade militära åtgärder i Libyen, handlade om att skydda civila inom vissa områden. Den gav inget som helst utrymme för att beväpnade rebelliska styrkor skulle skyddas eller förses med vapen. Den handlade inte om regimskifte.
Men hur förhöll det sig i verkligheten? Martin ger en sammanfattande bild av de olika mönster som allt tydligare hade växt fram inför slaget om huvudstaden Tripoli:
”The complicated story of the fall of Tripoli has been extremely well detailed elsewhere. It was the culmination of the triangular cooperation of the rebels, the special forces on the ground and NATO. For months, various groups that the NTC struggled unsuccessfully to reconcile were developing different plans for taking and securing Tripoli and discussing these with their main foreign advisers and supporters.
NATO operations had increasingly extended from preventing attacks by Gaddafi´s forces to supporting rebel advances. NATO strikes, guided by ground advisers, covered the rebels´ advance out of Misrata and enabled them to envelop Gaddafi´s forces. Misratan forces would attack Tripoli from the north, while the rebel groups that had been training and fighting in the Nafusa Mountains would sweep in from the south. NATO helicopters supported rebels in close engagements and interdicted regime reinforcements: British Apache helicopters were pivotal in supporting the final assault on Tripoli. A detailed description of the UK´s air operations show how they were designed to accompany the rebels advance on Tripoli. As general Richards recalled it: “From the air, we concentrated on Tripoli and on using our bombing raids to open a corridor for the rebels as they moved toward the capital.” The US stepped up its airstrikes, and its Predator drones provided round-the-clock surveillance to NATO and to the British and French special forces on the ground, after a decision that opened up the sharing of more sensitive information. During the final attack on Tripoli, there was a direct contact between NATO and the rebel operations rooms, as NATO actively supported rebel movements on the ground with strikes and overhead intelligence.”
Som Martin övertygande belägger hade Nato och styrkor från Qatar, UAE, UK, Frankrike med flera stater blivit ett med rebellerna i offensiven mot den libyska armén. Operationerna var samordnade. NTC som nämns i första stycket var ett rebellorgan utan större representativitet. Frankrike ”erkände” i ett tidigt skede detta som legitim företrädare för det libyska folket. Detta vettlösa beslut kallade Hollands utrikesminister för ”a crazy move”, och Tysklands utrikesminister underströk att ”before taking such steps, one should really know with whom one is dealing”.
David Cameron, då brittisk premiärminister och nu pånyttfödd som utrikesminister, skriver om denna fas i sina memoarer 2019:
”With our allies France, Qatar and UAE we ended up steering the ramshackle Libyan army from a secret cell in Paris, providing weapons, support and intelligence to the rebels planning an assault on Tripoli. This quartet of countries – known internally as the four Amigos – focused on training, equipping, and mentoring effective militias in the west. Though this was known to NATO and the US, once again we were operating outside the traditional structures.”
Nato var med ända till slutet:
”When, however, on 19 October NATO received the first clear indication that Gaddafi was in Sirte, it increased its air surveillance. In the early hours of 20 October, his convoy was identified fighting its way out of the city and was initially struck from a US drone, then by two French fighter jets.” Enligt tillgängliga uppgifter dödades Gaddafi av rebeller i anslutning till dessa missilattacker.
Markstriderna var enligt Martin centrala. Styrkor från Qatar, UAE, UK, Frankrike och Italien deltog på rebellernas sida. Martin kan dock inte uppge några säkra siffror när det gäller numerären, men de två förstnämnda staterna lär ha dominerat. USA tycks ha hållit sig på avstånd, men agerat genom agenter.
I bokens avslutning skriver Martin beklagande att det saknades en effektiv prövning av ansvaret för genomförandet av mandatet med ”begränsad klarhet” i fallet Libyen. Detta utgör enligt Martin ett ”hot” mot att FN:s säkerhetsråd i framtiden ger mandat till dylika interventioner med användning av våld. Enligt Martin var denna kritik av frånvaron av effektiva möjligheter att pröva ansvaret tillämplig inte bara på Natos egen Operation Unified Protector utan även på leveranserna av vapen till rebellerna i strid mot säkerhetsrådets beslut och den hemliga användningen av specialstyrkor från olika stater.
Martin har rätt i att något verkligt utkrävande av ansvar inte har skett. Men det är också svårt att på allvar räkna med om man som här väl släppt krigets krafter lösa. Det är det som inte borde ha skett.
