Texter

Regeringen föreslår i en proposition framlagd den 21 mars 2017 att Sverige utökar den militära insatsen i Irak från 35 till 70 man i den USA-ledda koalitionen mot Isil/Daesh till och med den 31 december 2017. Den svenska insatsen skall bestå i ”utbildning och rådgivning till de irakiska försvarsstyrkorna i Irak i syfte att bidra till deras förmåga att stå emot och besegra Daesh”. (Proposition 2016/17:127)

Det utökade bidraget skall placeras vid Al Asad-basen i centrala Irak. Det redan befintliga bidraget förblir placerat i Erbil i norra Irak med uppgiften att träna och utbilda enligt nuvarande mandat.

Med utökningen och placering vid ytterligare en bas dras Sverige alltmer in i kriget.

Sverige stöder den kurdiska militära styrkan peshmerga som är en av parterna i konflikten och som har ett eget mål: att upprätta autonomi eller till och med självständighet för en kurdisk stat.

USA leder koalitionen mot Isil/Daesh och har sina egna stormaktsintressen i Irak i och i regionen i övrigt.

Turkiet har gjort anspråk på delar av Mosulregionen och står i skarp motsättning till de kurdiska styrkorna.

Iran stöder shiitiska miliser som har angripit sunnimuslimer i olika delar av Irak.

Saudiarabien och Gulfstaterna stöder sunnimuslimer i Irak i kampen mot sin värsta rival Iran.

Läs mer

Kommendören för Finlands försvarsmakt  general Jaarmo Lindberg, i Vårt Försvar, Nr 4, December 2016

Grunden för hur det finska försvaret idag ska utformas – den  finska modellen – baseras på välkända försvarsprinciper; bemanning  genereras genom allmän värnplikt och hela landet försvaras enligt ett moderniserat regionalt försvarskoncept. Denna modell understöds  starkt av befolkningens fasta vilja  att försvara sitt land.  Militärt försvar upprätthålls i enlighet med Finlands breda säkerhetsuppfattning. Användandet av militära förmågor baseras på en blandning av  skarpa spjutspetsförmågor och stora reserver. Spjutspetsförband i alla försvarsgrenar är utrustade
med effektiva och moderna system.  De inriktas primärt mot att förebygga ett väpnat angrepp mot Finland. I händelse av ett angrepp ska spjutspetsförbanden användas för att möta ett förstaslag från en motståndare. Territoriella förband, som bygger på den stora reserven  och är försedda med lämplig utrustning, har i sin tur förmåga att  understödja striden inom sitt område. Denna inriktning tillåter oss att dra fördel av högteknologi i  spjutspetssystem, men ger samtidigt möjligheten att balansera kostnader och effektivitet när vi utrustar de territoriella förbanden.
De nationella försvarsförmågorna får också stöd genom internationellt  försvarssamarbete.

Den som följer alliansfriheten.se bör ha noterat att vi anser det vara värdefullt att bevaka utvecklingen i Finland och att dra lärdomar av de finska erfarenheterna inom säkerhets- och försvarspolitikens område. Finland framstår härvidlag som ett realistiskt och insiktsfullt föredöme för småstater, såsom vår egen, vilka vill säkra sin fred och värna sitt territorium samt ha goda relationer till sina grannar.

När statsledningen i Sverige gjorde sig av med värnplikten, riktade in sig på och inställsamt prioriterade utländska militära insatser samt ägnade sig åt allsköns ryckigt experimenterade med försvaret i övrigt, stod Finland fast vid sakens kärna, nämligen att strategiskt och så enigt som möjligt hålla det egna landet med bästa möjliga och effektiva nationella försvar till stöd för en på lång erfarenhet baserad utrikespolitik, som inte i första taget svajar hit och dit. Att man lyckats med detta, ger självförtroende, inte minst i hanteringen av relationerna till andra stater.

Vi har alltså mycket att lära av det alliansfria Finland. Värnplikten är bara en sådan fråga, men en fråga av synnerlig vikt. Här i landet präglas försvarsfrågan numera alltför mycket av ryckighet och kortsiktig partitaktik med divergerande utspel, där aktörer försöker övertrumfa varandra i förhoppningen att kunna positionera sig inför kommande val.

Vad som behövs i nuläget är emellertid en nationell samling för att återställa ett eget försvar värt namnet. Att i det sammanhanget dra in Nato som en faktor blir bara splittrande och defatistiskt. Seriösa försvarsvänner tar den diskussionen, om den alltjämt skulle vara påkallad, när vi återställt ett eget försvar, som rimligen måste vara ett kombinerat tröskel- och territorialförsvar baserat på allmän värnplikt.

