Kina, Taiwan och folkrätten

Lars-Gunnar Liljestrand

Vi återpublicerar här en artikel om Kina, Taiwan och folkrätten från Tidskrift för Folkets Rättigheter 2001 nr 2. (Utgivarna)

 

Kina,  Taiwan och folkrätten

Lars-Gunnar Liljestrand

USA:s president Bush förklarade i våras i en amerikansk TV-intervju att hans regering skulle ingripa militärt för att försvara Taiwan. Uttalande väckte stor uppståndelse runt om i världen men även i USA.

Den amerikanska Kinapolitiken har visserligen sedan 1949 på olika sätt använt Taiwan mot Fastlandskina. Men sedan 70-talet har amerikanska presidenter undvikit att öppet ge några utfästelser om militärt stöd till Taiwan vid en eventuell konflikt med Kina.
Ett par dagar efter intervjun kom ett nytt uttalande från Vita Huset där det kategoriska uttalandet om militärt stöd togs tillbaka. Mer insiktsfulla tjänstemän i administrationen hade ryckt in och korrigerat presidenten.
Andra händelser som åter gjort frågan till en konflikt mellan USA och Kina är amerikanska regeringens beslut om ett nytt avtal om vapenleveranser och ett närmast officiellt mottagande i Washington av taiwanesiska ledare som förespråkar en “tvåkinalösning”.
Folkrättsligt är Taiwanfrågan klar. Taiwan är en del av Kina. Taiwan omnämns första gången i historien i 1700 år gamla dokument från den kinesiska staten Wu under de “Tre kungadömenas” period. Wu hade sänt flera expeditioner till ön och det fortsatte genom århundrandena. Under 1700-talet inflyttade fastlandskineser i en ökande ström till ön och var cirka 100 000 vid slutet av det århundradet. År 1893 var den kinesiska befolkningen uppe i 2.5 miljoner.

Kinesiska regeringar har under historien steg för steg ökat sin administrativa verksamhet på Taiwan. En garnison sattes upp på 1100-talet och då lades territoriet under en region i sydöstra Kina. På 1700-talet fick ön en egen administration under den kinesiska regeringen och benämndes nu Taiwan. År 1885 blev Taiwan en fullvärdig provins i Kina. (Källa om Taiwans historia: “The Taiwan Question and Reunification of China” från hemsidan för Kinas delegation i FN).

Under Japans anfallskrig mot Kina 1894 kom Taiwan under japanskt styre. Med Shimonosekiavtalet tvingades Kina att avstå Taiwan till segrarmakten Japan.
Vid början av det anti-japanska kriget 1937 (Japan hade då först anfallit Kina) förklarade den kinesiska regeringen att alla avtal som tidigare träffats med Japan upphörde att gälla, inklusive Shimonosekiavtalet.
Då Kina 1945 segrat över Japan återförenades Taiwan med Fastlandskina.

I slutskedet av andra världskriget konfirmerade de allierade att Taiwan var en del av Kina (Kairodeklarationen 1943 och Potsdamavtalet 1945).
Inbördeskriget mellan Chiang Kai-sheks kuomingtangstyrkor och Mao Tse Tungs Folkets Befrielsearme´ pågick 1945 till 1949. Kriget slutade med att Chiang Kai-shek med resterna av sin arme´ flydde över till Taiwan .

Folkrepubliken Kina utropades av Mao Tse Tungs regering den 1 oktober 1949 och erkändes av en rad länder runt om i världen som den enda legitima företrädaren för Kina.

Sverige tillhörde de stater som omedelbart erkände Kina . Det var i början av 1950 och diplomatiska förbindelser upprättades mellan de bägge staterna den 9 maj 1950. Detta var i enlighet med våra principer att erkänna ett land då det finns en regering med kontroll över den absoluta huvuddelen av territoriet, ett folk och då staten har klara gränser.(Att sedan den svenska regeringen brutit mot dessa folkrättligt grundade principer i och med erkännandet av Kroatien 1992, efter påtryckningar från Tyskland , är en anan sak).

Chiang Kai-shek som bitit sig fast på Taiwan utropade sig 1949 med USA:s stöd som den enda legitima företrädaren för Kina. Genom att överta Kinas plats i det bara några år gamla FN försökte han sedan fortsätta att göra anspråk på att representera Kina. (Det är viktigt att notera att också Chiang Kai-shek hävdade att det enbart fanns ett Kina.)

Under Koreakriget tog USA ett fastare grepp om Taiwan genom att stationera trupper där och genom att patrullera Taiwansundet med 7:e flottan.

Genom att fler och fler stater erkände Kina blev det i längden omöjligt att Kuomingtangregimen kunde sitta kvar i FN. I oktober 1971 antog FN:s Generalförsamling resolution 2758 där Pekingregeringen erkänns som enda legitima representant för Kina:

“(Generalförsamlingen) erkänner att representanterna för Folkrepublikens regering är de enda lagliga representanterna för Kina i Förenta Nationerna och att Folkrepubliken Kina är en av de fem permanenta medlemmarna i Säkerhetsrådet.

(Generalförsamlingen ) beslutar att återställa alla rättigheter till Folkrepubliken Kina och att erkänna representanterna för dess regering som den enda legitima representanten för Kina i Förenta Nationerna och att utesluta från och med nu representanterna för Chiang Kai-shek från den plats som de olagligt håller i Förenta Nationerna och i alla organisationer som är anslutna till Förenta Nationerna.”

