Det går som ett omkväde att säkerhetsläget i vår omvärld har försämrats under senare år, och den enda handfasta förklaringsfaktorn är Rysslands militära upprustning, den ryska annekteringen av Krim och inblandningen i det ukrainska inbördeskriget. Spänningarna har ökat, sägs det, främst genom att detta land har ökat sin militära övningsverksamhet, inte minst i Östersjöområdet, och kränkt den ”säkerhetsordning” som har rått i Europa sedan kalla kriget upphörde. Detta omkväde lära vi få lysna till ett bra tag framöver. Den politiska rysshetsen har blivit en populär slagdänga.
På denna sajt har vi från början markerat mot den ryska utrikespolitiken under Vladimir Putin. Den skadar de internationella relationerna, och den är skadlig inte minst för Ryssland självt. Folkrättsbrottet genom Krim-annekteringen går inte att resonera bort, och andra stater har på goda grunder tagit avstånd från detta. Vi har däremot inte haft anledning att göra statssystemet i Ryssland och den nuvarande politiska ledningens ambitioner till en fråga som bör vara vägledande för hur ett land som Sverige förhåller sig till en mäktig granne. Diplomati går inte ut på regimväxling (även om sådana förhoppningar kan ha funnits i Arvfurstens palats). Till detta kommer att de befintliga alternativen till den sittande presidenten och hans regering inte är särskilt trevliga – en sak som nyligen utreddes i en av den Moskvabaserade kulturkorrespondenten David Isakssons artiklar.
Den ryska upprustningen har inte nödvändigtvis en aggressiv karaktär – även om Ryssland, som andra stormakter i nu-och realtid, tar sig friheter mot andra som man måste förhålla sig kritiskt till och i förekommande fall protestera mot. I sig leder inte ökad militär styrka och effektivitet till en förändrad hotbild. Frågan om hotbilder måste belysas ur ett geostrategiskt perspektiv. Till exempel: Vad skulle Ryssland tjäna på att inleda krigsrörelser i Östersjöregionen? Det är mycket osannolikt att herrarna i Kreml under överskådlig framtid – och här talar vi om generationer snarare än decennier – skulle vilja göra Baltikum till en permanent oroshärd och dra på sig ett amerikanskt eller USA-allierat motangrepp. Att det finns anfallsplanering bevisar ingenting när det gäller intentioner. En svensk militär upprustning, som vi har pläderat för på denna sajt och som vi fortsätter att göra, skulle exempelvis inte öka spänningarna i det nordiska området utan tvärtom vara spänningsdämpande. Den skulle minska risken för att vårt land angreps och erövrades av något annat. Sverige har ett uppdämt försvarsbehov. Också Ryssland har försvarsbehov.
Det går faktiskt inte att bortse från att den ryska staten anser sig kringränd av en fientligt sinnad maktkonstellation, och detta inte för första gången i sin historia. Förenta staterna, som sedan 1945 varit en permanent motspelare, har aldrig upplevt någonting sådant – Pearl Harbor och 11 september kan inte jämföras med Djingis Kahn, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler; också svenskar och polacker har, som vi vet, velat förgöra det moskovitiska väldet. Atlantpaktens utvidgning efter 1991 har inte heller skett som ett svar på rysk aggressivitet och expansionism utan inleddes i en situation av rysk svaghet och förnedring. Ryssarna, inte blott deras ledare, har känt sig svikna av löften som aldrig infriats. Ryssland har inte återfått sin ställning som en likaberättigad europeisk stat (trots medlemskapet i Europarådet 1996). Det ”europeiska huset” har på det hela taget velat utestänga Ryssland, sätta det i strykklass – utan tvivel en riskfaktor på både kort och lång sikt.
Och detta är så motsägelsefullt! För under kalla kriget var den ryska makten, Sovjetunionen, en mycket mera oförutsägbar och lynnig spelare än Ryska Federationen i vår tid. Den hade en mission: att säkra socialismens landvinningar i hela världen och att sprida ”kommunismen”. Samtidigt uppträdde den, med något undantag, relativt försiktigt utanför sin egen intressesfär. Den amerikanska politiken var under denna period även den missionerande; statsvetaren Claes Ryn har talat om en ”jakobinism”: att göra den amerikanska modellen universell. Men också USA uppträdde återhållsamt, om man bortser från krigsföretagen i Indokina. Brytpunkten mellan dessa missionära statsideologier utgjorde kalla krigets väsenskärna; däri låg dess sprängkraft. Den internationella spänningsnivån under denna långa epok var avsevärt mycket högre än idag. Under Kubakrisen och 1983–84 hade vad som helst kunnat hända. Det östeuropeiska uppvaknandet ställde det sovjetiska ledarskapet inför enorma utmaningar. Gorbatjovs historiska bedrift var att han förhindrade desperata utspel i ett läge där nederlaget närmade sig. Han blev inte belönad för detta. Tvärtom: Ryssland straffades för att det avvecklade sitt imperium på ett relativt smidigt sätt.
Det är faktiskt en falsk berättelse att Europas karta efter 1991 ritades om först med Krim-annekteringen. De jugoslaviska utbrytningskrigen, understödda av Väst, ledde till nya gränsdragningar, och det rörde sig inte bara om pennfäktningar. Kosovo hade inte lyckats med sin statsbildning utan terrorgrupper på marken och Nato-bomber i luften. Tyskland återförenades. Det fanns planer på att Karelen skulle återföras till Finland. I de senare bägge fallen var våldsanvändning utesluten – tillräckligt mycket våld hade använts i det förflutna. Också i viktiga väststater, som Spanien och Storbritannien, pågår idag secessionsprocesser. Cypern är ännu ett delat land. Såvitt man vet finns det dock inga starka irredentarörelser i dagens Europa – inga krav på landavträdelser eller gränsjusteringar, ens i det notoriska Ungern. (Det transnistriska problemet i Moldavien utgör väl ett särfall.) Det är utanför Europa som de stora säkerhetsproblemen ligger. Det är där krigen pågår – ockupationerna, interventionerna, de mer eller misslyckade misslyckade revolutionerna. För att dessa problem inte ska växa världssamfundet över huvudet bör det ligga särskilt i de mindre och medelstora staternas intresse att stärka FN-systemet och respekten för folkrätten.
Den pågående rysshetsen tjänar inte detta syfte. Militärallianser är inte svaret på sådana utmaningar som nämnts. Svaret heter internationellt samarbete och förtroendeskapande åtgärder. Stormaktspolitiken är ett faktum; den behöver balanseras. Ju fler som vägrar att välja sida i konfrontationen mellan block och läger desto bättre. Ett starkt svenskt försvar skulle vara en balanserande faktor, just genom att höja tröskeln för fientliga aktioner mot vårt land.