Inget territorialförsvar planerat

Lars-Gunnar Liljestrand

Sverige saknar ett territorialförsvar för hela landet. Sedan värnplikten drogs ned under 90-talet och allmänna värnplikten avskaffades 2009 har landet haft ett tröskelförsvar bestående av flyg, ubåtar och ett fåtal markstyrkor. Försvarsdoktrinen är att vi skall få hjälp utifrån om vi angrips och att ”tröskeln” i det längsta skall avhålla en angripare att gå till attack.

Försvarsberedningen anger nu att försvaret skall kunna hålla stånd som högst tre månader. Om angriparen bitit sig fast skall försvaret föra en uppehållande strid, men för att återta territorium är bedömningen att USA eller Nato måste komma till hjälp. (Vi har tidigare kommenterat Försvarsberedningens rapport på den här sajten.)

Det kan vara en logisk slutsats då man som vi startar 2004 med en nästan helt avvecklad försvarsmakt. Men nu har det gått 15 år, och försvarsanslagen har ökat markant men ändå har vi inget territorialförsvar. Beredningen anger för 2020–2025 ytterligare satsningar främst på tröskelvapensystemen, medan markstyrkorna fortfarande är mycket begränsade. Trots planerad dubblering av antalet av pliktuttagna (4000 till 8000) kommer Sverige bara att kunna sätta upp två fullständiga brigader.

Beredningen skisserar också utvecklingen fram till 2030. Inte heller vid den tidpunkten kommer Sverige att ha ett territorialförsvar. Markstyrkorna är då fortsatt begränsade till ytterligare ett par brigader, medan satsningen på tröskeln fortsätter.

Det innebär också att Sverige för överskådlig tid kommer att vara beroende av att utländska stater kommer till vår hjälp om vi blir angripna. Det finns ingen antydan om att Sverige skall ens långsiktigt planera för ett eget territorialförsvar.

Då beredningens ordförande Björn von Sydow presenterade rapporten på ett möte på den 16 maj i ABF-huset i Stockholm avfärdade han möjligheten att återupprätta ett territorialförsvar baserat på allmän värnplikt. von Sydow refererade till sina erfarenheter från 1997 då han var försvarsminister. Han såg då ett värnpliktsförsvar som han menade var utdaterat med föråldrad materiel som nästan låg och rostade bort i beredskapslager runt om i landet.

Det är lätt att avfärda det gamla territorialförsvaret med hur det såg ut för mer än 20 år sedan, då det dessutom redan var eftersatt. Det gäller för alla vapenslag att om de inte upprustas och utvecklas under ett par decennier så blir de föråldrade.

Territorialförsvar baserat på allmän värnplikt skulle idag inte se ut som på 90-talet. Flera försvarsdebattörer som översten Jan Wickbom, översten Per Blomquist och strategen Raimo Jakula menar att ett land som Sverige måste ha ett markförsvar och att det är orealistiskt att tro att våra stridskrafter kan möta en stormakt i en duellstrid som den nuvarande tröskeldoktrinen bygger på. Jacob Fritzén vid I 19 har argumenterat (Kkrva.se) för markstyrkor av finsk modell.

Markstyrkorna måste vara tillräckligt stora för att klara att täcka hela territoriet, vilket inte är möjligt med ett yrkesförsvar ens förstärkt med plikttuttagna. Till det krävs allmän värnplikt.  Ett sådant territorialförsvar ser inte ut på samma sätt som det gamla invasionsförsvaret. Flera av debattörerna framhåller istället att det måste bygga på många mindre enheter som kan röra sig snabbt och utrustas med avancerade lätta vapen som kan sättas in mot både främmande flyg- och markstyrkor.

von Sydow medgav visserligen att Finland till en del faktiskt lyckats med att vidmakthålla ett territorialförsvar med allmän värnplikt som är fullt up to date och anpassat för att möta och även slå en fiende som har trängt in på territoriet. Emellertid kommenterade han inte vidare huruvida det skulle vara lämpligt också för Sverige.

Finland kan på kort tid mobilisera 230 000 man. Armén har moderna vapen, artilleriet är många gånger större än det svenska. Flyget är anpassat inte främst för tröskeleffekt utan för att stödja arméns markoperationer. Markstridskrafterna är uppdelade på olika funktioner. Manöverstyrkorna består av rörliga fullt utrustade brigader; andra förband är regionala och lokala och täcker vissa områden. Antalet yrkesmilitärer är lågt, och dessa har nästan enbart rollen som utbildare av de värnpliktiga. Istället täcks behovet av officerare av en stor kader reservofficerare. Därmed blir den totala kostnaden för det finska försvaret låg internationellt sett.

Genom eget territorialförsvar behöver Finland inte som Sverige förlita sig på hjälp utifrån. Territorialförsvaret är krigsavhållande. En stormakt kan satsa på att i en omgång slå ut en liten stats tröskel och sedan besätta del av landet. Men om han måste räkna med att möta uthålligt försvar över hela territoriet kan satsningen bli dyrbar och han riskerar dras in i ett långvarigt krig.

Slutligen är territorialförsvar med allmän värnplikt viktigt för ett lands försvarsvilja, något som tydligt visas i Finland. Vet befolkningen att ingen del av landet kommer att prisges, blir motivationen och beredskapen att försvara sig också hög.

Norge utgör en motbild. Där har regeringen rustat ned markstyrkorna så att Finnmark nu står närmast försvarslöst. Norges säkerhetspolitiska fundament – eget nationellt försvar, inga permanenta utländska baser och värnande av ett gott förhållande till Ryssland – håller på att upplösas. Istället för eget nationellt försvar i norr etableras nu amerikanska marinkåren och flyget på vad som inte kan betecknas som annat än permanenta baser.

Utvecklingen har lett till oro hos befolkningen i norr, och många norska förvarsdebattörer hävdar att markstyrkor måste etableras så att någon form av territorialförsvar återställs. Regeringens satsning på tröskel med dyra amerikanska F-35-plan och missiler är snarare till för Nato än för Norge, menar kritikerna. (En sammanfattning av den norska debatten ges här.

När eget territorialförsvar uppges till förmån för ett tröskelförsvar avsvärjer man sig en del av sin nationella handlingsfrihet. Ytterst är man inte i stånd att försvar sig utan måste förlita sig på att hjälp kommer utifrån. Det är idag en berättigad oro som många i Norge för fram trots att man är med i Nato. För det alliansfria Sverige är situationen än mer osäker.

Försvarsberedningen tyckts dock inte benägen att ta till sig sådana tankegångar, åtminstone inte i vad som framkommit. Ändå vet man  att flera partier (KD, V, L och SD) inför valet 2018 klargjorde stöd för värnplikt och att alla delar av landet skulle försvaras. Det är även uppfattningen hos svenska folket utifrån opinionsundersökningar som tidigare gjorts.

Vi kan inte vänta på att ett territorialförsvar eventuellt kan komma till stånd vid någon okänd tidpunkt efter 2030. Försvarsvänner måste fortsätta att trycka på om allmän värnplikt och att hela landet skall försvaras.