Med detta är den folkrättsliga grunden för “ett Kina” och Pekingregeringens legitimitet helt klar. USAs politik mot Kina ändrar inget på det. Dock är det av intresse att ta del av de överenskommelser som gjorts mellan Kina och USA.

USA ändrade sin Kinapolitik halvåret efter att Generalförsamlingens antagit sin resolution. President Richard Nixon besökte Kina i februari 1972 på inbjudan av premiärminister Zhou Enlai. I samband med besöket utfärdade USA och Kina den s k Shanghaikommunike´n (28 februari ). Förutom gemensamma uttalanden om respekt för alla staters suveränitet och territoriella integritet gjorde USA en deklaration om Kina:

“Förenta Staterna erkänner att alla kineser på bägge sidor om Taiwansundet vidhåller att de tillhör Kina. Förenta Staternas regering motsätter sig inte den uppfattningen. Den bekräftar ånyo sitt intresse av en fredlig lösning av Taiwanfrågan av kineserna själva. Med den utvecklingen i minnet konfirmerar den det slutliga målet att dra tillbaka alla USA-styrkor och alla militära installationer från Taiwan. Under tiden kommer den att gradvis reducera sina styrkor och militära installationer på Taiwan när spänningen i området minskar.”

Den 1 januari 1979 gjordes en ny gemensam kommunike´där USA och Kina erkänner varandra och upprättar diplomatiska förbindelser:

“USAs Förenta Stater erkänner Folkrepubliken Kina som den enda lagliga regeringen i Kina. Inom ramen för detta kommer folket i Förenta Staterna att upprätthålla kulturella, kommersiella och andra icke officiella relationer med folket på Taiwan.” Vidare sägs:

“Regeringen för USAs Förenta Stater erkänner den kinesiska ståndpunkten att det bara finns ett Kina och att Taiwan är del av Kina.”

Den 17 augusti 1982 gjordes ännu en gemensam kommunike´ där USA och Kina konfirmerade deklarationen från 1979 och principerna i deklarationen från 1972 om respekt för varandras suveränitet , territoriella integritet samt icke-inblandning i varandra inre angelägenheter.
USA framhöll att man inte har några avsikter att blanda sig i Kinas inre angelägenheter eller driva en politik för “två Kina” eller “ett Kina , ett Taiwan”.

Staterna konstaterade att man har olika syn på USA:s handel med vapen till Taiwan. Men USAs regering slog fast att man mot bakgrund av de gemensamma ståndpunkterna “inte avser att driva en långsiktig politik med vapenhandel till Taiwan.” Handeln skall inte överstiga den nivå som den legat på sedan diplomatiska förbindelser upprättats med Kina och USA avslutade med löftet “avsikten är att gradvis reducera vapenförsäljningen till Taiwan så att den efter en period upphör.”

Dessa uttalanden utgör tillsammans “Tre gemensamma Kina-USA kommunikéer” som är grunden för staternas överenskomna relationer.

Skrivningen om vapenhandeln är viktig då just det förnyade vapenavtalet mellan USA och Taiwan är en av konfliktfrågorna idag.

Bushregeringens Kinapolitik kan även ställas mot Clintonadministrationens. I oktober 1997 gjorde de två staterna en kommuniké under president Jiang Zemins besök i USA. USA:s regering upprepade där att man ” håller fast vid sin ‘ett Kina’-politik och principerna som slogs fast i de tre gemensamma Kina -USA kommunikéerna.”

Kina erkänns av omkring 160 stater . I erkännandet ligger att det bara finns ett Kina och att Taiwan är en del av Kina. Regimen på Taiwan har erkänts av 22 stater. Det är små fattiga stater främst i tredje världen som erkänner Taiwan. Det är allmänt känt att Taiwan köper sig erkännande med hjälp av direkt finansiellt stöd eller lån.

Så här motiverade till exempel Grenadas representant i Generalförsamlingen (8 december 2000) sitt yrkande att Taiwan skulle få en plats i FN:
“Jag kan inte lämna detta forum utan att tacka regeringen och folket i Republiken Kina på Taiwan för det stöd man givit till Grenada inom jordbruk, fiske, sjukvård, utbildning, kultur och infrastruktur.”

Generalförsamlingens president Theo-Ben Gurirab uttryckte sig förra året rakt på sak om detta: “Taiwan engagerar sig i en Checkboksdiplomati som syftar till att köpa sig stöd från utvecklingsländer” (Pressrelease GA/SM/166).

Regelbundet avslår Generalförsamlingen alla propåer om erkännande av Taiwan (senaste beslutet var 7 september 2000).

Taiwans agerande vinner alltså inget som helst stöd i FN men kan öka riskerna för konflikter i världen. Makedonien är ett exempel. Kina var ett av de första länderna som erkände den nya staten Makedonien. Senare bröt man med Makedonien och lade in sitt veto i säkerhetsrådet mot att FN -styrkan i landet skulle få fortsatt mandat. Orsaken var (se vidare TFF Pressinfo 11 maj 2001) att Taiwan med löfte om stöd med 1 miljard dollar köpt sig erkännande från Makedonien. Västmakterna angrep sedan våldsamt Kina för dess veto men undvek noga att redogöra för bakgrunden.

Trots försäkran att respektera att Taiwan är en del av Kina fortsätter USA en inblandningspolitik.

Det är ett brott mot folkrätten av den amerikanska regeringen att upprätthålla vapenhandeln och att ge officiellt mottagande av Taiwanregimens företrädare. Agerandet gagnar inte freden Ostasien och i världen.