En nyutkommen bok av förre statssekreteraren i norska utrikesdepartementet Henrik Thune, Strengt fortrolig (J. M. Stenersen Forlag 2023) handlar enligt underrubriken om Norges hemmelige forsøk på å stanse krigen i Libya. Omslaget utgörs av ett collage med samtida fotografier av den franske presidenten Nicolas Sarkozy, den brittiske premiärministern David Cameron, Libyens ledare överste Muammar al-Gaddafi, den norske utrikesministern (numera statsministern) Jonas Gahr Støre samt den amerikanska utrikesministern Hilary Clinton.
Som läsare slås man av att det är åtminstone två fotografier som saknas. Det saknas ett foto av Jens Stoltenberg. Han var norsk statsminister då kriget utspelade sig 2011. Han var drivande i att involvera Norge i västs krig mot Libyen på premisser som landet inte hade någon kontroll över. Han blev sedan Natos generalsekreterare. Det saknas vidare ett foto av president Barack Obama. Han höll de facto i tömmarna och styrde mot krig med Libyen. Det blev som Obama ville, även om många tunga stater markerade distans mot den amerikanska krigslinjen (Tyskland, Brasilien, Indien, Sydafrika, Kina, och Ryssland); en negativ hållning som sedan skärptes när krigets verkliga natur började skönjas.
Västs krig mot Libyen 2011 fördes initialt av USA med stöd av Frankrike och Storbritannien, men snart inordnades det under Natos ledningsstruktur. Det var då norskt jaktflyg genomförde upprepade attacker och bidrog till att bomba Libyen sönder och samman. Och det var då svenskt flyg spanade och underlättade Natos bombningar.
Grundberättelsen i Thunes bok är att ett antal personer knutna till det norska utrikesdepartementet efter initiativ från vissa medlemmar av Gaddafis familj involverades i ansatser till att få till stånd en vapenvila och en förhandlingsprocess i det pågående inbördeskriget i Libyen. En av dessa personer var Thune själv. Denne var då projektledare i Støres stab. Förhandlingsförsöken misslyckades som vi vet.
Varken Sarkozy eller Cameron, vilka båda var ideologiskt ledande i det krigsdrivande korståget mot Gaddafi, var intresserade av något annat än regimskifte och det på västs villkor. Obama hade ingen avvikande uppfattning. Av allt att döma hade Frankrike, Storbritannien och USA tidigt stakat ut planen, som man höll fast vid: Gaddafis regim skulle ovillkorligen bort. Norska ansatser till att få slut på kriget i Libyen var uppenbarligen redan från början dömda att misslyckas. Vad Norge lyckades med var att låta det egna stridsflyget genomföra sin mest offensiva krigsinsats någonsin och vräka ner närmare 600 bomber över Libyen.
Den norska diplomatgruppens kontakter med kretsar runt Gaddafi och med olika västliga centra, bland andra Hilary Clinton och hennes ”team”, tar stor plats i boken. Den tråden kan man följa. Den reser intrikata frågor som Thune berör: hur pass förtroliga och hemliga blir förhandlingsförsök med företrädare för den libyska statsledningen, då information förmedlas till Stoltenberg och Støre, delges Clinton och hennes ”team” och säkerligen vidarebefordras till Natos militära ledning, som väljer ut bombmål och bedömer krigsstrategin? Samtidigt var denna problematik något som de libyska företrädarna rimligen räknade med. Att Norge deltog i kriget var inte dolt. Det bör ha varit så att Libyen sökte sig fram på olika vägar för att få till stånd en konstruktiv förhandling om fred, men att få över huvud taget ville lyssna på dem, mycket mindre bistå dem, varvid den norska gruppen möjligen kunde framstå som ett undantag, liksom sydafrikanska företrädare. Västs isolering av Libyen var pressande och långtgående.
Thune skriver: ”Vi skulle være en tredjepart, samtidig var vi en del av krigen.” Vid överläggningar med Saif, Gaddafis son, framförde en av de norska diplomaterna ”at Norge snakker med alle, forsøker å spille med åpne kort, men ikke deler informasjon partene ikke ønsker skal komme ut”, Thune hävdar i boken att skillnaden ”mellom innhentning av etterrettning og konfliktdiplomati er et avgjørande prinsipp – og helt nødvendig om man vil bygge tillit”. Det låter sig sägas. Men som vi vet kan till och med utmattade dödsfiender i total avsaknad av tillit mäkla fred med varandra. Grunden är då en insikt om att något annat än evigt krigande till slut måste prövas fullt ut. Det var inte västs inställning. Det fanns inget utrymme för Norge som ”fredsnation”.
Vid sidan om berättelsen om det norska diplomatspåret ger Thune i boken en kompletterande bild av kriget, som bland annat tydliggör Stoltenbergs och Obamas roller samt klargör vad för slags krig det var fråga om.
