I ett komplicerat världsläge är det viktigare än någonsin att Sverige har en genomtänkt och trovärdig säkerhetspolitik som bidrar till att hålla oss utanför krig och minskar spänningsnivån i Europa. En sådan säkerhetspolitik måste baseras på en grundlig analys och inte enbart på dagsaktuella värderingar.
Behovet av en trovärdig säkerhetspolitik
Stormakter som USA, Ryssland och Kina kan i kraft av sina resurser tillåta sig att bedriva en säkerhetspolitik som lämnar omvärlden i ovisshet och tvivel om deras verkliga avsikter. Det gäller inte för ett mindre land som Sverige.
För mindre stater är det väsentligt att ingen ovisshet råder om deras politik. För detta krävs att de har en trovärdig säkerhetspolitik – en politik som den inhemska ledningen tror på, som stöds av en majoritet av den egna befolkningen, som åtnjuter trovärdighet hos grannländerna och även hos stormakterna. Kort sagt en förutsebar säkerhetspolitik. Jag vill hävda att stater som Finland, Schweiz och Österrike har en sådan politik. Både den egna befolkningen och utomstående har en klar uppfattning om hur de kommer att agera om de utsätts för starkt tryck.
Sverige hade en sådan trovärdig och förutsebar säkerhetspolitik från andra världskriget till det kalla krigets slut 1990. Det var den väpnade alliansfrihetens politik. Alla visste att vi med stöd av ett starkt totalförsvar skulle sträva att hålla oss utanför konflikter och hävda vårt oberoende så länge det gick. Misslyckades det – men först då – var vi beredda att ta emot stöd från de väststater med vilka vi har så mycket gemensamt.
Spänningen mellan USA och Ryssland
Viktigast för Sveriges säkerhetspolitik är i nuläget konflikten mellan USA och Ryssland. Man kan fråga sig varför motsättningarna fortfarande är så djupgående och farliga mellan två stormakter, som inte har några territoriella anspråk på varandra. Är det arvet från sovjettiden och den ideologiska konflikten mellan kommunism och västerländsk demokrati? Beror det på den strategiska vapenutvecklingen och på att Ryssland är den enda stat som med sina kärnvapen kan hota USA:s existens och vice versa? Beror det på Rysslands stundom hotfulla politik mot sin grannländer, de före detta sovjetiska republiker som nu ställt sig under USA:s beskydd? Beror det på det militärindustriella komplexet i USA, som i decennier har utvecklat vapen för att användas mot Ryssland, på samma sätt som den ryska vapenutvecklingen är riktad mot USA? Man kan spekulera om dessa olika orsaker, men faktum kvarstår att de rysk-amerikanska motsättningarna är mycket starka och riskerar utlösa ett krig i Europa som skulle drabba Sverige.
Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i Nordeuropa
Detta är desto allvarligare som vårt säkerhetspolitiska läge i vissa avseenden har försämrats sedan det kalla krigets slut. Då gick konfrontationslinjen mellan öst och väst genom det så kallade Fulda-gapet i mellersta Tyskland. Till följd av Rysslands konflikt med Ukraina och västmakternas reaktion på denna, bland annat genom att militärt förstärka stödet till Polen och de baltiska staterna för att stilla deras oro, har denna konfrontationslinje återuppstått längre norrut genom det så kallade Suwalki-gapet på den polsk-litauiska gränsen mellan Kaliningrad och Vitryssland. Det gör att, om en ny öst-väst-konflikt skulle utbryta i Europa, denna sannolikt skulle utspela sig i Östersjöområdet, det vill säga i Sveriges omedelbara närhet.
Sedan 2014 har den militära aktiviteten i Östersjöområdet ökat avsevärt. Ryssland, som under president Jeltsin på 1990-talet minskade sina militära resurser i det västra militärområdet med 80 procent, bedriver nu en målmedveten upprustning, där Kaliningrad återfått sin centrala roll som marin- och missilbas. Den ryska Nordflottan har förstärkts och nya militärbaser byggs i norr. Den ryska militära övningsverksamheten har ökat såväl i Östersjön som i Norra ishavet.
Nato och USA har på samma sätt förstärkt sin militära verksamhet i Nordeuropa. Tankeväckande är att USA knappast alls var militärt aktivt i Östersjöområdet under det kalla kriget. Nu är man det med besked såväl i luften, till sjöss som till lands. Den amerikanska 2:a flottan ledde nyligen en militärövning i Östersjön. Amerikanska AWACS-plan patrullerar i området. I norr förstärker USA sin militära närvaro i Nordnorge och tar i praktiken över det norska försvaret. Övningar bedrivs enligt Natos artikel V, simulerande krig mot de ryska styrkorna på Kolahalvön. Den norska radaranläggningen i Vardö moderniseras för att ingå i Natos missilförsvar, vilket föranleder ryska förberedande motåtgärder.
Som en följd härav har en debatt uppstått i Norge om man verkligen kan lita på att Nato skall skydda Norge och i vilken utsträckning USA enbart ser till sina egna strategiska intressen, vilka kan skilja sig från Norges. I debatten har uppkommit tankar om att Norge bör kompensera sig för denna utveckling genom ett närmare säkerhetspolitiskt samarbete med de andra nordiska länderna; enstaka sådana röster hörs även i Danmark. Mot den bakgrunden var president Niinistös inbjudan till en informell säkerhetspolitisk konferens med de svenska och norska stats- och försvarsministrarna i Helsingfors i början av september intressant.
