Sverige fegar in i det ena försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet efter det andra. Hur kan man som svensk vara stolt över ett sådant beteende? Det är fråga om en plattläggningsdoktrin som, i kombination med det tydliga utpekandet av ett föregivet aggressivt Ryssland som enda hotbild mot Sverige, utsätter oss för stor fara.
En risk, som sällan uppmärksammas, är att man med sådan feghet – att ta skydd bakom de stora grabbarna – dras in i situationer, som man inte har någon som helst kontroll över. Man tvingas följa en logik som andra har dragit upp, och detta oavsett om man behåller den formella beslutanderätten att engagera sig eller ej.
Det handlar om kamdragning. Om det är löss i den kammen, har man verkligen gjort sig själv en otjänst.
Det går att tala om ett sluttande plan, om de små stegens tyranni, om björnkramar (fastän björnen närmast är en grizzly). En inbillad förutsägbarhet har offrat den handlingsfrihet som varje stat med självaktning måste tillåta och tillerkänna sig. Försvarssamarbeten sker aldrig på lika villkor. Bondeoffer blir lika ofrånkomliga som förutsägbara.
Småstatens säkerhet ligger snarare i att inte lägga sig i. Småstaten har i varje läge anledning att uppträda korrekt. Korrekt är att ha en tillräcklig egen värnkraft. Vara skyddszon hellre än utskjutningsramp. Feghet skapar inte respekt; den fege måste städse vara inställsam och erbjuda sina tjänster. Till slut tas de för givna. Herre/slav-mentalitet.
Det var detta predikament som den väpnade neutraliteten ville komma ur. Numerären är inte allt. I Finland glömmer man aldrig att den finska krigsmakten kunde ge den i manskap överlägsna sovjetarmén en match under andra världskriget. Det amerikanska övergreppsfiaskot i Indokina talar samma språk.
Ty störst är inte alltid bäst. Och befrielse kommer som regel ur underläge. Det kräver att tillgängliga resurser uppbådas. Teknikfaktorn är sällan utslagsgivande i det långa loppet. Tror man att det europeiska interventionsinitiativ, tillkommet på franskt förslag, som Sverige nu har anslutit sig till, ska stävja terrorism – med deltagande makter som har uppmuntrat terrorism (rebeller), exempelvis i Syrien? Natos folkrättsvidriga terrorbombningar över Balkan (1999) ingår i mönstret.
Här ser man hur dumdristig den lilla statens oförmåga att säga nej kan vara. Dess oförmåga att känna stolthet. För vem kan, uppriktigt sagt, vara stolt över den svenska krigsinsatsen i Libyen? Ansvaret för denna är ännu inte utkrävt.