När man forskar i historien, likaväl som när man försöker orientera sig i politiken, utgår man från att anhängare och motståndare tänker och handlar rationellt utifrån sina egna intressen. Om de verkar agera ”obegripligt” beror det inte på att de är ”galna” utan på att deras prioriteringar, världsbild eller långsiktiga mål är annorlunda – eller att de överskattar sin egen styrka eller underskattar motståndarnas. Donald Trump lär dock ha hävdat att han gärna använder sig av irrationalitet som vapen för att överraska och förvirra motståndaren. Det är möjligt att den taktiken är effektiv i affärskretsar, men kanske inte i internationell diplomati. Det finns dock, också i vår historia, åtminstone ett exempel på fullständigt irrationellt handlande.
Den 25 januari 1912 gav den berömde och omsvärmade upptäckresanden Sven Hedin ut pamfletten Ett varningsord. Han varnade där i starka ordalag för hotet från öster och att man, efter en rysk invasion, skulle få se kosackerna svalka sina hästar vid Molins fontän i Stockholm. Om detta, som inleder det som skulle utmynna i borggårdskrisen 1914, har det skrivits mycket, och det är inte nödvändigt med en rekapitulation.
I audiens hos Nikolaj II
Vad som försvunnit i berättelserna är en egendomlig detalj. På kvällen den 18 februari 1912, drygt en vecka innan Ett varningsord kom ut, begav sig dess författare med ångaren Oihonna på en resa till Ryssland, till S:t Petersburg. Måndagen den 22 januari mottogs Hedin i audiens hos tsar Nikolaj II på dennes sommarresidens i Tsarskoje Selo söder om huvudstaden.
Torsdagen den 25, samma dag som hans pamflett spreds över Sverige, återkom Hedin från S:t Petersburg. Till den församlade pressen berättade han att han inte, som en del rykten hade förmält, planerade någon ny upptäcktsresa i det stora tsarriket, utan att syftet med besöket var att till tsaren överlämna ett exemplar av Hedins nya bok Transhimalaja.
Audiensen hade varat en timme. Han hade på ”det älskvärdaste sätt” blivit mottagen av tsaren, och man hade diskuterat förhållandena i de ryska delarna av Asien. Han hade också ”kommit i beröring med och gjort bekantskap med” flera av de ledande männen i det ryska statslivet, såsom konseljpresidenten och utrikesministern. (Dagens Nyheter resp. Svenska Dagbladet 26/1 1912) Så långt tidningsreportagen.
Samtida ironi
Men även på denna tid fanns det människor som gärna läste mellan raderna. De tyckte att det var något egendomligt med att en man som stod i spetsen för en antirysk kampanj på hemmaplan for till Ryssland för att demonstera på hur god fot han stod med den ryske tsaren. Ett uttryck för denna misstänksamhet är ett fingerat brev från en ”liten skolflicka” som återgavs på DN:s Namn och Nytt-sida den 27 januari:
”Jag tittade igår på den lilla gula boken, som kom med ’Stockholms Dagblad’ i morse och som heter ’Ett varningsord’. Jag såg att den var av Sven Hedin, som har skrivit den roliga boken ’Från pol till pol’. I den lilla gula boken läste jag att han är säker på att Ryssland snart kommer och tar oss, liksom det redan har tagit Finland. Men, Mamma, hur kan han då vilja resa till Petersburg enkom för att hälsa på tsaren och lämna honom en av sina andra böcker i present och prata med honom i över en timme och se’n gå på fullt med bjudningar hos ryssarna? Det läste jag idag, när jag var hemma på frukostlovet, och jag tycker det var så underligt. Och vad skulle, månntro, tsaren tänkt, tror Mamma, om han visste att Sven Hedin alldeles samtidigt med att de pratade helt vänligt med varandra, skickade ut den där boken mot honom och ryssarna hemma i sitt eget land?”
Ja, det kunde man undra.
