Professor Bruce W. Jentlesons The Peacemakers. Leadership Lessons from Twentieth-Century Statesmanship (W. W. Norton & Company 2018) skildrar hur “great leaders” under nittonhundratalet spelade en avgörande roll för att göra världen ”a fairer and more peaceful place”. Hur gjorde de det? Vilka lärdomar kan dras?
Boken lyfter fram Henry Kissinger, Zhou Enlai, Michail Gorbatjov, Dag Hammarskjöld, Nelson Mandela, Yitzhak Rabin, Mahatma Gandhi, Lech Walesa, Gro Harlem Brundtland och en del andra personer. Och presenterar respektive person, varför de gjorde vad de gjorde och hur de nådde sina mål. Författaren tydliggör hur svårt ”peacemaking” är men visar samtidigt att fred kan skipas.
Storbritanniens förre utrikesminister David Miliband skriver i en anmälan: “With diplomacy too often in retreat and under attack, we need to learn from the past as well as understand the future. Bruce W. Jentleson’s wide-ranging study is a welcome reminder that big problems are there to be solved, and can be.”
Här kommer jag att beröra tre av dessa: Zhou Enlai, Hammarskjöld och Gandhi.
Zhou Enlai (1898–1976) var Kinas premiärminister 1949–1976 och fungerade ofta som Mao Zedongs högra hand, speciellt i utrikespolitiska frågor. Att författaren framhäver Zhou Enlai beror på dennes insatser i genombrottet för Kinas relationer med USA. Vad gäller Hammarskjöld (1905–1961) är det för dennes strävan att göra FN betydelsefull. Och Gandhi (1869–1948) för dennes kamp mot kolonialism.
Zhou Enlai var som 21-årig student med om att starta den så kallade Fjärde maj-rörelsen. Bakgrunden till rörelsen var att president Wilson med sina fjorton punkter hade tillåtit Japan att behålla den tidigare erövrade Shandong-provinsen i östra Kina.
Dag Hammarskjöld sade vid något tillfälle att Zhou Enlai var ”the most superior brain I have so far met in the field of foreign politics”. Och Jentleson visar hur Zhou Enlai, med stöd av Mao, lade om den utrikespolitiska kusen, när ”extreme leftist tinking […] sabotage[d] our foreign relations”. Mot denna bakgrund, och då Kina hade en ansträngd relation med Sovjetunionen, gjorde man sig beredd för ett nytt diplomatiskt initiativ. Så när Henry Kissinger visade intresse av att förbättra förhållandet till Kina, måhända för att även få ett diplomatiskt försteg gentemot Sovjetunionen, var Zhou Enlai inte sen att gå honom till mötes, samtidigt som Zhou såg tecken på USA:s ”decline in the changing international landscape and the albatross of Vietnam”.
Zhou Enlai och Kissinger utvecklade ett ömsesidigt förtroende för varandra. I juli 1971 anlände Kissinger till Peking. ”Very intelligent, indeed a Doctor!”, utbrast Zhou vid ett tillfälle. Besvärliga frågor gällde Vietnam och Taiwan, och i ett uttalande angavs att man var överens om att vara oeniga. Året efter kom president Nixon till Peking, varvid Mao uppgav att han uppskattade Nixon: ”I like rightists”, varpå Nixon svarade att ”those on the right can do what those on the left talk about”. Men det var först 1979 som fulla diplomatiska förbindelser upprättades mellan USA och Kina. Att Zhou Enlai hade lagt grunden för dessa framgår tydligt i boken.
Vad gäller Hammarskjöld påpekar författaren att hans ”political skills were not the sharpest. His conflicts with the Security Council permanent members could have been more adeptly handled even while persuing the same strategic goals.” Men mer väsentligt är att han underströk FN:s viktiga roll för att hindra kriser och att hantera dessa när de uppstod. Det gick så långt att Hammarskjöld ansåg att FN-stadgans regler stod över en oenighet bland säkerhetsrådets permanenta medlemmar (”P5”).
En viktig händelse är hur Hammarskjöld agerade under Suezkrisen 1956. (Här kan hänvisas till en tidigare anmälan på sajten: I boken framhålls att då Säkerhetsrådets P5 var oeniga under krisen, åberopade Hammarskjöld den så kallade ”Uniting for Peace”-resolutionen från Koreakrigets dagar, där Generalförsamlingen påstods kunna ta över vad Säkerhetsrådet hade misslyckats med. Men som framgår av den senaste länken, öppnar denna resolutionen inte för någon våldsanvändning beslutad av Generalförsamlingen.
Hursomhelst lyckades Hammarskjöld mäkla fred och återvände till New York som en hjälte. Året därpå återvaldes han som generalsekreterare. I boken rankas de olika sekreterarna, och författaren ger Hammarskjöld förstaplatsen. Han jämför med Kofi Annan, som, när president Bush den yngre startade Irakkriget, sade inte mycket mer än att ”this is a sad day for the United Nations”.
Mahatma Gandhi blev snabbt involverad i Indian National Congress (INC), som var det ledande antikoloniala partiet i Indien. Och han kunde tala till miljoner indier. ”He did not descend from the top”, sa Nehru, den förste presidenten i ett oberoende Indien. Men han var ingen talare av rang. I boken påpekas att Gandhi inledde ett brev till Hitler 1940 med ”Dear Friend”, vilket förklaras av att Storbritannien var Indiens huvudfiende. Men det väsentliga i boken är hans roll i det anti koloniala arbetet, där han varnade för ”English rules without the Englishmen […] it will not be called Hindustan but Englishstan.”
Kampen för oberoende rättfärdiggör inte gerillakrigföring, påpekade Gandhi. Men samtidigt stödde han ledare från INC när dessa uppmanade till just detta. ”I might be ready to embrace a snake, but if one comes to bite you, I should kill it and protect you.”
INC deklarerade Indiens självständighet 1930. Gandhis inflytande framgick när det påpekades att det brittiska styret hade ruinerat Indien ekonomiskt, kulturellt, och ”spiritually”. I boken beskrivs britternas barbariska framfart, med Churchill i spetsen. Med en ny Labour-regering i Storbritannien efter världskriget, kunde Indien slutligen bli en självständig stat. Martin Luther King, Jr, påpekade att Gandhi ”was the guiding light of our technique of nonviolent social change”. Avsnittet avslutas med ett påpekande om att Gandhi trodde på ett hindu-muslimskt Indien som en ”joint family”.
Så långt några statsmän från nittonhundratalet. Jentleson behandlar även två nutida: Vladimir Putin och Donald Trump.
Vad gäller Putin framhåller han på sidan 63, att denne är mest intresserad av Rysslands ekonomi och är öppen för ett samarbete med Väst, ”when there is a mutual strategic interest”. Att Putin önskar få ”relations back on track” framhålls. ”Even a limited partnership would have its value.” Författaren rekommenderar Trump att i detta sammanhang beakta Kissingers uppmaning till ”a dialogue about the emerging world order”. Uppenbart är att Putin och Trump har att lära av Zhou Enlais och Kissingers statsmannamässiga agerande i början av 1970-talet och även av Gorbatjovs och Bush den äldres dito runt 1990. Författaren noterar att Trump engagerade sig mer med Putin än med sina Nato-allierade på G20-mötet i juli 2017. Boken andas en viss optimism här.
Den är mycket läsvärd.