Jens Stoltenberg
Jens Stoltenberg var Norges statsminister 2011. Det var den av honom ledda regeringen som beslutade att Norge skulle delta i bombningarna av Libyen.
Tillfrågad av norska NRK i september 2018, då en norsk utredning om kriget i Libyen hade lagt fram sin rapport, förklarade Stoltenberg, som då hade blivit Natos generalsekreterare:
”Jeg er veldig trygg på vuderingene vi gjorde da, og jeg mener det samme i dag: Det norske soldater deltok i, er det man i dagligtale omtaler som krig. Det sa jeg også i Stortinget. Men jeg sa også at det ikke folkerettslig var å anse som deltagelse i krig, sier Jens Stoltenberg.”
Stoltenberg må ha känt sig trygg i sina värderingar, men i sak hade han i huvudsak fel. De norska piloterna deltog inte bara i ett krig. De deltog i ett krig som lämnade folkrätten bakom sig i och med att bombinsatserna gick långt utöver det begränsade mandatet enligt Säkerhetsrådets resolution 2011 som bara gick ut på att skydda civila. De deltog i bombningar för regimförändring, något som Säkerhetsrådet inte hade sanktionerat. Stoltenberg klargör själv krigets verkliga karaktär i sin bok Min historie (Gyldendal 2016):
”Vi snakket i realiteten om en militær inngripen på opprørernes side.”
Så var det. Att utländska makter, i detta fall Nato-stater, inklusive ett partnerland som Sverige, utövade aggression mot Libyen för att störta landets laglige ledare, Gaddafi, stred mot FN-stadgans kärna och saknade stöd i något mandat från Säkerhetsrådet.
Professor Öystein Noreng kommenterade Stoltenbergs roll i en artikel i september 2018:
”Det er vanskelig ikke å tillegge tidligere statsminister Jens Stoltenberg et stort personligt ansvar, som han i ettertid prøver å unndra seg. På spørsmål fra media svarer han at det var regjeringen og Stortinget som besluttet å delta i operasjonene i Libya, mens han underslår at det var han selv som var drivkraften og fikk regjeringen og Stortinget til å delta. Den gang nøt han stor troverdighet i vårt politiske miljø, dessverre.”
Henrik Thune skriver i sin bok om den norska insatsen och Stoltenbergs syn på den:
Kriget var ”utmerket trening for det norske luftvåpenet” och var ”det moderne norske flyvåpenets ilddåp” enligt Stoltenberg.
Det norska krigsbeslutet togs på lösa boliner i samband med att Stoltenberg var på väg till Paris för att ge besked till Sarkozy och Cameron:
”Slik ble beslutningen tatt, uten formelle møter”, men – som Stoltenberg senare beskrev det – ”ved at noen snakket sammen.” ”Regjeringsnotater, behandling i statsråd og formell konsultasjon med kommiteen på Stortinget kom først uken etterpå.”
Sosialistisk venstrepartis ledare Kristin Halvorsen, som ingick i Stoltenbergs regering och pressades till ett snabbt ställningstagande, menade att:
”Nå ilte han til for å ha med et skarpest mulig norskt bidrag til møtet med president Sarkozy og de utvalgte statslederne. Hun tenkte at han kanskje var smigret over invitasjonen, og at det var grunnen til hastverket.”
Stoltenberg beskrev efter krigsöverläggningarna i Paris stämningen som ”en høystemt, entusiastik begeistring for at nå slår vi til!”
Barack Obama
Enligt Thune skulle president Obama ha vacklat fram och åter, men till slut ha bestämt sig för krig mot Libyen. Obama avvisade därvid Camerons och Sarkozys förslag om ett begränsat flygförbud över landet som helt otillräckligt. Det behövdes något mer: det krävdes att alla ”nödvändiga medel” skulle kunna användas från luften.
Detta var ett avgörande strategival som Obama fick igenom och som öppnade för massiva bombningar av landet. Det har talats om att Obama ville styra från baksätet och trappa ner USA:s insatser. Det må vara hur som helst med det, men USA:s inverkan på kriget var oavsett detta bestämmande.
NTC inget utan Nato
I mars gjorde det av upproriska rebeller med utländskt stöd upprättade ”Nationella övergångsrådet” (NTC) anspråk på att vara den enda legitima företrädaren för det libyska folket. Detta saknade all täckning i verkligheten. Dess styrka var utländsk uppbackning. Inte desto mindre erkände Frankrike redan den 10 mars NTC som Libyens rättmätiga företrädare.