August Strindbergs sista bok
En som också undrade var August Strindberg. Han var svårt sjuk i cancer och hade bara några månader kvar att leva. Men med, som man kan tänka sig, uppbjudande av sina sista krafter, hade han redan den 17 januari samlat sig till ett ursinnigt angrepp på Hedin med artikeln ”Militärisk propaganda och politiska agenter”, som skickades till Afton-Tidningen. Men tidningen vågade trycka den först tio dagar senare. Den 3 februari kom den andra artikeln med titeln ”Tsarens Kurir eller Sågfilarens Hemligheter”:
”Men alldeles oförklarligt är att svenska nationen skulle erhålla första varningen från det hållet och just när sågfilarna återigen döko upp, i Roslagen, och att han, som nyss blivit mottagen som vän i Petersburg, skulle i samma veva skrämma oss för ryssen och hans onda anslag. Det är icke ett artigt sätt att tacka för mat! […] För övrigt borde ju ryssens ovanliga artighet mot den svenska underhandlaren betyda en vänlig sinnesstämning mot Sverige, och anledningen till ryss-skräck därmed vara upphävd. […] Men ett sådant sätt: att först smyga sig in i ett främmande hov, överlämna i smickrande ordalag en bok, mottaga vedermälen och fester, sedan återvända hem och utfärda en varning mot den gästfria värden, vad kan ett sådant uppförande bäst kallas? — Jag skulle vilja kalla det tvetydigt, och säga rent ut, att den där visiten liknar väl mycket den politiska agentens.”
Vad som sammanlagt skulle bli sju artiklar kom i mars att publiceras i skriften Tsarens Kurir eller Sågfilarens Hemligheter eller här.
I Sverige kom funderingar över Hedins rysslandsresa snart att överskuggas av polemiken kring Ett varningsord. I S:t Petersburg dröjde man med att reagera. Det kan tyda på att den politiska eliten blivit brydd. Hur skulle man tolka Hedins besök? Han hade umgåtts vänskapligt inte bara med tsaren utan också med flera andra ryska dignitärer, viktigast bland dem Sergej Sazonov (1860–1927) , utrikesminister sedan 1909 och en erkänt skicklig diplomat.
Med Sazonov hade Hedin, enligt egen utsago till tidningarna i Sverige, i detalj diskuterat Rysslands syn på den svenska närvaron i Iran. 1911 hade Sverige, på uppdrag av Storbritannien och Ryssland, sänt en mängd officerare för att utbilda iranska poliser och militärer. Detta ”Persiska Gendarmeri”leddes av generalmajor Harald Hjalmarson (1868–1919), far till senare högerledaren Jarl Hjalmarson. Hedin hade hört rykten om att Ryssland med ”oblida ögon” hade betraktat de svenska officerarnas närvaro.
Sazonov hade till Hedin förklarat att man tvärtom var ”mycket förtjust” i de svenska officerarnas verksamhet och att man var glad så länge de ville stanna där. ”Just nu behöver Persien ett ordentligt gendarmeri, som kan upprätthålla ordningen.” Han talade vidare ”i synnerligen berömmande ordalag” om de svenska officerarnas taktfullhet och duglighet och poängterade särskilt vilket värde man måste sätta på att de ej tog någon befattning med den inre politiken, utan höll sig fullt neutrala. (SvD och DN 26/1 1912).
Svenska officerare på utländskt polisiärt eller militärt utbildningsuppdrag i Mellanöstern låter bekant, och det är frestande att gräva djupare i denna historia. Men låt oss återvända till nordligare latituder.
Hedin i konspiration med tsaren?
Hedin hade alltså i Ryssland uppträtt mer eller mindre som inofficiell diplomat, som representant för Sverige. Hur skulle hans ovänskapliga pamflett ställas mot hans vänskapligt personliga beteende? I sin bok om August Strindberg, Sanningen är alltid oförskämd (Norstedts 2016), spekulerar Göran Hägg över Hedins motiv för besöket hos tsaren:
”Det gällde att förklara att broschyren trots de skrämmande utbrotten mot Ryssland egentligen inte alls hade fientliga syften utan att alltihop i stället handlade om att komma åt den antimilitaristiska och otäckt demokratiska regeringen.” (s. 405 f.))