Martin citerar Dr Jonathan Eyal, Senior Research Fellow and the Director of International Security Studies vid Royal United Services Institute (RUSI):
“Unfortunately, the handling of the legal framework for the Libya operation mirrors Western behaviour in previous interventions, from the Bosnia operation in 1995, to the Kosovo war in 1999 and the invasion of Iraq in 2003. In every one of these occasions:
- A handful of Western governments used a UN Security Council resolution which lacked full backing, supposedly on behalf of the ‘international community’
- In every single case, the aim was to persuade Russia to abstain, rather than veto a resolution, on the calculation that, once this was accomplished, China would be too embarrassed to be in a minority of one to torpedo the same resolution
- At every stage, this was accomplished by fudging the real extent of the operation being contemplated
- The scope of the operation then grew and was invariably translated into ‘regime change’
- Weapons were provided to local combatants, in violation of existing provisions
- Resolutions were reinterpreted unilaterally, to suit whatever purposes were required
- And, in every single case, once a resolution passed in the UN, Western governments precluded any further debate over its interpretation and application.”
Martin anser att man kan argumentera om de “finer points” i Eyals analys, men att det är svårt att komma undan förklaringsbördan för den som har avvikande mening.
Enligt Martin har fallet Libyen orsakat allvarlig skada för det ”begränsade” konsensus som rådde om doktrinen ”responsibility to protect” (R2P). Så är det tack och lov.
Martin upprepar det slags bortförklaringar man brukar få höra i samband med att sådana här katastrofala interventionskrig och korståg ska försvaras: det brast i den erforderliga ”post-intervention” strategin; behoven underskattades eller negligerades; det gick för långsamt och genomfördes för sent; Libyen var efterblivet med en ledare som var fientlig till att bygga en modern stat; inflödet av vapen från främmande stater som backade upp rebellerna var omstörtande; och så vidare.
Martin har rätt i att Libyen efter Gaddafis fall har fragmenterats och söndrats genom konflikter och splittring, som förvärrats av staterna som understött och beväpnat olika stridande fraktioner.
Martin noterar att FN fått kritik av dåvarande brittiske utrikesministern Hague som på typiskt sätt skyllt ifrån sig med att FN varit för svagt när det gällde ”policing, which turned out to be crucial.” Martin invänder att detta inte var avgörande utan det var det bredare misslyckandet att förstå hur de beväpnade grupperna fungerade och att tackla hela säkerhetssidan. Här, menar Martin, låg det största ansvaret på ”the governments that had supported, armed and directed the rebel battalions … ;they made no effort to do so, and it was far beyond the capacity of the UN to create this.”
Men de ytterst skyldiga här är USA i kompanjonskap med UK och Frankrike som frontade och agerade på marken. De genomförde ett aggressionskrig som ledde till att Libyen förstördes som statsbildning; ett krig som negligerade de tydliga begränsningarna i mandatet från FN:s säkerhetsråd. Ryssland har också ett ansvar. Det var oförlåtligt av Ryssland att avstå från att lägga in vetot. Därigenom öppnade Ryssland för ett krig som det knappast var svårt att förutsäga vart det skulle ta vägen. Inte heller det ryska handlandet efter det att kriget hade inletts och den västliga insatsens mandatöverskridande karaktär blev allt tydligare kan undgå kritik. Att säkerhetsrådet över huvud taget öppnade för våldsanvändning mot Libyen var ytterst skadligt för förtroendet för FN. Att Ban Ki-moon inte gjorde något för att hålla emot det olagliga våld som väst använde medför att han förtjänar allvarlig kritik. Han bidrog till att låta krigsherrarna dra stor nytta av FN:s legitimerande stämpel.
Sammantaget får man säga att kriget mot Libyen inte gynnat R2P:are och andra intervensionister. Tvärtom. Det är svårt att se att något liknande under överblickbar tid skulle kunna inträffa på nytt utan att ett veto läggs in. Det har blivit allt svårare att dölja sig bakom slagord som humanitär intervention och R2P.
De stater som var drivande i aggressionskriget har förlorat i inflytande i åtminstone Afrika. Den globala södern har uppenbarligen värderat vad det var fråga om för slags politik och lagt detta på minnet.
För svensk del återstår det att göra upp med den helt oförsvarliga och skamliga svenska insatsen för bombningarna av Libyen.
Läs mer:
Ban Ki-moon, fel man på svår plats
Norge i Libyenkriget – lojalitet med Nato var avgörande
Libya: Krigens uutholdelige letthet –en bokanmälan