Tjechovs lag
Relationerna mellan USA och Ryssland är sämre än de varit sedan början av 1980-talet. Bägge sidor planerar aktivt för att kunna utkämpa ett krig mot varandra, uppenbarligen såväl med konventionella precisionsvapen som med taktiska kärnvapen. Dialogen och kontakterna mellan bägge sidor är sämre och färre än de var under det kalla kriget. Den ömsesidiga misstänksamheten är djup. Detta i förening med all militär hårdvara i området ökar risken för att en mer eller mindre avsiktlig lokal incident kan leda till en allvarlig militär konflikt som berör hela Europa, inklusive Sverige.
Den stora ansamlingen av vapen i Östersjöområdet erinrar en om den ryske pjäsförfattaren Anton Tjechovs lag: Om ett vapen uppträder i första akten, kommer det oundvikligen avfyras i tredje akten.
En jämförelse med Finland
Denna situation ger anledning att återgå till diskussionen om Sveriges säkerhetspolitik. Syftet med vår säkerhetspolitik, liksom med all politik, måste rimligen var att uppnå ett eftersträvansvärt mål. Detta mål måste vara att bevara Sveriges fred och självständighet. Jämför följande aktuella definition av Finlands säkerhet ur det finska regeringsprogrammet den 6 juni 2019, som åtnjuter brett politiskt stöd:
”Finland ska bedriva en utrikes- och säkerhetspolitik som syftar till att stärka Finlands internationella ställning, trygga vår självständighet och territoriella integritet, förbättra Finlands och finländarnas säkerhet och välfärd och till att upprätthålla ett fungerande samhälle. Det viktigaste målet för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är att undvika att hamna i en militär konflikt. Finland ska utöva en aktiv stabiliseringspolitik för att förebygga militära hot och minska spänningen också överlag. Finland tillåter inte att dess territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater… (Min kursivering)
Finland hör inte till någon militär allians och ser till att den egna försvarsförmågan är trovärdig. Finland deltar i sådant säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete som stärker detta syfte, i Europeiska unionen och inom ramen för Natopartnerskapet och det nordiska samarbetet. Också det bilaterala samarbetet ingår i helheten. Ett fördjupat försvarssamarbete mellan militärt alliansfria Finland och Sverige ger särskilda möjligheter att stärka våra länders försvar. Finlands försvarsförmåga ska stödja landets allmänna utrikes- och säkerhetspolitiska linje…
Finland upprätthåller goda och konstruktiva förbindelser med Kina, Ryssland och Förenta staterna och strävar efter att agera så att de spänningar som kommer till synes i stormaktsförhållandena inte försvagar det regelbaserade multilaterala internationella samarbetet eller respekten för internationell rätt. (Min kursivering)”
De två kursiverade styckena är klarare och entydigare än motsvarande svenska säkerhetspolitiska skrivningar med luddiga formuleringar kring den så kallade solidaritetsklausulen. De ger Finland en större säkerhetspolitisk trovärdighet än Sverige.
Potentiella hot mot Sverige
Alla torde vara överens om att den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa har blivit mera spänd sedan 2014, även om man kan tvista om orsakerna. I den hotbildsdiskussion som pågår i Sverige kan man urskilja två spår. Det ena är att det finns en hög risk för ett ryskt anfall på Sverige och att Sverige därför måste rusta upp snabbt och stärka samarbetet med Nato och USA för att stå emot ett sådant anfall. Den andra hotbilden är att det på grund av den förnyade spänningen mellan västmakterna och Ryssland föreligger stor risk för att – av misstag eller ej – ett stormaktskrig utbryter i Nordeuropa som kommer att beröra Sverige.
Jag vill hävda att risken för ett oprovocerat, isolerat ryskt anfall på Sverige, eller på någon annan medlemsstat i EU eller Nato, är praktiskt taget obefintlig. Det går inte att urskilja något ryskt strategiskt intresse att därigenom utlösa ett allmänt krig i Europa, som genom USA:s och Natos överväldigande resurser skulle få förödande effekter för Ryssland. Ryssland har nog av sina egna plågor och behov att ta hand om sitt territorium. Ryska krigshandlingar mot väst är endast sannolika när den ryska staten ser sin existens hotad av västmakterna.
Då är den andra hotbilden mer sannolik för Sverige, det vill säga att den militära upprustningen i Nordeuropa och den starka spänningen mellan USA och Ryssland leder till sammanstötningar och incidenter, vilka trappas upp till en allvarlig, militär konflikt i Europa där Sverige blir indraget. Grundproblemet här är spänningen och misstron mellan främst USA och Ryssland.
Om denna analys är riktig, bör den svenska säkerhetspolitiken inte i första hand fokusera på upprustning och militärt samarbete med USA och Nato, vilket snarast är spänningshöjande, utan på att tillsammans med länder som Finland och i internationella fora arbeta för att minska spänningar, misstro och motsättningar i relationerna mellan de säkerhetspolitiska aktörerna i norra Europa. Och det är en hel del som skulle kunna göras. Det gäller samarbete i Östersjöområdet – uppträdanderegler för stridsflygplan och örlogsfartyg, gemensamma sjöräddningssystem, normaliserade bilaterala kontakter med Ryssland; aktivering i det europeiska området av de militära förtroendeskapande åtgärder som utvecklats inom OSSE-samarbetet, nytänkande inom nedrustningsområdet, där vapenutvecklingen och avtalsbegränsningarna gått åt olika håll under senare år. Det var en politik som Sverige med viss framgång bedrev under det kalla kriget och som Finland har fortsatt; jämför definitionen av den finska säkerhetspolitiken ovan. I detta ingår att det inte är i Sveriges intresse att vidmakthålla ett spänningsfyllt förhållande till Ryssland.
Anmärkning. – Detta är en förkortad version av en artikel i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift 2/3:2019.