Hägg hypotes verkar ha inspirerats av Strindbergs egen syn på försvarsstriden som en kamp mot ”den inre fienden”, det vill säga arbetarrörelsen och demokratiutvecklingen, och att den verkliga ”inre fienden” var militären.
Vi vet inte om Hedin förde fram de argument Hägg spekulerar över. Även om han gjorde det, skulle tsaren ta dem på allvar? Och om tsaren, mot all förmodan, accepterade Hedins förklaring, skulle resten av hovet och den politiska eliten i Ryssland göra det?
Ryska reaktioner
Kanske var det Hedins resa som fick den ryska ledningen att dröja en månad med att reagera på hans ”varningsord”, åtminstone om man ser till vad som skrevs i den ryska pressen. I brist på ryska digitaliserade tidningsarkiv från den här tiden är man hänvisad till vad finländska tidningar återger ur den ryska pressen .
I början mars[1] innehåller Nya Pressen”(1/3) och Hufvudstadsbladet (2/3) referat av två artiklar i den ledande ryska dagstidningen Novoje Vremja (Ny Tid) från den 27 februari. De utgjorde svidande vidräkningar med Hedin. En Andrej Petrovitj anklagade Hedin för att ha bett sig otacksamt mot sin ryska välgörare och för att ha attackerat Ryssland på ett lömskt och fegt sätt. Mer betydelse var vidräkningen från signaturen Artur Stolypin[2]:
”Upprepade gånger har den svenske forskaren Sven Hedin rest genom Ryssland och allt som kunnat göras för hans bekvämlighet ha från vår sida gjorts, allt som kunnat göras för att hylla honom och hedra hans förtjänster har uttänkts och satts i verkställighet. Ryska kosacker åtföljde honom i obekanta bergsöknar, det ryska hovet tog gästfritt emot honom i de kejserliga palatsen, ryska ministrar lade åt sidan sina arbeten för att göra sig underrättade om hans önskningar, ryska geografiska sällskapet valde honom till sin hedersledamot. Och dock – då man senaste gången i Petersburg under vänskapsbevis och hedersbetygelser tog farväl av honom bar han redan under armen den sten, vilken han ämnade slunga Ryssland i ansiktet så snart han lämnat dess område.”
Den fullständiga texten i Novoje Vremja publicerades på baksidan av omslaget till Tsarens kurir
Hedin persona non grata
Tsar Nikolaj II hade blivit rasande, under en bankett i S:t Petersburg kallat till sig Sveriges ambassadör och bett honom meddela kung Gustav V att han, tsaren, var förvånad och ledsen över att Hedin, som alltid rönt så mycken välvilja i Ryssland, kunnat skriva så om detta land att svenskarna kunde misstänka Ryssland för krigiska avsikter.
Budskapet överlämnades till Hedin av kungen under en privat middag på Drottningholms slott kort därpå. Sedan tillade kungen:
”Tsaren får tänka vad han vill. Men jag vill att du ska ha reda på hans uppfattning. Jag anser dock att du handlat rätt och att du aldrig bör tveka inför det du anser vara din plikt mot ditt eget samvete och mot fosterlandet.”
Men hans möte med tsaren i Tsarskoje Selo blev hans sista. Rysslands portar slöts för Hedin.
Varför reste Hedin till tsaren?
