Texter

Regeringen har beslutat att en särskild utredare ska se över vissa delar av de rättsliga förutsättningarna för Sveriges försvarssamarbete med Finland, med utgångspunkt i den analys av regeringsformens reglering som görs i Förutsättningsutredningens betänkande (SOU 2016:64). Syftet med utredningen är enligt regeringen att tillförsäkra att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk-finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga. Uppdraget ska redovisas senast den 30 april 2018.

Det är utmärkt att det värdefulla försvarssamarbetet med det alliansfria Finland utvecklas och att de rättsliga aspekterna på samarbetet klaras ut. Finland har mycket att lära oss om hur man långsiktigt vidmakthåller och utvecklar ett eget nationellt försvar, baserat på allmän värnplikt; ett försvar som underbygger en klok och strategisk säkerhetspolitik och ger självförtroende i relationerna till andra stater, inte minst stormakter. Hur långt samarbetet bör gå är emellertid en helt öppen fråga. Några ömsesidiga försvarsförpliktelser är det definitivt än så länge inte fråga om, men den möjligheten är inte utesluten. Om ett så avancerat steg skulle komma att aktualiseras, skulle det kräva noggranna analyser och strategiska överväganden i båda staterna.

Det är bra att utredningen avser förutsättningarna för Sveriges ömsesidiga försvarssamarbete med det alliansfria Finland; man bör dock hålla i minnet att resultaten kan komma att bli generellt tillämpbara, det vill säga även inkludera förhållandena till andra länder än Finland.

Läs direktiven här

Läs Förutsättningsutredningens betänkande (SOU 2016:64) här

Under kampanjen inför folkomröstningen om svenskt EMU-inträde 2003 skrev jag en artikel till Expressens debattsida. (Jag har för stunden inte tillgång till publiceringsdatum.) Den handlande om utländsk inblandning inför det då förestående allmänna valet mellan ja och nej.

Sakläget var följande:

Ledande företrädare för Republiken Finland – dess dåvarande president och dito biträdande finansminister – hade i intervjuer och inlägg i svenska medier förklarat att de finska erfarenheterna av euron talade för ett svenskt ja och att detta utfall även låg i Finlands intresse.

Jag skrev att sådana synpunkter bör framföras i diplomatiska och andra officiella kontakter två länder emellan men inte i den offentliga debatten i respektive länder:

”Att statschefen eller en regeringsmedlem i ett land appellerar direkt till medborgarna i ett annat land för att påverka deras beteende, exempelvis hur de ska rösta i ett demokratiskt val, har ansetts vara en otillåten inblandning i det senare landets inre angelägenheter. På finsk sida var man inte glad över att svenska ministrar gärna såg att Åland anslöts till Sverige efter det att Finland uppnått sin självständighet.”

Läs mer

För första gången på 20 år har riksdagen övat för krig. Men dagens konflikter utspelas i en gråzon mellan fred och öppet krig. Gråzonen täcks inte av svensk lagstiftning – utan där verkar politikerna ha mer kraft att fatta beslut än myndigheterna

– I det säkerhetspolitiska läget vi nu befinner oss i är det nödvändigt att öva. Vi jobbade med fullt realistiska scenarier där Sverige står mycket nära randen till krig och hot om omfattande militära angrepp. Riksdagens beslut är centrala, men av övergripande karaktär medan de flesta besluten fattas av regering och försvarsledning, säger Jan Björklund (L) om övningen.

Senaste gången Krigsdelegationen övades i krigsspel var 1997, och då i betydligt mindre skala.

– Spelet har gett olika scenarier och utvecklingar av vad Sverige skulle förhålla sig till i fara för krig. Det har varit givande och vi har lärt oss väldigt mycket, säger riksdagens talman Urban Ahlin, som är ordförande för Krigsdelegationen.Läs artikel

För den som är intresserad av att bevaka utgivningen av böcker som angår Nato, vår alliansfrihet och säkerhet, kan märkas en viss trötthet hos dem som förespråkar att Sverige bör ansluta sig till Nato. Utgivningen av böcker som förespråkar en sådan politik verkar ha minskat betydligt. Om det beror på framgången av sajten Alliansfriheten.se kan vi låta vara osagt.

En bok som sagda sajt har missat att anmäla när den gavs ut är Pål Jonsons Natos framtid efter Ukraina (Frivärd 2015). Författaren är PhD i War Studies, generalsekreterare för Svenska Atlantkommittén och gästforskare vid Nato Defence College i Rom.

Boken inleds med konstaterandet att före 2014 var en av Natos teser, att Ryssland skulle komma att sakta men säkert utvecklas till en strategisk partner till Nato. Efter Rysslands annektering av Krim och aggression mot Ukraina tvingades Nato förstås revidera denna tes.

Läs mer

KDU var redan vid införandet 2009 emot den övergången från värnplikt till frivilligförsvar, detta är en linje vi stått fast vid sedan dess. Vi har vid upprepade tillfällen påtalat bristerna i frivilligförsvaret och nu har äntligen regeringen valt att lyssna.

ställa upp för sina medmänniskor och bidra till att försvara vårt fria och demokratiska samhälle – eller som försvarsmakten brukar uttrycka det: ”vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer”. Värnplikten är därför rättfärdig, och den har flera stora fördelar. Den tydliggör våra medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Den främjar viktiga värden som personlig utveckling, stärkt försvarsvilja och starkare samhällsgemenskap. Dessa argument är goda, men för oss är de sekundära i sammanhanget.

