Finska Yle rapporterade 13/8 om pågående förhandlingar med USA angående ett avtal om försvarssamarbete, Defence Cooperation Agreement (DCA).
Avtalet ger enligt Yle långtgående rättigheter för USA att stationera och fritt röra militära förband på finskt territorium. Att det kommer att kraftigt påverka finsk självbestämmanderätt visas av att ett sådant avtal måste godkännas av ¾ av riksdagens ledamöter, medan medlemskapet i Nato kunde godkännas med enkel majoritet. Troligen kommer förvaltningsuppgifter att överföras från finska myndigheter till USA.
Amerikanska trupper skall kunna vistas under längre tidsperioder i landet. Vidare skall amerikanska trupper få tillgång till utrymmen och områden i Finland för övningar, vapenförvaring, utrustningsrestaurering med mera. USA kommer sannolikt att få tillgång till minst en flygplats, en hamn och några övningsområden. De amerikanska trupperna skulle få röra sig fritt i Finland – på land, till havs och i luften.
En forskare, Iro Särkkä, uttryckte för Yle oro över vad som kan hända med Finlands nationella självbestämmanderätt och varnade för att USA kan använda Finland för att uppnå egna mål.
Norge tecknade förra året ett DCA med USA. Avtalet ger USA närmast oinskränkt suveränitet över fyra baser på norskt territorium: tre flygbaser och en örlogsbas. Även i Norge finns försvarsanalytiker som oroar sig för att landets försvar kommer att styras av USA.
I Sverige pågår också förhandlingar med USA om ett DCA. Vad avtalet kommer att innehålla vet vi inte, men gissningsvis kommer det att ha likheter med Norges och Finlands DCA.
Trots uttalanden från den förra regeringen om att vi inte skulle tillåta permanenta baser för utländska styrkor på svenskt territorium och att kärnvapen inte skulle få placeras på svensk mark gjordes inga sådana undantag då Sveriges ansökan om medlemskap i Nato lämnades in.
Nu handlar DCA inte om ett Nato-avtal. Det är ett avtal mellan Sverige och USA, men vägran att göra några förbehåll för ett Nato-medlemskap indikerar att regeringen kan komma att gå med på långtgående amerikanska krav i ett DCA.
Att USA väljer att teckna bilaterala försvarsavtal istället för att gå via Nato beror på att man vill ha fria händer att agera utan att bindas av konsensus bland Natos över 30 medlemsländer.
Det tre nordiska ländernas överbefälhavare framförde på Nato-mötet den 10 maj en önskan om att läggas under USA:s Nato-kommando i Norfolk (Virginia).
Särskilt Norge hade varit pådrivande för att de nordiska länderna tillsammans direkt skulle ledas av USA och att detta skulle säkra försvaret av hela Nordkalotten. USA visade sig dock vara emot. Man ville ha Norge under kommandot i Norfolk, men inte Sverige och Finland.
De något märkliga turerna kring beslutet om placering av de nordiska länderna i Nato-strukturen har kommenterats av Arne Morten Grønningsæter, Norges representant vid diskussionerna i Norfolk om placeringen i kommandot.
Grønningsæter skriver i en artikel i Argument Agdur (4/8): ”Det var vi som presset på at den (Norfolk) også skulle ha ansvaret for ’High North’ og ’Arctic’ med tilstøtende områder og øyer.”
Förhoppningen hos de nordiska länderna var att USA skulle garantera säkerheten för dem i ett allt farligare område, där det sedan flera år pågår en kapprustning mellan USA och Ryssland.
Nato hade sedan flera år tillbaka drivit operationer som Afghanistan, Libyen och Jugoslavien, medan det som skulle vara kärnuppgiften, kollektivt självförsvar, nästan glömts bort. En följd av detta var att Natos operationella kommandon saknade utpekade ansvarsområden. Brunssum i Nederländerna, dit Finland och Sverige skulle läggas, täckte nästan hela Europa.
USA rustar sig långsiktigt för en kommande kraftmätning med Kina och vill ha så fria händer som möjligt att agera utifrån egna nationella intressen och inte låta sig bindas av Nato. Det betyder inte att Arktis är av mindre intresse för USA. Tvärtom är området strategiskt viktigt för att bevaka Rysslands kärnvapenbaser på Kolahalvön och för att i framtiden motverka Kinas roll. Detta har mindre med Nato och kollektivt försvar av medlemsländerna att göra. Däremot vill USA ha full kontroll över Norge och tillgång till baser där för att säkra sin arktiska strategi.
Natos artikel 5, som skall försäkra medlemsländerna om stöd i någon form om de blir angripna, har tillämpats endast en gång. Efter 11 septemberattentaten tog Nato beslut att stödja USA med hänvisning till artikel 5. För USA var det inte fråga om att underkasta sig konsensus för varje militärt svar på terroristattacken. Försvarsminister Rumfeld avvisade bryskt en kollektiv insats och ett antal Nato-länder fick istället bidra med övervakningsplan över USA:s territorium. En närmast symbolisk handling.
Självt gjorde USA upp med Storbritannien, och tillsammans inledde dessa länder bombkriget den 7 oktober 2001 som blev upptakten till det 20 år långa Afghanistankriget.
USA rustar för att möta ett långsiktigt hot från Kina. USA:s intressen i Europa och på Nordkalotten kan överensstämma med våra, men de kan också vara helt andra.
Länder som Sverige och Norge som drastiskt bantat sitt territorialförsvar blir särskilt utsatta för stormaktstryck. De farhågor man på olika håll i Norge fört fram om att släppa ifrån sig kontrollen över det nationella försvaret till USA är befogade.
För Sveriges del är det avgörande att inte självbestämmanderätten begränsas, att främmande makt inte får suveränitet över basområden samt att kärnvapen inte får placeras på svenskt territorium.
Samtidigt måste Sverige bygga upp ett starkt eget territorialförsvar. Det är bästa skyddet mot stormaktspåtryckningar.