Huvudlinjer i svensk utrikespolitik , SOU 1972:4, Gunnar Lange, Torsten Gustafsson, Bengt Gustavsson, Olle Göransson, Allan Hernelius, Sven Wedén , 1972

Sajtredaktionen har fetmarkerat del av texten .

Det främsta målet för svensk utrikespolitik är att hålla vårt land utanför ett framtida krig med bibehållen frihet och självständighet. För att nå detta mål driver statsmakterna en politik som beskrivs som alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Bakom denna politik står den överväldigande majoriteten av svenska folket. Neutraliteten i krig, liksom alliansfriheten i fred, är inte internationellt garanterad eller traktatbunden. Sverige har självt valt sin neutrala linje. Vid en avvägning mellan fördelar och olägenheter av medlemskap i militärallianser har vi kommit fram till, att Sverige bäst betjänas av att inte tillhöra någon allians och att härigenom möjligheten att hålla sig neutralt i krig är störst. Detta medför att trovärdigheten hos vår politik inte är avhängig av internationella garantier eller skyldigheter utan vilar på den politik som Sverige för. En väsentlig förutsättning för denna politik är att omvärlden hyser förtroende för vår vilja att orubbligt hålla fast vid den valda linjen. För att denna avsikt skall bli klart förstådd och respekterad krävs att politiken inte göres beroende av tillfälliga faktorer utan förs med konsekvens och fasthet. Man skall kunna lita på vår avsikt att i händelse av krig hävda neutraliteten och på att den handlingsfrihet som alliansfriheten i fred innebär tjänar samma syfte.

Avsiktens trovärdighet påverkas i hög grad av militära dispositioner. Den kan reduceras eller elimineras om försvaret får en struktur som ger intryck av att kunna infogas i en stormakts strategi. En anpassning av vapensystem eller uppbyggnad av krigsmaterielförsörjning till en allians eller stormakt kan också förväntas påverka tilltron till avsikten att inta neutralitet. Detsamma gäller om försvaret är så svagt, att militär hjälp utifrån behövs mot varje yttre hot. Internationella bindningar – utrikespolitiskt, ekonomiskt och i andra avseenden vilka gör möjligheten att välja neutralitet i krigstid illusorisk kan inte heller accepteras. Detta innebär, att vi inte kan delta i ett förpliktande utrikespolitiskt samarbete inom en grupp stater med syfte att utforma gemensamma ståndpunkter. Gränser sätts också för våra möjligheter att gå med på en överflyttning av beslutanderätten från nationella till internationella organ. Det är emellertid inte bara viljan att inta neutralitet som måste vara trovärdig. Även förmågan måste vara det. Det nyttjar föga att omvärlden litar på vår ärliga avsikt att hålla oss utanför ett krig, om förmågan att göra det betvivlas. Tilltron till förmågan påverkas av värt eget försvar. Genom ett starkt försvar höjs kostnaden för att erövra svenskt område och därigenom kan benägenheten att vinna kontroll över vårt territorium minskas. Tilltron påverkas också om vi är beroende av andra stater för vår försörjning av viktiga varor eller tjänster. En sådan ekonomisk sårbarhet kan leda till ett beroendeförhållande, vilket kan utnyttjas för att kräva politiska och militära favörer. Värt ekonomiska liv måste därför vara så organiserat, att befolkningen under rimlig tid kan uthärda en höggradig avspärrning. Även när det gäller ett med varuförsörjningen sammanhängande område, nämligen konsekvenserna av ett nära och omfattande ekonomiskt samarbete över gränserna, måste hänsyn tagas till vår förmåga att inta neutralitet.

Viljan och förmågan att i krig hävda vår neutralitet måste alltså vara trovärdig. Omvärlden skall kunna räkna med att Sverige kommer att hålla sig utanför ett krig. Tilltron till denna vår vilja och förmåga grundläggs redan i fred och påverkas av statsmakternas agerande och ställningstagande. Den är också beroende av våra inre politiska, ekonomiska och sociala förhållanden. Dessa kan stärka, men också försvaga, det av statsmakterna eftersträvade och uppbyggda förtroendet. Vår politik får inte skapa vare sig misstro hos den ena stormakten eller förväntningar hos den andra. Allra minst får den ge stormakterna någon reell grund för misstanken att svenskt territorium kan ställas till en annan makts förfogande och bilda utgångsbas för angrepp. Ideologisk samhörighet med vissa stater kan naturligtvis hos dessa väcka förväntningar om samverkan i händelse av krig. Omvänt kan deras potentielle motståndare hysa farhågor för att en deklarerad avsikt att inta neutralitet i krigsfall kan komma att uppges. Även om denna faktor inte bör underskattas, torde den dock vara av avsevärt mindre betydelse än exempelvis militära dispositioner. Krav på ideologisk neutralitet kan nämligen aldrig ställas. Intet hindrar en neutral stat att hysa sympati för ena sidan. Däremot kan den ha skäl att för omvärlden särskilt understryka, att den oavsett ideologiska sympatier avser att i händelse av krig inta neutralitet.

