utvald

I Nato-lobbyns hetspropaganda för anslutning till den militära Västalliansen ingår föreställningen, att svensk alliansfrihet har varit ett speciellt socialdemokratiskt patent. Detta är vilseledande. Det är faktiskt historieförfalskning.

Från Karl XIV Johan har ledande svenska statsmän värnat svensk alliansfrihet och neutralitet mellan stormakter. Det gäller – som vi har visat på denna sida – måttfulla liberaler som friherre Johan August Gripenstedt och greve Albert. Ehrensvärd. Det tidigare folkpartiet och dess föregångare var principfasta i sin neutralism, och det gäller i ännu högre grad bondeförbundet som i sitt motstånd mot krigsäventyr kunde verka närmast pacifistiskt.

Läs mer

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson säger att om han får bilda regering efter valet i höst lämnar han in en Natoansökan vid en riksdagsmajoritet

Vice ordföranden i KU, socialdemokraten Hans Engström, sade för någon dag sedan att det krävs 3/4:s majoritet för ett sådant beslut.

Vad gäller?

I 10 kap Regeringsformen (RF) anges:

”7 §. I andra fall än de som avses i 6 § kan beslutanderätt som direkt grundar sig på denna regeringsform och som avser meddelande av föreskrifter, användningen av statens tillgångar, rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter eller ingående eller uppsägning av internationella överenskommelser eller förpliktelser, i begränsad omfattning överlåtas till en mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilken riket är eller ska bli anslutet, eller till en mellanfolklig domstol. […]

Läs mer

För Finlands president Sauli Niinistö var Rysslands militära inmarsch i Ukraina ett hårt slag mot den säkerhetspolitik som han hittills stått för. Den ryska aggressionen kom att rubba hans trovärdighet som den ytterst ansvarige ledaren för landets utrikespolitik. Hans många telefonsamtal genom åren med president Putin visade sig ha varit till föga nytta.

Det förfaller som om han ville göra något för att återställa förtroendet för sitt presidentskap. Niinistö började ta inledande steg mot en omorientering. Hans tanke tycks ha varit att Finland behövde ha något mer att luta sig emot än tilliten till det egna landets traditionella alliansfria linje, starka försvarsvilja och betydande försvarsförmåga. Presidenten inledde överläggningar med Stockholm (vilka löpande fortsatt), han reste till Washington för ett möte med president Biden, han träffade president Macron och han överlade och talade med många andra. Niinistö lät sig intervjuas och gjorde uttalanden, vilka i ett par fall föranledde nervösa korrigeringar och ”rättelser”. Hans tidigare entydiga besked att frågan om ett eventuellt finskt medlemskap i Nato kunde avgöras först efter folkomröstning blåste bort över en natt. Plötsligt hävdade han att opinionsundersökningar gav erforderlig ”legitimitet”.

Vad som behövs i det här läget är kyla, eftertanke, grundlig analys och strategiskt ledarskap.  Det är svårt att underlåta reflektionen att det är något stressat över Niinistös agerande. Huruvida Niinistö är en statsman av Paasikivis, Kekkonens eller Koivistos kaliber är emellertid en fråga för det finska folket att värdera.

Men när Niinistö börjar blanda ihop Finlands affärer med Sveriges måste man bara avvisa framstötarna. När det gäller svenska angelägenheter ska ingen finsk president lägga sig i.

Läs mer

När veckotidningen Hvar 8 dag rapporterade från riksdagsdebatten den 20 maj 1912 noterade skribenten att landets utrikesminister, greve Albert Ehrensvärd (1867–1940) utvecklade sin ”strängt fredsvänliga ståndpunkt” i ett storstilat tal, som vid flera tillfällen avbröts av livliga bifallsrop och vann anslutning av andra kammarens samtliga partier. Det är onekligen ett klassiskt linjetal, som klargör neutralitetspolitikens kärna och premisser. Att Ehrensvärd lyckades vinna detta breda stöd för budskapet, ja, formulera denna överväldigande svenska enighet i en avgörande fråga, var av omistligt värde med tanke på det blodbad som annars hade väntat runt hörnet, då det första världskriget fasor tog sin början.

