Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist har nu i fem års tid varnat för att säkerhetsläget i vårt närområde försämras. Det försämras stadigt, men det är inte alldeles genomskinligt och fattbart vad det är som har blivit så mycket sämre. Antalet tillslag mot vårt land under denna tid har knappast uppvisat någon ökning. Militär övningsverksamhet förekommer runt om oss, men också Sverige övar ju, och det senare kan väl knappast anses bidra till ett försämrat säkerhetsläge. Siktade undervattensfarkoster till exempel har snarast blivit färre. Spioner fanns det fler av förr – faktiska eller föreställda. Om vi nu tar 2014 (då regeringen Löfven tillträdde och Krimhalvön annekterades) som något slags basår, förbättrades säkerhetsläget fram till dess? Eller befann det sig i alla fall på en lagom trygghetsnivå?
Regeringspropaganda i utrikes- och säkerhetsfrågor har traditionellt gått ut på att lugna befolkningen inför tänkbara hot mot vårt land. Så är det inte längre. Befolkningen blir fortlöpande påmind om hur utsatt den är. Vissa stater namnges och utpekas som särskilt skrämmande. Regeringsföreträdare inger oro, inte trygghet. Detta skapar knappast tilltro till våra myndigheter, civilia eller militära, som är satta att värna vårt lands frihet och oberoende. Känslan av osäkerhet, särskilt en växande sådan, gör oss alla mer eller mindre modstulna, eventuellt uppgivna, med tanke på hur illa det står till med landets förmåga att försvara sig självt. Den för inte med sig någon stärkt beredskap. I själva verket tycks den verkliga funktionen av denna osäkerhetspropaganda vara, att vi ska söka skydd hos utomstående som försäkrar oss om sitt stöd.
Detta är en aspekt av den så kallade Hultqvistdoktrinen. Den är orosskapande, och den oroar sig själv för att konfliktnivåerna i vår omvärld ska sjunka, eftersom behovet av beskydd då tonar bort eller rentav bortfaller. Om säkerhetsläget förbättras, försvagas eller försvinner nämligen motivet för att påkalla hjälp utifrån, och om vi avstår från att göra det, är det högst troligt att en faktisk förbättring i säkerhetsläget kommer att ske. Denna logik kommer givetvis att bestridas av regeringspropagandan (som till alla delar omfattas av den parlamentariska oppositionens huvdkrafter), och man kommer att påstå att den i själva verket är ett utflöde av fientliga operationer riktade mot vårt land och att den backas upp av inflytelseagenter, som nolens volens går främmande makts ärenden.
Men när Frankrikes president Emmanuel Macron tar till orda och pekar på tomheten i de västliga fiendebilderna, kan någon sådan anklagelse svårligen riktas mot honom. Macron har tröttnat på låsta positioner. Han söker övervinna motsättningar, han ser framför sig – i gaullistisk anda – ett Europas som sträcker sig från Atlanten till Ural och han erkänner ingen överhöghet, endast jämlikhet stater emellan. Han går in för att bilägga oroligheterna i Ukraina, tillsammans med andra parter. Hur fast förankrad denna retorik kommer att vara i den förda politiken återstår att se, men det är uppenbart att Macron redan har skakat om inte bara sina allianspartners utan också somliga av deras följeslagare. Med ett Storbritannien, som blir allt mindre relevant i europeisk politik, de Gaulles uttalade önskan, kan Frankrike ta sig friheter.
Det tycks alldeles uppenbart att Macron siktar till ett förbättrat säkerhetsläge i vår del av världen. I terrorismen, delvis understödd av västlig maktpolitik, ser han allmänt talat den främsta motståndaren till stabila internationella relationer. Man har sagt att Macron önskar sig en europeisk konsert och mindre av en atlantisk gemenskap. Han tycks anse att sanktionspolitik kan vara en spänningshöjare.”Har vår kontinents säkerhet förbättrats av att vi inte har någon dialog med Ryssland?” frågade Macron retoriskt i närvaro Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg som teg. Det är inte omöjligt att han därmed kommer att påverka också den svenska utrikes- och säkerhetspolitiska debatten och svenska orosstiftare.