Genom vara egna åtgärder och genom vår egen hållning påverkar vi tilltron till den deklarerade politiken. Ramen är given föresatsen att bevara möjligheten att vara neutral i krig men inom denna finns utrymme för betydande handlingsfrihet. En förutsättning gäller dock; i krigstid krävs att vi till fullo iakttar de neutralitetsrättsliga reglerna. Dessa är nedlagda i Haagkonventioner och ter sig närmast som en formalisering av teser som framvuxit ur långvarig praxis. Och även om de endast gäller i krig, måste en neutral stat redan i fred handla så att den kan respektera dem under krig.

De krav som ställs på oss hänför sig främst till militär opartiskhet. Hit hör exempelvis att vi skall förhindra att värt territorium blir skadeplats för krigshandlingar eller bas för krigsoperationer, att krigförande ej får transportera trupp, ammunition eller proviant genom vart territorium samt att vi inte får överlämna krigsmateriel till krigförande.

De erfarenheter som ligger bakom Haagkonventionernas regler rörande neutralitet har inte lett till inskränkningar i den neutrala statens handelsförbindelser med krigförande. Några neutralitetsrättsliga regler innefattande mera betydelsefulla inskränkningar i fråga om handel finns inte. Från allmänna politiska utgångspunkter har dock en viss försiktighet härvidlag ofta iakttagits i praxis av neutrala stater. De få rättsliga inskränkningar som finns hänför sig till den neutrala staten själv, inte till dess medborgare. Den är inte skyldig att hindra sina medborgare från att ansluta sig till krigförandes styrkor eller från att exportera krigsmateriel till krigförande eller att lämna lån till krigförande. Haagkonventionernas regler tillkom under en tid då staternas kontroll över handel och ekonomi inte var så omfattande och betydelsefull som nu. Det torde förklara de toleranta reglerna beträffande medborgarnas förhållanden. Denna tolerans uppväges emellertid i viss mån av regler som tillåter ingrepp mot kontraband och sjötransporter. I den mån staten inskrider i medborgarnas verksamhet uppställes dock ett krav på opartiskhet: förbud eller restriktioner som utfärdas måste likformigt gälla medborgarnas förhällande till alla krigförande. Något krav på att förbuden till sin verkan skall drabba de krigförande lika hårt finns däremot inte. En vanlig praxis bland neutrala har varit att beträffande handel tillåta s. k. courant normal, dvs. medge handel enligt samma fördelning som gäller under fredstid. Detta förfarande har i vart fall tidigare accepterats av krigförande.

