Rubriken här är hämtad från ett militärt sammanhang som kommenteras i Yngve Möllers utmärkta bok om försvarsminister Per Edvin Sköld, Tiden 1996.
Den principen ansluter också mycket väl till vad en klassisk författare som preussaren Carl von Clausewitz entydigt slog fast om relationen mellan politik och militärt ledarskap i mästerverket Om kriget, utgivet på svenska 1991 av Bonniers:
”det politiska syftet…tillhör endast regeringen.”
Torsten Nilsson var på 1930-talet ordförande i SSU. Under decennier ingick han sedan i svenska regeringar; under en period som försvarsminister, senare som utrikesminister. Enligt Nilssons memoarbok, Lag eller näve (1980), var socialdemokratin försvarsvänlig, men samtidigt antimilitaristisk. Med det senare avsåg han:
”när militären trängde ut över sitt fackområdes gränser, då den försökte bli statens behärskare i stället för dess tjänare.”
Han nämner inga namn i detta sammanhang. Men den dåvarande finlandsaktivistiska kretsen av uppåtstigande och starkt politiserande militärer bakom den förföriska, smart upplagda och för nationellt försvar skadliga boken Antingen – eller (bland annat Axel Rappe) hörde hit.
Flera ledande svenska politiker blev misstänksamma mot Axel Rappe, den ställföreträdande försvarsstabschefen, som vid föredragningar inför regeringen och andra under 1940 redovisade offensiva operativa planer för det neutrala Sveriges uppslutning på finsk sida vid ett krig med Sovjetunionen.
Kommunikationsministern och folkpartiledaren Gustaf Andersson i Rasjön, förvånades över att Rappe kunde få hållas med sina militärpolitiska intriger. Han menade att Rappe borde avlägsnas från sin nyckelposition, och han undrade om det militära systemet betryggande var underordnat den demokratiska statsstyrelsen.
Efter en tid flyttade socialdemokraten och försvarsministern Per Edvin Sköld bort Axel Rappe från sin känsliga post i ledningsstaben till en mer observerande befattning som artilleriinspektör.
Rappes linje att Sverige skulle göra avkall på neutraliteten till förmån för Finland vid krig med Sovjetunionen och att försvaret av Sverige skulle förläggas utanför landets gränser vann inte stöd.
Försvarsminister Sköld skrev långt senare, när han hade lämnat politiken, om Rappe i ett svarsbrev till en beundrande folkskollärare som skrivit till Sköld och menat att Rappe var ett militärt geni. Sköld sade sig inte vilja bestyrka detta, fast han haft vederbörande under ögonen flera år:
”Vad jag däremot snabbt blev övertygad om var att han hade ett exempellöst dåligt omdöme … Rappe var endast biträdande åt Thörnell. Men beträffande ÖB och hans stabsorgan gäller det, att därifrån får inte komma någon politisk viljeyttring. Det är regeringen som avgör utrikes- och försvarspolitiken. ÖB och hans organ har att anpassa den militära planläggningen inom den politiska ramen. Den enskilde militäre befattningshavaren får ha vilken politisk åsikt han vill. Men han får inte i sin militära arbetsutövning låta sig påverkas därav. Gör han det, blir han livsfarlig och kan inte tolereras. Rappe iakttog inte dessa spelregler, och därför var han olämplig som biträdande försvarsstabschef. Dessutom hade han vissa moraliska defekter som diskvalificerade honom. Man skall inte låta sig bedragas av vad beundrare kan vittna.”
Det verkar påkallat att ha dessa ord i minnet när Sverige nu av allt att döma kommer att gå in i spretiga, pressande och känsliga försvars- och säkerhetspolitiska förhållanden med Nato och USA.
Inom dessa ramar ges trots allt visst utrymme för olika inriktningar. En med tyngdpunkten på bevarandet av vårt nationella intresse och vår handlingsfrihet måste bli valet.
Då behövs det en överbefälhavare som inte ”kör sitt eget race” som vi påtalat på den här sajten:
Har vi en politiserande överbefälhavare med egen agenda?
”Sverige måste kunna försvaras utan utländsk hjälp”
S och KD har uppmärksammat saken och är uppenbarligen oroade, men har så här långt undvikit att peka ut överbefälhavaren. Kommer andra än vi att tala klartext?