Försvarsberedningens rapport Värnkraft publicerades den 14 maj. Rapporten gäller inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021–2025.
Bakom rapporten står regeringspartierna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. De borgerliga partierna hoppade av, då regeringen inte ville binda sig för alla kostnader till 2025 som beräknas till 84 miljarder kronor (cirka 1,5 procent av BNP). Dagens försvar kostar 53 miljarder.
Liksom tidigare år anges Ryssland som det största militära hotet mot oss, och beredningen skriver att det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde och i Europa. Rysslands fortgående aggression mot Ukraina och annekteringen av Krim strider mot Förenta nationernas våldsförbud och mot den europeiska säkerhetsordningen.
Militärt samarbete med andra stater är avgörande, och man skriver att den transatlantiska länken spelar en avgörande roll för Europa och Sverige. Nato är den tydligaste manifestationen av den transatlantiska länken. Att Nato upprätthåller förtroendet för de kollektiva säkerhetsgarantierna är av stor vikt.
Samtidigt som den transatlantiska länkens betydelse slås fast, menar beredningen att USA:s rivalitet med Kina kan innebära en minskad satsning på Europa och risk för att USA:s intresse och möjligheter att vidmakthålla och vid en kris öka sina styrkor i Europa avtar.
Totalförsvaret skall utformas så att landet kan under minst tre månader ”möta och hantera en säkerhetspolitisk kris i Europa och vårt närområde som leder till allvarliga konsekvenser för samhällets funktionalitet”. Det militära försvaret skall i händelse av krig kunna hålla ut mot en angripare på svenskt territorium ”under del av den tiden”.
Det svenska totalförsvaret har brister i form av materiella brister i krigsförbanden, för liten förbandsvolym och begränsad uthållighet. ”Försvarsberedningen konstaterar att dagens krigsorganisation i grunden inte är utformad för att möta ett väpnat angrepp med krigshandlingar på svenskt territorium.”
Uppbyggnad av ny krigsorganisation beräknas ta lång tid och inte vara genomförd förrän i slutet av försvarsbeslutsperioden 2026–2030.
Armén
Arméns krigsorganisation behöver stärkas genom att befintliga förband omorganiseras och tillförs resurser samt att nya krigsförband inrättas. Kärnan ska vara tre mekaniserade brigader, en reducerad motoriserad brigad samt en förstärkt mekaniserad bataljon på Gotland. Till det kommer bland annat jägar-, underrättelseförband samt andra förband.
Samtliga stridsfordon och stridsvagnar skall uppgraderas, artilleriet byggas ut med Archerpjäser, luftvärnet utökas med mera.
Hemvärnet skall utvecklas för att klara, förutom skydd och bevakning, även försvarsuppgifter.
Fem territoriella skyttebataljoner ska utbildas och sättas upp på två nya regementsorter i Mellansverige eller Norrland.
I Göteborg återupprättas amfibiebataljonen.
Marinen
Marinens fartyg får robotluftvärn och nya sjömålsrobotar, ubåtarna ökas från fyra till fem och två nya ubåtar av typ A26 tillförs 2024–2025 med mera.
Flygvapnet
Flygvapnet skall behålla de nuvarande JAS 39 C/D som också skall vara kärnan i stridsflygsystemet under nästa försvarsbeslutsperiod, medan nya JAS 39 E parallellt sätts in i förbanden.
Krigsorganisationen
Totalt skall krigsorganisationen öka från dagens 60 000 till 90 000 man inklusive hemvärn och civilanställda. Grundutbildningen skall öka från 4000 till 8000 från och med 2024. Återinförandet av värnplikten (inte detsamma som allmän värnplikt) skall möjliggöra detta enligt beredningen.
Försvarssamarbeten
Sverige skall fortsatt delta i internationella insatser, civila såväl som militära, ”inom ramen för FN, EU, Nato, OSSE och andra koalitioner av länder”. Vi skall delta utgående från resurser och förmågor som utvecklats för det svenska nationella försvaret, och varje deltagande måste ”övervägas noga och utifrån en bred, samlad analys”.