Detta är några väsentliga riktlinjer, genom vilka vi söker uppfylla vårt primära mål: att hälla oss utanför ett framtida krig. Vårt handlande på utrikespolitikens område styrs av dessa riktlinjer men har också ett vidare syfte: att bidraga till att påverka den yttre miljön. Vår politik syftar till att skapa och vidmakthålla ett ömsesidigt förtroendefullt klimat med omvärlden samt att bidra till lugnet och stabiliteten i vår del av världen och därigenom ökad avspänning. Vår utrikespolitik skall vidare bidra till att främja Sveriges säkerhet på grundval av bland annat utifrån införskaffat bedömningsunderlag och information till omvärlden om våra överväganden och ställningstaganden. I vårt utrikespolitiska handlande accepterar vi inte bara den miljö i vilken vi arbetar. Vi söker förbättra den. Möjligheterna att göra detta är naturligtvis inte stora för Sverige ensamt. Men vi kan samverka med andra länder och även på annat sätt verka härför. Inte minst vår utrikespolitiska obundenhet kan underlätta detta. Sverige verkar för internationell nedrustning. Då så befinnes påkallat tar vi ställning och framlägger förslag i internationella frågor. Vi söker bidra till att utjämna skillnader i ekonomiska och sociala villkor mellan olika länder och till avkolonialiseringens fullföljande på fredlig väg samt söker främja arbetet på en förbättring av människans miljö. Detta kan förefalla vara ett ambitiöst program för ett land av Sveriges storlek. Det kräver i vart fall ett aktivt uppträdande på det utrikespolitiska planet. Vår neutralitetspolitik innebär inte passivitet. Vi är beredda att inom ramen för våra politiska och andra förutsättningar arbeta för närmast möjliga internationella samverkan för att utveckla handeln och främja full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, ökad social välfärd, social och ekonomisk utjämning samt för att utveckla politisk frihet, mänskliga rättigheter och kulturella värden. Denna vår strävan efter samverkan sker inom tre olika grupper av stater: de nordiska länderna, den europeiska kretsen och slutligen den globala länderkretsen, sådan den är representerad i Förenta nationerna. Det nordiska samarbetet vilar på den breda gemenskap som föreligger mellan de nordiska folken. De farhågor som fanns, att de nordiska ländernas olika val av säkerhetspolitik skulle bromsa det nordiska samarbetet på andra områden, har visat sig obefogade. De nordiska ländernas olika säkerhetspolitik har skapat en balans som bidrar till bevarandet av lugn och stabilitet i norra Europa, ett förhållande som blivit internationellt erkänt. I hägn härav har utvecklat sig ett inbördes samarbete av en omfattning och intensitet som i många hänseenden gått längre än bland andra grupper av suveräna stater. Med den västeuropeiska kretsen av stater känner Sverige av historiska och kulturella men också ekonomiska skäl en nära samhörighet. I det omfattande samarbete, som utvecklats mellan de västeuropeiska folken efter andra världskriget, har Sverige deltagit i den utsträckning som varit förenlig med de krav som neutralitetspolitiken ställt. Även med de östeuropeiska länderna har Sverige ett ökande ekonomiskt och kulturellt utbyte. Vi stöder förslag och initiativ som syftar till ett nära samarbete mellan alla de europeiska folken och söker medverka i den nu pågående processen av normalisering och konsolidering av läget i hela Europa. Alltsedan Förenta nationernas tillkomst har Sverige bemödat sig om att spela en aktiv roll i organisationens olika verksamheter. I Sverige har sedan gammalt funnits ett starkt stöd för tanken på en universell freds- och rättsordning, som garanterar den kollektiva säkerheten, även i medvetande om att den kommer att kräva lång tid. Det är därför naturligt att vi på alla sätt söker stärka FN:s möjligheter att förebygga och lösa konflikter. Detta sker i medvetandet om att utvecklingen i världen lett till ett allt större ömsesidigt beroende staterna och folken emellan. Genom vår neutralitetspolitik har vi speciella förutsättningar att deltaga i FN:s fredsbevarande verksamhet. Sverige har också anlitats i praktiskt taget samtliga de fall då FN ingripit i fredsbevarande eller fredsmäklande syfte. Vi har bidragit med övervakningspersonal, observatörer, tekniker och militär trupp vid åtskilliga tillfällen. Svenskar har använts som medlare samt intagit framskjutna positioner inom FN:s styrande organ. Med hänsyn till den betydelse vi tillmäter FN, är det naturligt att vi kanaliserar en stor del av värt bistånd till utvecklingsländerna genom FN och dess fackorgan. Härigenom stärks FN:s prestige och understryks att u-ländernas ekonomiska utveckling angår alla världens stater. Men också genom bilaterala insatser, särskilt inom områden där Sverige har speciella förutsättningar, försöker vi bidra till ansträngningarna att främja ekonomisk och social utveckling i dessa länder. Det senaste decenniet har karaktäriserats av krav på ökad internationell solidaritet. En växande opinion har ställt sig bakom detta krav. 1 hög grad har denna utveckling påverkats av den snabba avkolonialiseringsprocess som ägt rum efter andra världskriget och lett till ett stort antal självständiga stater i den s. k. tredje världen. Dessa har fordrat större delaktighet i världens samlade produktionsresurser och en utjämning av den sociala standarden. Inte minst i vårt land har kravet på idealitet och solidaritet framsprungit med styrka. Detta är naturligt eftersom det överensstämmer med några av våra grundläggande värderingar. På det utrikespolitiska området har därför vissa verksamheter kommit att präglas av detta motiv. Hit får räknas bistånd av olika slag, såsom utbildningsbistånd, humanitärt bistånd till frihetsrörelser, återuppbyggnadshjälp, katastrofhjälp och flyktinghjälp. Men dit hör också en generös utlänningspolitik samt strävan att stärka de mänskliga rättigheterna. Hur starkt solidariteten än må kännas, måste vårt handlande ske inom ramen för vad som är folkrättsligt tillåtet. Kravet på legalitet är absolut och bärs upp av en fast svensk tradition. Sverige har med stor konsekvens hävdat vikten av respekt för folkrättens regler och principer. Vårt handlande måste därför vara förenligt med svensk lag och rättsuppfattning, med av Sverige gjorda åtaganden i internationella konventioner och avtal samt med våra förpliktelser som medlem av internationella organisationer. Dessutom bör höga anspråk på realism ställas. En tänkt åtgärd skall vara genomförbar och meningsfull. En bedömning härav får göras med utgångspunkt från våra politiska, ekonomiska och praktiska förutsättningar.