Den historiska vetenskapen har, så vitt jag kunnat se, inte kommit upp något bra svar varför Hedin reste till S:t Petersburg. Axel Odelberg, vars bok Med kungen som verktyg. Försvarsstriden, Borggårdstalet och Sven Hedin har varit till hjälp vid den här artikeln, misstror Häggs hypotes (samtal 17/1 2020). Den naive och impulsive Sven Hedin, som Odelberg lärt känna i sin forskning, var oförmögen till intriger eller konspirationer[3]. Hedin ville försäkra sig om fortsatt goda relationer med tsardömet. Det hade ju varit av avgörande betydelse för hans forskningsresor i öster.
Tsar Nikolajs dagbok
Jag stod just i beråd att skicka in den här artikeln när det slog mig att tsar Nikolaj förde dagbok. Månne det stod något där? Lite forskning gav vid handen att hans dagböcker givits ut i modern tid och att den volym som omfattar den aktuella tiden, Dnevniki imperatora Nikolaja II 1894–1918 ( volym 2, del 1, 1905–1913), redigerad av S. V. Mironenko och utgiven av förlaget Rosspen, finns på Kungl. biblioteket. Den bussiga personalen på KB skickade mig en kopia av den relevanta sidan. De varnade dock för att ”Nikolaj II:s dagböcker är kända för sin torra och lakoniska stil med uppradande av vad han gjort under dagen samt väderlek”. Det stämde också här:
”9 januari Måndag: Jag tog en promenad. Morgonen var lätt – två vanliga rapporter och den svenska resenären Sven Hedin. Hade frukost: Ella och Knjazjevitj (jourh.).Tog en fantastisk promenad ”
Man kan inte vara säker, men det mesta lutar åt att Hedin och tsaren hade bara luftat politiskt okontroversiella ämnen[4].
Irrationalitet som taktik?
Så varför reste han? Kanske anade till och med den naive Hedin att hans ”varningsord” skulle innebära slutet för hans goda kontakter med det ryska etablissemanget. Kanske ville han innan dess återigen, en sista gång, njuta av sin berömmelse och få några tecken på kejserlig uppskattning.
Denna förklaring utesluter inte att Hedins naivitet har utnyttjats av krafter bakom honom, från Gabriel Hedengren (1869–1936), majoren vid generalstaben som inspirerade honom till Ett varningsord, till framstående militärer, politiker och inte minst drottning Viktoria. Men det innebär inte att dessa ens var medvetna om hans exkursion till salongerna i staden vid Nevan, än mindre skulle ha sett något värde i den.
[1] Redan den 10, 11 och 13 februari nämner ”Nya Pressen” och ”Vasabladet” en kritisk artikel i det regingstrogna organet ”Rossija”. Den kopplade Strindbergs skrift till ”finländska separatisters” strävan att koppla sig till Sverige och Norge. Artikeln kan ha tillkommit utanför den politiska elitens kontroll eftersom ”Rossija” förlitat sig på ett referat av Hedins skrift i ”Münchner Neuste Nachrichten” .
[2] I samtida tidningar och sentida litteratur sägs Artur Stolypin ha varit bror till den ryske premiärministern Pjotr Stolypin (1862-1911), som mördats av terrorister hösten innan. Stolypins bror hette dock Aleksandr Arkadevij Stolypin (1863-1925) och hade varit journalist på ”Novoje Vremja” från 1904 till hösten 1917 då bolsjevikerna stängde ner tidningen.
[3] Bilden av en naiv personlighet framkommer också i Jolos, Jan-Olof Olssons skriverier: ”Sven Hedin var i många avseenden aldrig äldre än 16. 17 år” (1914, Bonniers, 1964, s.37). Jolo träffade också Hedin, av en tillfällighet gjorde han en stor intervju med honom bara en vecka innan hans död 26 november 1952. (DN 23.11 1952).
[4] Det lär finns en del rysk forskning om just hur man ska tolka Nikolajs ”innehållslösa” dagböcker. Var det Romanovs speciella dagbokskultur? Eller tyckte han verkligen att det han åt och hans promenader var viktigare än landets politiska händelser? Även de dagar som vi vet att det har hänt stora händelser i rysk historia har Nikolaj inte antecknat något speciellt.