År 1809 fick Sverige en för sin tid mycket modern författning. Den hade tillkommit efter en politisk revolution. I 1809 år regeringsform var maktdelningen inskriven, med självständiga domstolar och en begränsad kungamakt. Det gustavianska enväldet försvann genom bakdörren och tredje ståndet gjorde sin entré. Unionen med Norge förstärkte det radikala anslaget. Den norska grundlagen från 1814 innehöll starka demokratiska element.
Styresman i detta rike blev den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, som kronprins och kung Karl Johan. Denne revolutionsgeneral var en framstående kappvändare och gav tidigt upp tanken på att återerövra Finland som gått förlorat under 1808–09 års krig. Detta gjorde en del av kuppmakarna besvikna, men även flertalet av dessa anpassade sig till nya omständigheter. Karl Johan visade sig ytterligt känslig för kritik och slog gärna ned på det fria ordet när han fann det nödvändigt. Men egenmäktigt kunde en svensk statschef inte längre förfara.
Det är i efterhand lätt att se att detta ingick i ett system. Tidigt insåg Karl Johan att det land han skulle regera behövde fred. Man behövde satsa på näringarna. Karl Johan hade reformplaner för både jordbruk och industri. Den krigiska revanschismen måste en gång för alla överges. Detta förutsatte försoning med den tidigare fienden Ryssland. Det var kärnpunkten i den överenskommelse som ingicks i augusti 1812, under ett möte i Åbo, mellan dynastierna Romanov och Bernadotte.
”1812 års politik” uteslöt att Sverige agerade på ett sätt som stred mot Rysslands intressen i Östersjöområdet. Ryssland gav Sverige fria händer med Norge, sedan Napoleons Frankrike och dess förbundna Danmark väl besegrats. I Frankrike nederlag på hösten 1813 tog en arméstyrka under Karl Johan del. Detta är startpunkten för den svenska traditionen av alliansfrihet och slutpunkten för alla svenska stormaktsdrömmar.
Sverige och Ryssland var i början av 1800-talet mycket olika samhällen. Sverige hade en folkrepresentation på ståndsindelningens grund, en skriven konstitution på rättsstatlig grund. Svenska bönder hade aldrig varit livegna och den svenska adeln hade förlorat en del av sin särställning genom ständiga krigsnederlag och försiktiga jordreformer. I Ryssland rådde livegenskap och despoti. Där saknades en författning; härskarens ord blev lag. Adelsmännen var de facto tsarens slavar, en äkta medelklass saknades. Massan av befolkningen i Ryssland var illitterat, medan läskunnigheten i Sverige var mycket utbredd.
Samförståndet mellan Sverige och Ryssland byggde alltså inte på någon affinitet i fråga om sociala, politiska, kulturella eller ekonomiska förhållanden. I botten låg en ömsesidighet – mellan en småstat på stark internationell tillbakagång och en stormakt som ännu inte hade nått sin maximala utbredning. Samförståndet kom till för att skapa en fungerande balans i en relation som till sin karaktär var asymmetrisk. Genom Karl Johans statskonst stod den rycken.
Bernadotte-linjen var inte undfallenhetspolitik, än mindre allianspolitik. I Sveriges egenintresse låg att inte binda upp sig åt något håll. Vi gick inte in och stödde upproriska polacker under 1800-talet och vi ställde oss inte solidariska gentemot Danmark när detta land anfölls av sin närmaste granne. Krigsivrare inom och utanför statsledningen hölls i strama tyglar. Den inhemska reformpolitiken tog små och småningom allt längre kliv framåt. I stort sett fortsattes den linjen under hela industrisamhällesepoken.
Det innebar inte isolationism. I mitten av 1800-talet var skandinavismen en mäktig idéströmning, främst men inte enbart i akademiska kretsar. Under 1900-talet var sympatierna med det utsatta Finland starka. Svenska frivilliga deltog i frihetsstrider i Sveriges nära omvärld. Men alliansfriheten och viljan att stå neutral förblev. Kejsartyskland och det republikanska Frankrike var båda magneter för svenska konstnärer och intellektuella som förde viktiga impulser därifrån till Sverige. Men i deras egenskaper av stormakter avstod vi – staten Sverige – från att följa dem.
Den här hållningen av icke-anslutning var både fördelaktig och framgångsrik för vårt land och vårt folk. Man kan säga att den var en tillämpning av principen om icke-inblandning. Inte heller tillät vi att andra blandade sig i våra angelägenheter, även om avsteg från dessa principer ibland gjordes, som under Krimkriget och andra världskriget. Det primära är dock att Sverige inte – genom oförsiktighet eller på annat sätt – drogs med i krigshandlingar. Detta är och förblir testfrågan när det gäller linjens konkreta hållbarhet och effektivitet. Man ska inte onödigtvis spetsa till saker och ting!
Således är det inte en primär eller överordnad sak, ur ett svenskt nationellt perspektiv, vilken samhällsordning som råder i ett land, vars handlande berör oss på det ena eller andra viset. Ryssland ligger där det ligger, liksom Polen ligger där det ligger. Ryssland är en av samtidens politiska och militära stormakter; Polen har varit så i förfluten tid. Med dem bägge har vi varit i krig. Det bör vi under inga omständigheter göra om.
Sverige har faktiskt också skaffat sig nyttiga erfarenheter av hur man löser nationella konflikter, främst genom den fredliga upplösningen av den svensk-norska unionen 1905. Där avstod vi från att utnyttja den starkares ”rätt”. Också Ålandsfrågan efter första världskriget fick en salomonisk lösning. Aktivister sattes på plats.
Överhuvudtaget är samhörigheten mellan de nordiska länderna stark, trots otaliga rivaliteter och grymheter i historisk tid och trots skillnader i tradition och kutym. Tänk till exempel på att Danmark styrdes enväldigt från 1660 ända fram till 1849! Samtidigt tog vi från just det landet starka intryck av strävandena till folkbildning under 1800-talet och till välfärdsstatens uppbyggnad under tidigt 1900-tal. Så kan man också umgås med en före detta arvfiende.
Klokskap måste alltid gå före moral – det är Bernadotte-linjens läxa och facit. De föll på sina håll i glömska efter senaste kriget, det kalla. En del förhastade beslut togs, aktivism kom på modet, man började tolka utrikespolitik i exporttermer. Detta har med säkerhet skadat Sveriges internationella status och anseende. Ett återtåg torde därför vara påkallat – precis som efter 1809.