Att alla ledamöter av kammaren egentligen inte instämde, kan vi utgå från. Det fanns krigsaktivister i riksdagsbänkarna, som verkade för ett svenskt inträde på den tyska sidan i det storkrig man väntade på skulle komma.

Läs mer

Det är utmärkt att statsminister Magdalena Andersson sagt offentligt att det inte nu är tid för Sveriges regering att ansöka om medlemskap i Nato.

Utmärkt också att såväl statsminister som utrikesminister påtalat att Ryssland inte kan diktera Sveriges beslut utan att det är i Sverige vi avgör om vi skall ansöka om medlemskap.

För att vi medborgare skall känna oss helt trygga i att vårt nationella självbestämmande värnas behöver vi tydliggöra också för till exempel Estlands statsminister Kaja Kallas att svenska medborgare fattar beslut i landets frågor. Det borde vi gjort också då Trumps försvarsminister, USA-generalen James Mattis, uppmanade Sverige att inte rösta för FN-resolutionen om förbud mot kärnvapen.

Vad är då det Nato som också utomstående försöker påverka svenska folket att ansluta sig till? Från 1999, då Nato utan FN-beslut anföll Jugoslavien och bombade landet under 78 dagar, vet vi att det inte är en ”försvarsallians”.

Läs mer

Nato-övningen Cold Response 2022 under norsk ledning har nu pågått i två veckor.

Övningen är den största som Nato genomfört ovanför polcirkeln sedan kalla kriget. Den infaller under Rysslands krig mot Ukraina men är ändå inte direkt kopplad till den konflikten, och övningen har varit planerad långt före kriget.

Det säkerhetspolitiska läget i norr och den ökade spänningen där är en återgång till kallakrigssituationen, när stormakterna var inne i en kapprustning på bägge sidor och stod med sina väpnade styrkor direkt utgångsgrupperade mot varandra.

Rysslands angrepp på Ukraina är ett försök att återskapa en rysk intressesfär som kanske i förlängningen omfattar flera delar av det tidigare östblocket. Det finns därför anledning till oro hos de forna öststaterna för rysk militär expansion eller påverkansoperationer.

I norr handlar det inte om krav på nya intressesfärer utan om en kapprustning mellan USA och Ryssland som rör kontrollen över havsvägarna ut från Kolahalvön där Ryssland har sina baser för kärnvapenbestyckade ubåtar.

USA:s intresse ligger som tidigare i att kontrollera passagen ut i Nordatlanten. Wasington har därför åter satsat på baser på Grönland och Island och byggt upp sin Second Fleet som nu opererar i Nordatlanten och ibland ända upp i Barents hav. USA har fått till stånd ett avtal med Norge om baser, där amerikanerna har givits långtgående rättigheter att placera styrkor och där norsk suveränitet delvis är bortförhandlad.

Läs mer

Försvars- och säkerhetspolitiska experter har länge förlöjligat anhängare av ett svenskt invasionsförsvar som nostalgiker. Rysslands storskaliga militära invasion av Ukraina visar med oönskad tydlighet, hur fel dessa experter har haft. Man kan bomba ett land sönder och samman, men man kan inte erövra det utan att invadera det.

Däri har den angripne en fördel, eftersom han känner terrängen. Soldaterna på marken kan tala med och få hjälp av civilbefolkningen, de vet var de ska ta skydd och överraska fienden. De kan också påkalla skydd utifrån i nödtvunget självförsvar. Angriparen har bara sig själv att lita till och, om han kan uppbringa dem, ett mindre antal kollaboratörer.

Hela det strategiska synfältet borde, främst för insats- och tröskelförsvarets ivrigaste förkämpar, ha fått nya dimensioner. De som har värnat mark- och territorialförsvar som basen för kamphandlingar har förstärkt sina positioner. Det kan inte betyda, att en reflexmässig återgång till traditionell organisering av stridskrafterna är påfordrad. Ny militär teknik och nya lösningar på stridsuppgifter har tillkommit. Vad som inte har tillförts – i nöjaktig utsträckning – är soldater.

Läs mer

Sveriges regering har på ett berömvärt sätt klargjort, att inga främmande makter har rätt att lägga sig i vårt lands säkerhets- och utrikespolitiska orientering. Beslut av detta slag fattar vi självständigt, utan yttre påverkan. Det är en markering, som i rådande läge främst har riktat sig mot det nuvarande ledarskapet i Ryssland. Vi tullar inte på vårt nationella oberoende och vår statssuveränitet.