Försvarssamarbeten med andra länder betonas och benämns som del av vår ”solidariska säkerhetspolitik”.
Med Finland skall vi genomföra gemensam operativ planering, och med en rad andra länder – Norge, Danmark, Storbritannien, USA och Nato – samordna planeringen i största möjliga utsträckning.
Försvarsberedningen anser att Sverige bör göra ett tydligt ställningstagande att vi, i händelse av en kris i vårt närområde, skall vara beredda att bistå Finland, om båda parter finner detta lämpligt. Som ett led i det föreslås att en av de svenska brigaderna förbereds för att kunna verka i Finland vid kris eller krigsfara.
Kommentarer
Säkerhetspolitiken
Militär samverkan med andra stater är något av en ledstjärna för dagens politiker och så även för Försvarsberedningen:
”Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra. Den solidariska säkerhetspolitiken är grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder.”
Ordet solidarisk måste tolkas som att vi har något slags förpliktelse att inom säkerhetspolitiken samverka med andra. Det gäller här inte att söka bygga broar och hitta fredliga lösningar på konflikter utan, underförstått, att Sverige skall ställa sig ”solidariskt” med stater som utpekar Ryssland som sin huvudmotståndare.
Samtidigt slår man fast ”Sverige är inte med i någon militär allians”, vilket lämnar öppet vad som skall läggas in i ”solidarisk”. Svensk alliansfrihet innebär att vi inte i förväg ger några löften om militärt bistånd vid kris eller krig.
Samarbetet med Finland är något annat än med Nato, då det i det här fallet gäller samarbete mellan två alliansfria stater och vid kris eller krig och då som kollektivt självförsvar enligt vad som hittills har uttalats av regeringarna i de båda länderna.
Beredningen tar också upp vikten av att stärka det militära samarbetet med Norge. I motsats till samarbetet med Finland handlar det här om ett Nato-land. Norge har rustat ned sitt eget nationella försvar och har nästan inget eget markförsvar kvar i Nordnorge. Istället har USA börjat fylla vakuumet med styrkor som snarast är avsedda för en stormaktskonfrontation med Ryssland. Kritiska röster höjs nu i Norge mot den utvecklingen som man menar lägger landets öde i USA:s händer. Mot den bakgrunden kan det vara en farlig väg, som beredningen vill slå inpå, att öronmärka de nya territoriella skyttebataljonerna för att säkra förbindelsevägarna mellan Sverige och Norge vid kris eller krig. Det kan vara viktigt för Sverige vid en kris eller krig att upprätthålla de västliga förbindelserna, men det kan också handla om att skapa genomfart för USA:s eller Natos styrkor som inte i första hand syftar till hjälp för Sverige.
Försvarets uppgift
Då ett väpnat angrepp på Sverige inte kan uteslutas skall ”totalförsvaret utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium. Ett beslutsamt och uthålligt motstånd ska uppbådas.”
Formuleringen anger liksom tidigare att försvarets uppgift är att verka krigsavhållande på en angripare, det vill säga vad som kallas ett tröskelförsvar. Om tröskelförvaret inte får avsedd verkan utan vi ändå blir angripna är uppgiften beslutsamt motstånd till dess Sverige för hjälp från andra stater. Beredningen ställer alltså inte i första hand uppgiften att vi skall slå tillbaka en angripare så att han inte besätter svenskt territorium. Den uppgiften faller istället på stater utifrån. Om en angripare tagit del av svenskt territorium är arméns uppgift att ”möjliggöra stöd från tredje part för att kunna återta förlorat territorium”.
”Försvara Sverige för att vinna tid”, det vill säga att få hjälp utifrån, är parollen.
Kravet på uthålligt militärt motstånd är inte tydligt formulerat. Totalförsvaret skall hålla ut under tre månader, men det militära försvaret skall klara endast ”en del” av den tiden: ”Under del av tiden och inom ramen för de tre månaderna ska det planeras för att riket är i krig och att krigshandlingar pågår på svenskt territorium med både perioder av högintensiva strider och perioder med något lägre stridsintensitet där stödet från andra kan ge effekt efter hand.”