Det kan visserligen finnas fall, där en åtgärd kan föranledas av en önskan att markera en svensk ståndpunkt även om åtgärden inte kan väntas leda till konkret resultat. Huvudregeln är dock att Sveriges utrikespolitiska handlande bör präglas inte bara av solidaritet och legalitet utan även av verklighetssinne.

 

VÄRNPLIKTEN

Den allmänna värnplikten är som idé övergripande och av största betydelse för försvarsviljan och den reella försvarseffekten. Den bidrar i sig till att inåt och utåt manifestera viljan att säkra landets trygghet mot vttre hot. Den allmänna värnplikten utgör därigenom ett betydelsefullt bidrag till de grundläggande strävandena i den svenska säkerhetspolitiken sådan den har beskrivits i det föregående. Den allmänna värnplikten innebär att samhällets stora tillgångar av ledarförmåga och fackkunnande på olika områden tas tillvara för rikets försvar. Inte minst den höga utbildningsnivån är därvid av betydelse. Värnplikten möjliggör en värdefull växelverkan mellan militär och civil verksamhet. Det militära försvaret blir, genom att värnplikten berör så många medborgare, en naturlig del av samhället. Ett försvar byggt på den allmänna värnplikten kan därför om det är utformat så att det vinner ett positivt gensvar från den värnpliktige bättre än andra system skapa samhörighet mellan den civila delen av samhället och det militära försvaret. I ett värnpliktsförsvar är t. ex. alla yrkesgrupper och samhällsgrupper företrädda både bland meniga och befäl. Civilförsvarsplikten och andra former av tjänstgöringsskyldighet utgör komplement till den allmänna värnplikten ägnade att ytterligare understryka att försvarskraften bygger på medborgarnas aktiva medverkan. Medborgarnas frivilliga försvarsverksamhet — inte minst inom hemvärnet – förankrar ytterligare försvarstanken och försvarsviljan hos medborgarna. Försvarsplaneringen skall syfta till att skapa ett i vid mening uthålligt totalförsvar. Detta skall genom sin styrka och sammansättning kunna åsamka angriparen sådana uppoffringar i form av tid, insatta resurser och förluster att han avhålls från att företa angreppet. Försvarsutredningen bedömer därvid inte minst med hänsyn till vad som redovisats i föregående kapitel det vara väsentligt att lägga särskild vikt vid tiden. Detta innebär bl. a. när det gäller det militära försvaret att förutsättningarna att under en längre tid bedriva ett segt och uthålligt motstånd bör uppfyllas före möjligheterna till stor initialstyrka. Det militära försvarets förband bör från dessa utgångspunkter organiseras så att de som förband kan verka så länge den organisationsbestämmande materielen är funktionsduglig. Därefter skall övergång kunna ske till enklare enheter och försvaret fortsätta med största möjliga kraft. I sista hand skall i förbanden ingående personal, organiserade i större eller mindre grupper eller förband, kunna övergå till det fria kriget. Avsikten är att skapa förmåga hos den enskilde att verka under vitt skilda förutsättningar och under lång tid. Detta påverkar principerna för värnpliktsutbildning och materielanskaffning. En grundkapacitet av elementär kunskap och enkel utrustning skall enligt utredningens mening vara den utgångspunkt från vilken försvaret i stort bör byggas. Från denna utgångspunkt skall skapas ett balanserat och väl avvägt totalförsvar.

Förmåga till uthållighet inom de civila försvarsfunktionerna bör byggas upp i anslutning till dessa principer. Det bör därvid uppmärksammas att frågan om uthållighet vid avspärrning i viss mån intar en särställning. Sådan uthållighet är av betydelse för trovärdigheten av vår deklarerade politik i…….

 

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/huvudlinjer-i-svensk-utrikespolitik-sou-19724-gunnar-lange-torsten-gustafsson-bengt-gustavsson-olle-goransson-allan-hernelius-sven-weden-1972/
RSS