Svensk utrikespolitik avgörs i Stockholm, ingen annanstans. Att den stäms av med andra länder och beaktar realiteterna, är en självklarhet. Vi kan inte forma vår linje i isolation. Vi bör i det längsta undvika att bedriva en politik, som går andra emot, när så inte är tvingande nödvändigt av nationella skäl. Det är diplomatins uppgift att se till att vi blir respekterade men också konsulterade. Det är ett historiskt faktum, att den svenska linjen har välkomnats från öst som väst, från norr som söder.

Läs mer

USA:s över tio år långa krig i Vietnam var ett av kalla krigets anti-kommunistiska korståg. Men de bönder som Förenta staternas krigsmakt terrorbombade och utsatte för kemisk krigföring i södra Vietnam var inga kommunister. De värjde sig mot imperialistisk övermakt, liksom deras fäder hade gjort under den koloniala epoken. De bedrev nationellt självförsvar. De vann stöd och sympati från befolkningar i många länder.

Stöd och sympati möter nu också ukrainarna i deras självförsvarsstrid. De blev angripna; därför har de rätten på sin sida. Den ryska krigspropagandan, att den anfallande makten slåss mot nazister och folkmördare, saknar fullständigt trovärdighet. Visst finns det nazister i Ukraina (och antagligen i Ryssland också), men det är på inget sätt ett skäl för ingripande. Det fanns kommunister i Vietnam, förvisso. Men detta är givetvis helt irrelevant.

Mot korståg av det ena eller andra slaget sluter sig de angripna, ”de otrogna”, samman. Regeringen i Kiev mobiliserar nu hela den vuxna manliga befolkningen i motståndskamp. Angreppet skapar enighet. Naturligtvis finns det kollaboratörer. Det gör det i alla krigssituationer. De utgör en del av fiendebilden. USA hade sina i Saigon. De försvårar men upphäver inte det nationella motståndet. Defaitism övervinns.

Läs mer

Ann-Charlotte Marteus påstår i en krönika på liberala Expressens ledarsida (18/3), att det enda krig som neutraliteten och alliansfriheten hållit Sverige utanför var första världskriget. Under andra världskriget ”var det järnmalmsexporten som tjänade Sverige väl, eller geopolitisk bondtur, men knappast neutraliteten”.

Detta är sådant som kan diskuteras. I Sverige fanns i början av 1900-talet en stark lobby i konservativa och militära grupperingar, som eftersträvade en allians med Kejsartyskland. Överläggningar ägde rum på generalstabsnivå. Tyskaktivister fanns även inom socialdemokratin. Flera av dessa uteslöts ur partiet (exempelvis Yngve Larsson och Otto Järte). Liberala politiker var inte begeistrade i den tyska kopplingen. Svensk neutralitet hade starkt stöd inom folkrörelserna, som tidigare motsatt sig militärt ingripande mot uppstudsiga norrmän.

Läs mer

Rysslands aggressionskrig fortsätter med oförminskad styrka. Samtidigt verkar de ryska militära framgångarna vara begränsade, och enligt de flesta bedömare har strategin med ett blixtkrig misslyckats. Nu handlar det om  inringning av städer och massivt bombardemang med artilleri och missiler.

Den krigsföringen leder till stora civila förluster och FN:s högsta juridiska organ Internationella domstolen i Haag, ICJ, har beslutat att Ryssland omedelbart måste upphöra med sina militära handlingar i Ukraina. Domstolen uttryckte stor oro för den ryska invasionen och gav exempel på attacker mot bostäder, sjukhus, civila som barn, kvinnor och äldre.

Det är naturligt att omvärlden reagerar med avsky mot det ryska angreppet ,och pressen ökar från både allmänhet och politiker runt om i Europa att agera.

USA och Nato säger att man inte skall gå in med trupp, men Biden har ökat vapenleveranserna till Ukraina.

Polen, Tjeckien och Slovenien har gått längst då ländernas ledare efter ett nyligen genomfört besök i Kiev meddelade att de kräver en militär intervention i Ukraina.

Läs mer