Läs mer

Professor Dick Harrison hävdar i Svenska Dagbladet (22/3) att han kunde sova lugnt under kalla kriget på grund av supermaktskonfrontationen och det därav följande lugnet för oss som levde i Europa – han bortser uttryckligen från Östeuropa där det inte alltid gick så lugnt till väga och även från de europeiska makternas kolonialkrig och andra interventionskrig i icke-europeiska områden. Därmed framstår kalla kriget som en fredens period, vilket det också rimligen var med hänsyn till det faktiska alternativet: ett hett krig.

Men Harrison bortser också från att det vid flera tillfällen var nära till en urladdning. Vid Kubakrisen (då Harrison förvisso inte var född) kunde ett världskrig ha utlösts. Under de sista Brezjnevåren stod det och vägde. Händelserna i Polen hade kunnat leda till ett sovjetiskt ingripande, med svåröversebara följder. Nu valde man i Kreml att vidmakthålla en détente mellan huvudantagonisterna, i insikten om att Sovjetunionen aldrig hade klarat av en fullskalig kraftmätning. Men balansen mellan högspänning och avspänning var skör, och det fanns hökar på bägge sidor om järnridån. Att Sverige var skyddat av USA:s kärnvapenparaply stämmer säkert, men invasionsförsvaret var ändå en primär uppgift i vår lands krigsplanläggning.

Läs mer

Vilken är det svenska försvarets uppgift?

Svaret är inte helt entydigt utifrån officiella deklarationer som försvarsbeslut i Sveriges Riksdag och Försvarsmaktens doktrin.

Försvarsbeslutet 2015 slår fast en tydlig uppgift när det kommer till väpnat angrepp: att ”om det så krävs försvara Sverige mot incidenter och väpnat angrepp”.

Det blir dock oklart hur mycket som ligger på det egna landets försvar, då försvarsbeslutet har flera hänvisningar till att vi så långt möjligt skall samverka med andra länder. Det militära försvaret skall först och främst utgöra en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige. Angrepp på Sverige skall medföra orimliga kostnader för en angripare och därmed verka krigsavhållande.

”Målet för det militära försvaret ska från och med 2016 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet”, skriver regeringen i den så kallade inriktningspropositionen (Prop. 2014/15:109).

För att närmare förstå innebörden av regeringens uppdrag till Försvarsmakten får man gå till ÖB:s militärstrategiska doktrin – MSD 16.

Läs mer

Regeringen har beslutat att en särskild utredare ska se över vissa delar av de rättsliga förutsättningarna för Sveriges försvarssamarbete med Finland, med utgångspunkt i den analys av regeringsformens reglering som görs i Förutsättningsutredningens betänkande (SOU 2016:64). Syftet med utredningen är enligt regeringen att tillförsäkra att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk-finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga. Uppdraget ska redovisas senast den 30 april 2018.

Det är utmärkt att det värdefulla försvarssamarbetet med det alliansfria Finland utvecklas och att de rättsliga aspekterna på samarbetet klaras ut. Finland har mycket att lära oss om hur man långsiktigt vidmakthåller och utvecklar ett eget nationellt försvar, baserat på allmän värnplikt; ett försvar som underbygger en klok och strategisk säkerhetspolitik och ger självförtroende i relationerna till andra stater, inte minst stormakter. Hur långt samarbetet bör gå är emellertid en helt öppen fråga. Några ömsesidiga försvarsförpliktelser är det definitivt än så länge inte fråga om, men den möjligheten är inte utesluten. Om ett så avancerat steg skulle komma att aktualiseras, skulle det kräva noggranna analyser och strategiska överväganden i båda staterna.

Det är bra att utredningen avser förutsättningarna för Sveriges ömsesidiga försvarssamarbete med det alliansfria Finland; man bör dock hålla i minnet att resultaten kan komma att bli generellt tillämpbara, det vill säga även inkludera förhållandena till andra länder än Finland.

Läs direktiven här

Läs Förutsättningsutredningens betänkande (SOU 2016:64) här

Under kampanjen inför folkomröstningen om svenskt EMU-inträde 2003 skrev jag en artikel till Expressens debattsida. (Jag har för stunden inte tillgång till publiceringsdatum.) Den handlande om utländsk inblandning inför det då förestående allmänna valet mellan ja och nej.

