Den finske arméofficeren Marko Palokangas har bearbetat sin doktorsavhandling om olika typer av gerillaaktiviteter i Finlands krig och krigsplanering under 1900-talet och gett ut den på engelska. Boken bör bli ett värdefullt tillskott till den militärteoretiska diskussionen allmänt sett, och den levererar också värdefulla argument för behovet av ett försvarssystem som innefattar hela folket eller så stora delar av det som möjligt.
Irreguljär krigföring med mindre styrkor som opererar utan övergripande befäl, utan att möta fienden ansikte mot ansikte men slå första hand mot hans bakre delar och gärna bakom hans linjer har utövats långt tillbaka i historien. Den ingår i viss mån den folkliga legendfloran, men uppmärksamhet bland fackfolket fick den under 1800-talet som såg uppkomsten av massarméer och nationell befrielsekamp. Idén om folkbeväpning kan också sägas bygga på erfarenheterna från sådana former för att bekämpa en fiende.
På finsk mark förekom gerillastrider i rätt stor omfattning under kriget mot Ryssland 1808–09, och det var också en taktik som användes under det blodiga inbördeskriget på våren 1918, då Finland stod utan en egen här. Med tyskutbildade jägarsoldater som deltog på den vita och segrande sidan blev lättrörliga trupper som använde sig av olika slag av försåt en modell för krigföring i den armé som byggdes upp i det självständiga Finland. Gerillaaktiviteter integrerades i en försvarsmakt av mer traditionellt snitt, närmast som en fjärde försvarsgren.