Nato-spåret är och förblir en återvändsgränd

Anders Björnsson

Turbulensen i Nato-lägret börjar närma sig Suez-styrka. År 1956 ställdes två Nato-länder mot ett tredje i en internationell konflikt, och de fick böja sig. Den rörde visserligen ett out-of-area-område, men sedan dess har de flesta andra medlemmar i Atlantpakten böjt sig för USA i liknande situationer. Det finns en del tecken som tyder på att de inte skulle vara beredda att göra det längre.

Sedan kalla krigets slut har USA gradvis förlorat intresse för Europa som en maktpolitisk entitet. De europeiska Nato-staterna är väsentliga för denna stormakt främst som en trampolin för framstötar i andra delar av världen. USA:s huvudkonkurrent är inte längre Ryssland utan Kina. Det ”ryska hotet” har blivit groteskt uppförstorat i flera europeiska huvudstäder, inklusive Stockholm. Trump inser att eftersom USA har intressesfärer (som ingen bestrider), är det inte orimligt att också Ryssland har det.

Om detta kommer han förvisso att tala med Putin i Helsingfors.

I den svenska försvarspolitiska debatten utgår man nästan alltid från att ett eventuellt anfall mot vårt land kommer från öst – ett kalla krigs-scenario. Fast något sådant reellt hot har inte förelegat på över två hundra år! Däremot hotades Sverige mycket konkret av en invasion från västmakternas sida i slutet av finska vinterkriget senvintern 1940 – en händelse som militärhistorikern Arvid Cronberg behandlar i antologin Försvaret främst (Celanders 2015). De svenska statsmakterna stod pall den gången.

För Sveriges territoriella integritet är det givetvis egalt från vilket håll ett anfall kommer.

Ytterligt problematiskt är att den nuvarande svenska regeringen, i ett klart traditionsbrott, har knutit landets säkerhet ensidigt till Förenta staternas goda vilja (omskriven som ”samarbeten med andra”). Ty om Washington behandlar sina allierade i den västliga militäralliansen som försumbara statister i ett världspolitiskt maktspel, är det knappast troligt att man där går Sverige mera till viljes. Den transatlantiska länken kan närsomhelst kortslutas. Och hur kan man alls vara säker på att Nato existerar om fem år?

Någon sådan säkerhet finns faktiskt inte. Några absoluta säkerhetsgarantier (som den svenska Nato-lobbyn ställer ut) finns därför inte heller. Storbritanniens Sonderweg, kallad Brexit, bryter upp allianssystemet i praktiken. Det kan mycket väl bli ett block UK–USA mot ett rest-Europa i framtiden. Då bör svensk försvarsplanering också ha en gard västerut. Well, någonting sådant händer säkerligen inte i brådrasket, men strategiska överväganden måste innefatta även sådant som kan inträffa i tidsspannet 2030–2050.

Svensk säkerhetspolitisk har att beakta dylika osäkerhetsfaktorer.

Vi får inte lov att gräva ned oss i det baltiska, i Östersjön. Som överste Per Blomquist mången gång har observerat, finns det också ett Västerhav. Och under kalla kriget var Norra ishavet öppet för supermaktskonfrontation, ett förhållande som beskrevs i Ola Tunanders doktorsavhandling Cold Water Politics (1989). Ett svenskt intresse är utan tvivel att se till att Nordkalotten- och Barents havs-områdena hamnar i goda händer. Det är ett bokstavligen överlevnadsintresse.

I detta sammanhang blir Nato-spåret alltmer suddigt. Om USA idag synes fokusera på Sydasien, har Ryssland skaffat sig bundsförvanter i Syrien och Turkiet. Det är ett bra läge för Sverige att metodiskt rusta upp sin försummade försvarskraft. Men den behöver vara inställd mot alla väderstreck. Nej, Nato-spåret är och förblir en återvändsgränd.

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/nato-sparet-ar-och-forblir-en-atervandsgrand/
RSS