Den norske historikern Oddbjørn Magne Melles artikel, som vi återger nedan, tar sitt avstamp i den politiska situation som rådde när Norge bestämde sig för att avbryta samtalen om ett skandinaviskt försvarsförbund och ansluta landet till Nato, Atlantpakten.
Norge styrdes vid denna tid av en enpartiregering med Arbeiderpartiets ordförande Einar Gerhardsen, en norsk Tage Erlander, som statsminister. Drivande kraft i den utrikes- och säkerhetspolitiska omorienteringen var partisekreteraren Haakon Lie. I bakgrunden fanns partiets starke man Martin Tranmael, som aldrig hade något statligt ämbete (bortsett från en enstaka stortingsperiod) men under decennier var chefredaktör för Ap:s huvudorgan Arbeiderbladet (idag omdöpt till Dagsavisen). Halvard Lange var Gerhardsens utrikesminister. De första tre herrarna hade varit aktiva redan under 1920-talet, då Ap, till skillnad från de andra socialistiska huvudpartierna, var anslutet till Kommunistiska Internationalen, under det att Lange protesterade då mot Komintern-anslutningen.
Som Melle visar gjorde Gerhardsen–Lie–Tranmael efter andra världskriget och den tyska ockupationen av landet en total omsvängning och blev klart västsinnade, men partiets prägel av en centralistisk kaderorganisation övergavs inte förrän långt senare. Arbeiderpartiets politiska dominans under de första efterkrigsdecennierna fick den ledande norske liberale historikern Jens Arup Seip att beteckna Norge som en ”enpartistat”, med starka planekonomiska drag. Bildandet av Sosialistisk Folkeparti (föregångare till dagens SV) 1961 ska ses som en reaktion både mot den kvardröjande leninismen i Ap och mot undersåtligheten gentemot de ledande västmakterna. Men opposition mot Nato-projektet fanns inte bara på vänstersidan (i det här fallet högersocialisten Olav Oksvik) utan också, som Melle understryker, hos konservativa Høyres partiledare C. J. Hambro, under två längre perioder stortingspresident (talman) och ledande i kampen mot de tyska ockupanterna. En annan opponent var den berömde läkaren och motståndsmannen Carl Scharffenberg, den som på norska folkets vägnar hälsade kung Haakon välkommen tillbaka efter exilåren i London. Inte heller han kan räknas som vänsterman.
Striderna var hårda också inom Ap-ledningen, med Gerhardsen och Lie som i det närmaste dödsfiender, en fiendskap som varade också efter deras avträde från den politiska scenen.
Utgivarna