Thune redovisar i boken att han fick information om att upprorsmakare knutna till TNC var i färd med sin första stora offensiv:
”Angrepet var koordinert med NATOs flykommando og hadde begynt i mørkret, rett for soloppgang. Innledningsvis var det stort sett bare europeiske fly og noen av krigsskipene ute ved kysten som deltok. Men etter at solen steg opp, våknet de ulike opprørsgruppene til live. Kanoner og provisoriske stridsvagner ble flyttet raskt framover langs Kystveien ved Middelhavet. De som var med var for det meste helt unge menn, mange uten krigserfaring. De gick i hverdagsklær, de fleste av dem i jeans og T-skjorte, med pannebånd eller skjerf over huvudet. En stund presset dise frynsete styrkene Gaddafis hær langt bakover. Men det tok ikke lang tid før delar av hæren igjen var på offensiven. I løpet av et par netter blev avgjørende veikryss blokkert. Det blev skutt med tungt artilleri, og opprørerne flyktet unna.”
Norskt flyg deltog i bombningarna:
”Norske jagerflyg var også involvert og angrep en flygplass for å hindre Gaddafis luftvåpen fra å komme på vingene. Hva flyene ellers foretok seg, var ikke klart for oss som jobbet i Utrikesdepartementet. Det eneste vi visste, var at mange av målene som ble angrepet i Libya, ble plukket ut på såkalt operativt nivå. Det var NATO som ledet dette arbeidet, og i all hovedsak via organisasjonens luftkommando i den søritalienske byen Napoli. Planen var at Norge skulle ha fire ansatte der nede. Likavel var bare én av stillingene besatt. Det falt dermed på en enslig såkalt liasonoffiser å vare bindeleddet tilbake til Norge. Offiseren hade innsyn i beslutningene, men ingen formell rolle, og Norge hade liten, om noen, direkte innflytelse på hvilke mål som blev plukket ut.”
Det handlade om bombningar med ”outsourcat” beslutsfattande och glidande målbild:
”Det vi også forsto, var at de aller fleste av NATOs bombetokter innover i Libya ikke egentlig ble pekt ut eller besluttet. Angrepene var såkalte SCAR-oppdrag (Strike Coordination and Reconnaissance), noe som betydde at det var opp til de norske pilotene selv å finne egnede bombemål fra cockpiten oppi F16-flyet. Uten helt å vite hva som ventet dem, fikk pilotene beskjed om å fly innover i Libya og lete etter mål å angripe. Trolig var omkring tre av fire bombetokter over Libya oppdrag av denne typen. Det må ha vært en prøvelse för piloterna.”
Thune ger en övergripande bild av kriget:
”Ingen så ut til å vinne. Byer ble erobret, så forlatt igjen. Frem og tilbake. Mennsker ble skutt. Barn ble gjemt unna. Mat og medisiner manglet. NATO hjalp opprøret framover og var i ferd med å bli en del av selve borgerkrigen.”
Det är en bild som bekräftats av Stoltenberg. Som Thune redovisar riktades luftangreppen alltmer in på mål i huvudstaden Tripoli och mot kretsen kring Gaddafi:
”Bara i løpet av mai hadde Tomas og jeg telt titalls luftangrepp mot Tripoli. Antallet var økande, og etter som bekymringen for nederlag vokste rundt omkring i Europa, ble angreppene stadig utvidet till nye mål. Boligene till Gaddafis støttespillere ble truffet.”
Nato riktade in sig på mål där Gaddafi och hans familj kunde ha befunnit sig. Dessa mål betecknades som anläggningar för kommando och kontroll i ett försök att legitimera att de var adekvata militära mål. Men det blev allt tydligare att väst i grunden deltog på rebellsidan i ett inbördeskrig för regimförändring.
I anslutning till västs aggression mot Libyen hänvisades det till ”humanitär intervention” och till ”Responsibility to Protect”. Detta hade dock ingen bestående framgång. Det stod snart klart att det enda väst hade lyckats med var att förstöra Libyen genom att slå sönder den libyska statens territoriella integritet och självbestämmande. Det kommer att ta decennier att få bukt med den utländska inblandningen i landet och råda bot på anarkin och splittringen, som fått ödesdigra följder även i omgivande stater. Det enda positiva man egentligen kan säga om saken är att västs interventionistiska politik i Libyen lett till avståndstaganden från en majoritet av världens stater. Krigsinsatserna har blivit en politisk belastning för väst. Misstänksamheten mot nya sådana krigsprojekt har skärpts.
I Norge fick man en regeringslojal utredning om bombningarna i Libyen. Utredningens rapport är trots det värd att ta sig igenom. Den belyser hur småstater alltför lätt låter sig inlemmas i följsam underordning i Nato: libya-rapporten.pdf (regjeringen.no)
I Storbritannien avgav en parlamentarisk kommittee en mycket värdefull rapport som sakligt gör upp med många av de nidbilder som spreds för att ideologiskt försvara kriget: HC 119 Libya: Examination of intervention and collapse and the UK’s future policy options (parliament.uk)
I Sverige har vi än så länge ingen sådan utredning att relatera till. Det är djupt otillfredsställande.
Läs mer:
Utred Sveriges deltagande i kriget mot Libyen! – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Västvärldens fortsatta tystnad om bombkriget i Libyen – FUF.se
Läs även om Libyenkriget i boken Lagen mot krig, sid 112–121.