Sakläget var följande:

Ledande företrädare för Republiken Finland – dess dåvarande president och dito biträdande finansminister – hade i intervjuer och inlägg i svenska medier förklarat att de finska erfarenheterna av euron talade för ett svenskt ja och att detta utfall även låg i Finlands intresse.

Jag skrev att sådana synpunkter bör framföras i diplomatiska och andra officiella kontakter två länder emellan men inte i den offentliga debatten i respektive länder:

”Att statschefen eller en regeringsmedlem i ett land appellerar direkt till medborgarna i ett annat land för att påverka deras beteende, exempelvis hur de ska rösta i ett demokratiskt val, har ansetts vara en otillåten inblandning i det senare landets inre angelägenheter. På finsk sida var man inte glad över att svenska ministrar gärna såg att Åland anslöts till Sverige efter det att Finland uppnått sin självständighet.”

Läs mer

För första gången på 20 år har riksdagen övat för krig. Men dagens konflikter utspelas i en gråzon mellan fred och öppet krig. Gråzonen täcks inte av svensk lagstiftning – utan där verkar politikerna ha mer kraft att fatta beslut än myndigheterna

– I det säkerhetspolitiska läget vi nu befinner oss i är det nödvändigt att öva. Vi jobbade med fullt realistiska scenarier där Sverige står mycket nära randen till krig och hot om omfattande militära angrepp. Riksdagens beslut är centrala, men av övergripande karaktär medan de flesta besluten fattas av regering och försvarsledning, säger Jan Björklund (L) om övningen.

Senaste gången Krigsdelegationen övades i krigsspel var 1997, och då i betydligt mindre skala.

– Spelet har gett olika scenarier och utvecklingar av vad Sverige skulle förhålla sig till i fara för krig. Det har varit givande och vi har lärt oss väldigt mycket, säger riksdagens talman Urban Ahlin, som är ordförande för Krigsdelegationen.Läs artikel

För den som är intresserad av att bevaka utgivningen av böcker som angår Nato, vår alliansfrihet och säkerhet, kan märkas en viss trötthet hos dem som förespråkar att Sverige bör ansluta sig till Nato. Utgivningen av böcker som förespråkar en sådan politik verkar ha minskat betydligt. Om det beror på framgången av sajten Alliansfriheten.se kan vi låta vara osagt.

En bok som sagda sajt har missat att anmäla när den gavs ut är Pål Jonsons Natos framtid efter Ukraina (Frivärd 2015). Författaren är PhD i War Studies, generalsekreterare för Svenska Atlantkommittén och gästforskare vid Nato Defence College i Rom.

Boken inleds med konstaterandet att före 2014 var en av Natos teser, att Ryssland skulle komma att sakta men säkert utvecklas till en strategisk partner till Nato. Efter Rysslands annektering av Krim och aggression mot Ukraina tvingades Nato förstås revidera denna tes.

Läs mer

KDU var redan vid införandet 2009 emot den övergången från värnplikt till frivilligförsvar, detta är en linje vi stått fast vid sedan dess. Vi har vid upprepade tillfällen påtalat bristerna i frivilligförsvaret och nu har äntligen regeringen valt att lyssna.

ställa upp för sina medmänniskor och bidra till att försvara vårt fria och demokratiska samhälle – eller som försvarsmakten brukar uttrycka det: ”vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer”. Värnplikten är därför rättfärdig, och den har flera stora fördelar. Den tydliggör våra medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Den främjar viktiga värden som personlig utveckling, stärkt försvarsvilja och starkare samhällsgemenskap. Dessa argument är goda, men för oss är de sekundära i sammanhanget.

Det är försvarsförmågan som ska stå i centrum för försvarspolitiken och i dag hålls Sveriges försvarsförmåga tillbaka kraftigt av personalförsörjningssystemet. Förbanden kan inte fyllas upp och både övningar och den dagliga verksamheten blir lidande. Den 31 december 2015 behövdes 9 900 deltidsanställda gruppbefäl, soldater och sjömän, men endast 3 769 fanns anställda enligt riksdagens utredningstjänst. Alltså saknades närmare två tredjedelar av personalbehovet. Läs artikel

Vi har nu i över 200 år fört en utrikes-och försvarspolitik som präglats av alliansfrihet syftande till neutralitet i händelse av krig i Europa. Det har onekligen varit en framgångspolitik som främst bidragit till att hålla Sverige utanför de två världskrigen på 1900-talet. Den alliansfria utrikespolitiken består alltjämt, även om vi i Sverige under senare år fört en rätt så livlig debatt om det inte nu vore tid att överge denna politik genom att ansluta vårt land till västalliansen Nato.

Läs mer