Viljan till fred är ett civiliserat samhälles främsta tillgång. Den håller motsättningar, som kan slita sönder samhällsgemenskapen, på mattan.
Den minskar risken för politiskt våld när konflikter uppstår. Avskräckning innebär hot om våld men undanröjer inte våldsbenägenheten, tvärtom trappas den upp. Hämnd lurar, kaos kan utbryta.
Detta gäller inom landet och mellan länder.
Krig är den ultimativa våldsanvändningen, eftersom det krigas för att döda och förinta. Den fred som sluts efter ett krig är alltid en blodsfred. Den berövar både förlorare och segrare anseende, eftersom dessa har utplånat liv. Det är alltid offren som är hjältar, inte de som utlöser våldshandlingar.
Fred utan blodsspillan är den bästa freden. Det är värt mycket att bevara den.
Det är ofta svårt att utpeka en skyldig part i en våldsutveckling. I ett inbördeskrig är det nästan omöjligt. Vem avlossade första skottet? Egentligen bär samtliga som griper till vapen i en sådan situation på en skuld; de är i en viss mening brottsliga, även om alla regler då har satts ur spel, alla löften har brutits, all tillit – också mellan närstående – har upphävts.
Det är mycket värt att bevara samhällsfreden.
Det går alltid att finna en anledning till att krig bryter ut (casus belli). Men det är orsaker till krigsutbrott som måste stävjas, motarbetas. Här handlar det om politisk konfliktlösning.
Kan den lyckas utan eftergifter och kompromisser? Troligtvis inte. Men detta räcker inte. Det fordras också en anti-krigsmentalitet som genomsyrar samhällena, deras eliter och folkmassor.
Fred är en samlande princip. Krig splittrar. […]
Fredsvilja kräver vakenhet, men också tillförsikt, försiktighet och försvarskraft. Alltså: försvar, inte attack. Läs artikel