USA:s nationella intressen styr allierade och partners, Lars-Gunnar Liljestrand

I den öppna delen av USA:s försvarsstrategi ”National Defense Strategy – Sharpening the American Military’s Competitive Edge 2018” anges inriktningen av den amerikanska krigsmakten och dess uppgifter.  Ansvarig för strategidokumentet är USA:s försvarsminister Jim Mattis.

Amerikanska försvarsdepartementet konstaterar där att USA:s tidigare hegemoni i olika delar av världen och inom viktiga teknikområden är hotad främst av Kina och Ryssland, men man nämner även hot från Iran och Nordkorea liksom olika terroristorganisationer. Hoten gäller inte bara i omvärlden: även den amerikanska nationen är utsatt: ”It is now undeniable that the homeland is no longer a sanctuary.”

Tillsammans kräver dessa utvecklingstendenser att USA måste stärka sin militära förmåga på en rad områden från kärnvapen till informationsteknologi. Tre regioner i världen pekas ut som strategiskt viktiga och som potentiella konflikthärdar: Sydasien-Stillahavsregionen, Främre Orienten och Europa.

USA skall behålla sin ledande ställning i världen genom att bygga upp slagkraftigare vapensystem samt genom att skapa starka allianser och partnerskap. I ett särskilt avsnitt behandlas strategin för allierade och partners. Här framgår tydligt att USA:s politik på alla områden handlar om att säkra de egna nationella intressena.

Allianser och militärt partnerskap skulle kunna motiveras av gemensamma intressen och strävan efter gemensamma mål. Sådant finns med i USA:s strategi i form av kollektivt självförsvar inom Nato med artikel 5, bekämpande av terrorism, försvar för den internationella havsrätten med mera, men de egna nationella intressena är överordnade.

USA skall uppnå sina långsiktiga nationella mål genom samarbete med allierade och partners: ”We amass the greatest possible strength for the long-term advancemant of our interersts…” USA kan med hjälp av sina allierade och partners också spara försvarskostnader och komplettera USA:s egna styrkor på olika områden.

Man understryker hur USA understötts av allierade och partners efter den 11 september 2001 och hur dessa har deltagit i varje större amerikansk krigsinsats sedan dess.

Att stormakter söker bilda allianser och knyta till sig militära partners är inget nytt. Krigen som man dragit in sina allierade och partners i motiveras sällan med egna snöda nationella intressen. Istället har det framförts ädla motiv som humanitär intervention, preventivkrig, kamp mot terrorism och så vidare.

Det framträder tydligt också i de krig där Sverige har deltagit som militär partner till USA och Nato. USA:s nationella intressen har styrt.

I det nu mer än 16 år långa kriget i Afghanistan fattade USA besluten utan särskild hänsyn till sina allierade och partners.

President Obamas stora upptrappning med 30 000 soldater kom överraskande i ett tal i november 2009. Samtidigt lanserade den amerikanske befälhavaren i Afghanistan den kontroversiella upprorsbekämpningen COIN.

I augusti 2017 meddelade president Trump att han gjort helt om, och istället för att hålla vallöftet att avsluta kriget i Afghanistan gav han order om upptrappning av styrkorna och gav klartecken till fullskaligt bombkrig. USA:s allierade och partners i Afghanistankriget uppmanades bryskt att följa den nya strategin och öka sina trupper.  USA:s geostrategiska intresse av att behålla sitt inflytande i Afghanistan fällde avgörandet.

Angreppet mot Irak den 20 februari 2003 styrdes av president Bush och premiärminister Blair utifrån egna bedömningar av hur kriget skulle säkra USA:s nationella intressen i Mellanöstern. Gruppen av militära partners i den ”koalition av villiga” som deltog i kriget var helt underordnad USA.

Natos intervention i Libyen 2011 bröt redan under krigets första dygn mot det FN-mandat som Säkerhetsrådet gett. Bombningarna sattes in för att störta landets president, vilket stred mot resolutionen. Intressena hos USA, Frankrike och Storbritannien att få till stånd regimskifte i Libyen blev bestämmande. Allierade och militära partners som Sverige blev medansvariga för aggressionshandlingarna. De svenska JAS-planen användes för spaningsuppdrag i 40 procent av bombattackerna.

Idag deltar Sverige med militär i den USA-ledda koalitionen mot Isil i Irak. Därmed riskerar vi att dras med i ett större regionalt krig, då USA utvidgat insatserna för koalitionen också till Syrien i strid med folkrätten, eftersom det varken finns FN-mandat eller inbjudan från den syriska regeringen. USA har tydligt klargjort att man intervenerat i norra Syrien inte bara för att bekämpa Isil utan främst för att hålla tillbaka Iran och för att störta den syriska regeringen.

Svenska regeringar har undvikit att informera allmänheten om att det alltid är stormakters nationella intressen som styr och att vi som liten nation måste underordna oss dessa intressen om vi går med som militär partner.

Genom att vi deltar i krigen gör vi oss skyldiga till folkrättsbrott, aggressionshandlingar och underminerar trovärdigheten i den svenska alliansfriheten.

Ett litet land kan naturligtvis ha svårt att stå emot påtryckningar från en stormakt att gå med som militär partner. Men med försvarsbeslutet 2004 deklarerade Sverige att försvarsmakten skulle skräddarsys för att delta i internationella operationer. Det var ett öppet erbjudande till stormakter att vi var beredda att ställa oss i tjänst.

 

Det finns dock alternativa handlingsvägar för en alliansfri stat. Med ett eget starkt territorialförsvar baserat på allmän värnplikt och med en klart deklarerad hållning att enbart delta i fredsbevarande FN-operationer kan vi hålla oss utanför krigen.

 

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/usas-nationella-intressen-styr-allierade-och-partners-lars-gunnar-liljestrand/
RSS