Territorialförsvar
Trots att beredningens förslag innebär en stärkning av armén, kommer Sverige år 2025 inte att ha ett territorialförsvar där hela landet försvaras mot angrepp.
Före valet 2018 uttalade flera partier behovet av att stärka armén. C, L, KD och SD underströk vikten av att hela landet skulle försvaras. L och SD angav att målet var fem brigader för att klara uppgiften. (Se enkät på denna sajt.)
Nu sätter beredningen målet till tre brigader, vilket inte ger ett territorialförsvar för hela landet. Ser man till vilka delar som kan utsättas för angrepp, inser man att tre brigader inte räcker. Totalförsvarsberedningen angav 2017 att Stockholmsområdet, Gotland, Öresundsregionen, västkusten med Göteborg, västra Svealand samt delar av Jämtlands och Norrbottens län är strategiskt viktiga geografiska områden i händelse av en kris eller krig.
Vissa utökningar görs genom att fem territoriella skyttebataljoner sätts upp i Mellansverige eller Norrland. Dessa skall emellertid öronmärkas för skyddandet av förbindelseleder till Norge.
Enligt beredningens sekreterare Tommy Åkesson är antalet manöverförband idag 32, och förslaget är att öka dem till 40. ”Det är alltså ingen fördubbling”, säger han (Dagens Nyheter 15/5).
Sammantaget innebär beredningens förslag att det är långt till ett täckande territorialförsvar.
Huvuddelen av kostnaderna ligger på de stora försvarssystemen, som JAS, korvetter, robotar, Patriotmissiler och ubåtarna A 26. Markstyrkorna kommer därför alltid i andra hand och får klart mindre pengar än de övriga vapenslagen.
Värnplikt
Beredningens förslag om ökning från 4000 värnpliktiga till 8000 per år 2025 innebär att man fortfarande bygger på ett yrkesförsvar med värnpliktiga som komplement. Ingen allmän värnplikt planeras.
Internationella operationer
Beredningen gör reservationer för framtida deltaganden i internationella operationer. De måste analyseras och övervägas noga och deltagande skall utgå från det svenska försvarets behov och resurser. Bakom detta ligger förstås deltagandet i kriget i Afghanistan och Libyen som snarast ledde till katastrofer i dessa länder. Deltagandet försvagade också det nationella försvaret i Sverige, vilket Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) konstaterade i sin utvärdering.
Sveriges traditionella linje under efterkrigstiden har varit att endast delta i fredsbevarande FN-operationer. Nu vänder beredningen upp och ned på detta och skriver att deltagande i internationella operationer skall ske enligt följande:
”Försvarsberedningen konstaterar att Försvarsmaktens bedömning är att samarbete med Nato, EU och FN bör prioriteras i denna ordning.”
Det är en farlig prioriteringsordning som kan undergräva svensk alliansfrihet.
Tröskelförsvar istället för territorialförsvar
Beredningens förslag innebär en betydande förstärkning av Sveriges försvar vilket också är nödvändigt. Samtidigt är detta försvar osäkert då det baseras på en tröskel med ett skalförsvar som skall avhålla från ett angrepp. Om vi ändå angrips har försvaret endast att söka uppehålla fienden i väntan på att vi får hjälp utifrån.
Alternativet är ett territorialförsvar där hela landet skall försvaras och där uppgiften är att slå tillbaka en angripare och att återta eventuellt förlorat territorium. För detta krävs allmän värnplikt, eftersom ett yrkesförsvar aldrig kan dimensioneras för detta utan orimliga kostnader.
Finland har visat att ett territorialförsvar är möjligt, då det grundas på allmän värnplikt och på kort tid kan mobilisera över 200 000 man, och detta till kostnader som klar understiger vad svenska försvaret idag kostar.
Det är den väg också vi bör välja för Sverige.