Det är försvarsförmågan som ska stå i centrum för försvarspolitiken och i dag hålls Sveriges försvarsförmåga tillbaka kraftigt av personalförsörjningssystemet. Förbanden kan inte fyllas upp och både övningar och den dagliga verksamheten blir lidande. Den 31 december 2015 behövdes 9 900 deltidsanställda gruppbefäl, soldater och sjömän, men endast 3 769 fanns anställda enligt riksdagens utredningstjänst. Alltså saknades närmare två tredjedelar av personalbehovet. Läs artikel

Vi har nu i över 200 år fört en utrikes-och försvarspolitik som präglats av alliansfrihet syftande till neutralitet i händelse av krig i Europa. Det har onekligen varit en framgångspolitik som främst bidragit till att hålla Sverige utanför de två världskrigen på 1900-talet. Den alliansfria utrikespolitiken består alltjämt, även om vi i Sverige under senare år fört en rätt så livlig debatt om det inte nu vore tid att överge denna politik genom att ansluta vårt land till västalliansen Nato.

Läs mer

Det finns många dåliga skäl mot allmän värnplikt.

Ett av de sämsta är att den uppskjuter unga människors inträde och karriär i arbetslivet. Men om värnplikten görs allomfattande, så utjämnas rent definitionsmässigt den orättvisan.

Ett annat dåligt skäl är att man inte ska tvinga människor till sådant som de inte har håg för. Men det är mycket som människor tvingas till. Spädbarn vaccineras mot sjukdomar och litet äldre barn tvingas att gå i skola – de tillfrågas inte men måste, även om de inte vill. De som tjänar pengar måste betala skatt. Den som vill köpa en bostadsrätt måste vara med i en bostadsrättsförening.

Ett tredje dåligt skäl mot allmän värnplikt är att den föder militarism och blind lydnad. Det är nog precis tvärtom. Blint stridsvilliga finner man främst hos dem som mördar för pengar, som har gjort dödandet till ett yrke. Legosoldater. Äventyrare.

Ett fjärde dåligt skäl är att det skulle bli för dyrt. Det är inte troligt. Det som är dyrt är inte pliktkommendering av soldater utan stående beställningar från försvarsindustrin.

Läs mer

Ingolf Kiesow, ambassadör och ledamot av KKrVA, skriver att Nato inte längre är ett så självklart alternativ och förordar ett mjukt EU.

”Det ligger i Sveriges intresse att inte finnas bland dessa nationer. Vårt läge vid Östersjön är utsatt. Innan vi har fått ett tillräckligt militärt försvar och civilförsvar behöver vi ett starkt EU, som kan utöva ”mjuk makt” i frågor som angår oss. Det skulle bli något lättare att ” värna vår suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning”.

Från artikel på kkrva

…Finland och Estland stöder sig på internationell rätt och vi är berättigade, om inte rentav skyldiga, att kräva att den följs. Trots att stormakterna ibland har en benägenhet att tolka regler i linje med deras intressen måste vårt eget agerande vara klanderfritt. Endast då kan vi kräva detsamma av andra. Finland och Estland har för sin del trofast skött såväl sina EU-förpliktelser som andra internationella förpliktelser. Detta uppmärksammas, och uppskattas.

Alltid är det likväl inte nog med värderingar och exempel. Det behövs också initiativkraft och åtgärder för att mildra spänningen och för att bevisa värdet av samarbete och gemensamma strukturer för oss alla. Ett bra exempel på detta är det arbetsgruppsmöte om flygsäkerheten i vår region som hölls i Helsingfors för en vecka sedan i regi av Internationella civila luftfartsorganisationen ICAO. Det gläder mig att mötet blev av och att det kommer att följas upp. Jag vill tacka Estland för stödet med att föra initiativet framåt. Läs talet

Heikki Talvitie 2002:

”Här har vi någonting att lära av Sverige. Vi beklagar oss över att Sverige alltid strävar efter att säkra en fredlig tillvaro åt sina medborgare och att landet inte försvarar Finland under alla omständigheter, oberoende av vilka beslut och lösningar Finland tagit. Det finns väl ingenting viktigare en stat kan garantera sina medborgare än fred? Alla stater brukar misslyckas i detta; varför Sverige har lyckats i 188 år, det är intressant.”

Ur boken Sverige i fred – Statsmannakonst eller oppurtunism.

Utrikesrådet Heikki Talvitie har varit Republiken Finlands ambassadör i Belgrad, Moskva och Stockholm. Han har också varit ordförande för Paasikivisamfundet samt för Finska Historiska Samfundet. Efter sin pensionering var han EU:s emissarie i Kaukasus.

Trots ett bastant militärt överläge gentemot den föreställda fiendemakten finns hos flera Nato-medlemmar en oro för att alliansen inte ska kunna ”leverera”, alltså stå emot ett ryskt angrepp om det komma skulle. Det är en av samtidens stora säkerhetspolitiska paradoxer. Denna oro torde inte kunna förklaras med att den ryska sidan är smartare eller effektivare, än mindre med att den är ogenomtänkt och våghalsig, det vill säga beredd att ge sig in i ett förlustföretag till mycket stora mänskliga förluster och ekonomiska kostnader.

Läs mer