Vi återpublicerar här en artikel för sommarläsning (Utgivarna)
Den ryske tsaren Ivan den Förskräcklige dog 1584, ett år efter freden med svenskarna, vilken avslutade Livlandskriget. Hans son, Fjodor Ivanovitj, skulle bli den siste av släkten Rurik att besitta den moskovitiska tronen över ett land som var ödelagt av krig och terror, men mer centraliserat än någonsin.
Skapandet av Moskvapatriarkatet 1588 var inte tsar Fjodors förtjänst, utan hans svågers, Boris Gudonovs. Fjodor dog 1598, barnlös, varefter Boris valdes. Århundradet skulle avslutas med en ny politik, ett nytt kyrkligt team och en ny dynasti.
Men början av det nya seklet förde med sig svårigheter. Boris dog 1605. Ryssland drogs in i en blodig kris, inbördeskrig och internationella konflikter. Tiden kom att kallas Den stora oredan, som varade mellan 1604 och 1613. I Wikipedia sammanfattas perioden:
Tsarerna tillsattes och störtades titt som tätt. Under denna period hann Boris Godunov, Falske Dmitrij, Fjodor II (som regerade i endast 49 dagar, den kortaste tiden i Rysslands historia), Vasilij Sjujskij, Vladislav IVWasa och Michail Romanov avlösa varandra som Rysslands regenter. Mellan dessa försökte Falske Dmitrij II hävda sin rätt till tronen, och något senare var det tänkt att den svenske tronarvingen [sic] Karl Filip skulle bli Rysslands tsar. Den polska interventionen slogs tillbaka av ett ryskt folkuppbåd år 1612. Därpå valdes Michail Romanov till ny tsar, vilket lade grunden till den romanovska ätten.”
I sin bok The Romanovs 1613–1918 (Weidenfeld & Nicolson 2016) gör Simon Sebag Montefiore gällande att den svenske kungen, Gustav II Adolf, föreslogs av företrädare för den ryska staden Novgorod att bli vald till tsar av Ryssland.
Karneval förlag har nu haft det goda omdömet att ge ut Alex Smirnov, Den svenske tsaren (2017, övers. Sergej Gratchev), en bok som söker reda ut Den stora oredan. Och redan i förordet klargöras att Monefiore har fel, då det var kungens bror, prins Karl Filip, som föreslogs bli (den svenske) tsaren.
Bakgrunden var att fadern, Karl IX, hade skickat en stödkår till Ryssland 1608, med den tjugosexårige Jakob De la Gardie som dess ledare. Året efter inleddes ett fälttåg mot Moskva, tillsammans med den tjugotreårige fursten Michael Skopin-Sjujskijs ryska trupper. Hela nordöstra Ryssland övergav ”den falske Dmitrij” (det fanns flera falska Dimitrij), De la Gardies och Skopins trupper var nästan tre gånger större än Sigismunds polska styrkor, som dock hade 2 000 husarer. Problem uppkom genom att man inte kunde finansiera soldaternas löner, varigenom armén började sönderfalla. Den 12 mars 1610 anlände dock de svensk-ryska trupperna till Moskva inbjudna av tsaren. Mottagningsceremonin präglades av bysantinsk prakt. Skopin avled hastigt av arsenikförgiftning.
De la Gardies och de ryska trupperna, nu ledda av tsarens bror, Dmitrij Sjujskij, kom senare att krossas i slaget vid Klusjino av polackerna. Inför Karl IX urskuldade sig De la Gardie med de uteblivna lönerna till soldaterna. År 1610 slutade med att Ladoga var den enda fästning som svenskarna kontrollerade. Kort senare var även denna ett minne blott.
I januari 1611 drog De la Gardie ut på sitt andra fälttåg mot Ryssland från Viborg. Karl IX krävde att Novgorod skulle intas.
Sigismund tågade mot Moskva i september 1612, efter att ha tagit livet av bland andra Dmitrij Sjujskij. Mottagandet av polackerna i Moskva var ett helt annat än det De la Gardie tidigare hade mötts av. Det hela slutade med att polackerna satte eld på hela staden efter arton månaders belägring. Svallvågorna efter dessa händelser spreds sig över hela Ryssland och vände flera städer mot polackerna och deras ryska allierade.
Nu uppkom tankar på att möta den ”katolska faran” med att sätta någon av Karl IX:s söner på den ryska tronen. Ett problem var dock den svenske kungens krav på landområden, bland annat på Kolahalvön, vilket skulle skära av Ryssland från de norra handelsvägarna till England.
Karl IX dog i oktober 1611. Gustav Adolf var då bara 17 år och kunde ärva tronen först vid 24 års ålder. Men lagen ändrades och han tillträdde tronen som Gustav II Adolf. Danskarna stod i begrepp att anfalla Sverige, så vad som hände i Ryssland kom i andra hand.
Efter det att den polska faran var undanröjd, blev det dags att välja en ny tsar. Två läger uppstod: dels kosackerna och det lägre prästerskapet, vilka vägrade acceptera utländska kandidater, dels provinsadeln, som förespråkade den svenske prinsen Karl Filip.
Den 7 februari 1613 hade den ryska riksförsamlingen i Kreml uttalat sitt stöd för Karl Filip. Fjorton dagar senare tog sig ilskna kosacker in i möteslokalen och krävde att ingen skulle lämna denna förrän Michail Romanov valts till tsar. ”Kosacktsaren” kom att utses under kuppartade former.
Samtidigt hade prins Karl Filip rest till Viborg. Novgorod välkomnade prinsen med kanonsalut, då dess ledande skikt hyste en verklig vilja att få den svenske prinsen på Rysslands tron. Vid slutet av 1612 var ett enormt territorium i nordvästra Ryssland förenat och svor ed till Karl Filip. Men efter farsartade förhandlingar gav prinsen upp alla anspråk på Ryssland. I januari 1614 var Sverige i desperat behov av fred i öst för att kunna stå emot polacker och danskar. 1617 kunde rikskansler Oxenstierna läsa upp fredsavtalet, freden i Stolbova, med Ryssland, ”och kungen låg dessutom och grät i över en timme”. Gustav Adolf hade till sist lyckats genomföra det hans farfar Gustav Vasa påbörjat 100 år tidigare: att flytta rikets gräns så långt österut att Ryssland inte längre fick tillgång till Östersjön. Åttiofem år senare, år 1700, förde tsar Peter den store in Ryssland i Stora nordiska kriget genom att anfalla Narva, men det är en annan historia.
I förordet ägnar sig författaren åt kontrafaktisk historieskrivning och tror att hela den rysk-svenska historien kunde ha tagit en helt annan vändning om Jakob De la Gardies plan på en svensk tsar hade förverkligats.
Det är en fascinerande historia som välskrivet återges i denna fina bok, med åtskilliga intressanta illustrationer.