Dagen Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski menar att Hultqvist-linjen nu är i fara. Vad går den ut på? Att tillsammans med Förenta staterna strida mot Ryssland. Inget europeiskt land, möjligen med undantag av Polen och de baltiska staterna, har markerat så starkt mot Ryssland som Sverige. Förutsättningen för denna uppkäftighet har varit att den svenska statsledningen ansett sig kunna räkna med att ha USA i ryggen. Det skulle vara en minst lika stark försvarsgaranti som Atlantfördragets artikel fem. Men denna artikel garanterar platt ingenting. Den innehåller att löfte som i varje läge måste bli föremål för förhandlingar för att realiseras. Om detta har man börjat bli medveten i de europeiska Nato-länderna och nu också på DN:s ledarredaktion.
Det är ett välkommet uppvaknande. För varför skulle USA – liksom de militära stormakterna England och Frankrike – inskrida till Östersjöstaternas undsättning, eller till Norges, om större globala intressen står på spel? Amerikanska marinkårister har nyligen övat tillsammans med den svenska marinen på Gotland i vad som förefaller vara operationer riktade mot Ryssland – och saken har högljutt applåderats av den svenska Nato-lobbyn – men detta vapenskrammel kan mycket väl vara ett sätt att inympa en bedräglig känsla av säkerhet hos vår befolkning. Sveriges försvarsminister har appellerat till främmande makt istället för att förlita sig på det svenska folkets beredvillighet och offervilja. Ty Sverige måste i ett skarpt läge vara redo att tampas med flera potentiella inkräktare, inte bara med en.
Hultqvist-linjens utmanande enögdhet blir tydlig när man lyssnar till de ideliga trumpetstötarna från det nuvarande regementet i Washington. Wolodarski förefaller dock anse att det rör sig om ett systemskifte, inte främst om en tillfällig personbesättning. Amerika håller på att avprioritera Europa, sägs det. Och Europa, utan att vara kluvet som under kalla kriget, slits svårt av interna motsättningar. I svensk offentlighet utmålas ju Nato-länderna Polen och Ungern, för att inte tala om Turkiet, som icke fullgoda demokratier, vilket givetvis är förödande för den som har uppfattat Atlantpakten som en de demokratiska värderingarnas gemenskap. Men värdegrunder visar sig sällan vara särskilt slitstarka, till skillnad från nationella tillhörigheter och historiska erfarenheter. Finns det någon anledning att tro att Ryssland och Tyskland för tredje gången i rad skulle vilja ställa sig mot varandra i en militär storkonfrontation? Få folk är så krigsobenägna som tyskarna. Också ryssarna har lidit svårt.
Det är bra att Hultqvist-linjen nu får på pälsen. Den har vilat på en fast, eller rättare sagt falsk, förankring hos USA, i andra hand Storbritannien. Om nu London och Washington går sina egna irrvägar – och uppträder hotfullt i andra delar av världen, exempelvis mot Iran – vad finns det för anledning för Sverige att associera sig med den politiken? Vi bör tvärtom markera största möjliga avstånd från den. Sverige skulle istället verka för avspänning (när hörde vi det ordet senast i den säkerhetspolitiska diskussionen?), inte för brännmärkning. Ja, svensk utrikespolitisk aktivism borde ha just ett sådant fokus.