Donald Stoker var tidigare professor i “Strategy and Policy for the US Naval War College’s Monterey Program” vid Naval Postgraduate School in Monterey, California, mellan 1999 och 2017. Hans biografi Carl von Clausewitz: His Life and Work (Oxford University Press 2014) finns på den brittsika arméns ”professional-reading list”.
Stokers senaste bok heter Why America Loses Wars. Limited War and US Strategy from the Korean War to the Present (Cambridge University Press 2019).
Boken klargör att de militära konflikter som USA varit inblandat i efter andra världskriget, av många kallade ”limited wars”, inte alls varit begränsade, utan istället fått USA att fastna i ”a never-ending cycle of forever wars”. Alltså motsatsen till vad man kan uppfatta som något begränsat. Stoker påpekar i en intervju i Foreign Policy (juni 2019): ”Part of the problem is that we don’t know what we want.” Liksom Clausewitz framhåller Stoker att kriget är bara fortsättningen på politiken med andra medel.
Utöver Clausewitz framhåller Stoker Sir Julian Stafford Corbett (1854–1922) som en inspirationskälla. Corbetts specialitet var dock krig till sjöss, men hans teorier vilade till en del på Clausewitz tänkande; Corbett var även intresserad av diplomatiska allianser, något som den förre ägnade sig föga åt.
Corbetts karakterisering av krig – inbördeskrig, guerillakrig, ”limited wars”, religösa krig och så vidare – passar väl in i Clausewitz typologi, då alla krig utkämpas av politiska orsaker. ”Together, Clausewitz and Corbett provide the foundation for evaluating wars: it is the political objective or objectives sought – does the combatant seek regime change, or something less than this; the means and methods used in an effort to achieve the political objective are not the basis for analysis, but its indispensable enablers.” (sidan 36)
Stoker hävdar att det hos USA och andra stater i väst finns ett djupgående problem: man förstår sig inte på krig och hur dessa utkämpas effektivt, för att nå ett ”a victorious end”. Och det är här Clausewitz och Corbett kommer in. De lyfter fram:
- Politiska motiv.
- ”Grand strategy”.
- Strategi.
- Operationer.
- Taktik.
Även Machiavelli ansåg att stater går i krig av politiska orsaker, antingen för att uppnå något eller för att försvara det man har.
Stoker framhåller att guerillakrig, ”Petite Guerre, kleiner Krieg, Kleinkrieg” eller partisankrig (Parteigängerkrieg) inte kan ses som ”limited wars”, utan dessa krig ska ses mer som bekämpningsmetoder.
I boken tas Koreakriget upp till noggrann granskning (sidan 37 ff). Detta krig är ett exempel på hur de politiska motiven, och härigenom krigets natur, var i ständig förändring (”in constant flux”). Och att kalla detta ett “limited war”, då bortser man från konfliktens verklighet.
Nobelpristagaren i ekonomi 2015 Thomas C. Schelling är hårt kritiserad i boken, då denne genom sina spelteorier är en av filosoferna bakom “limited war”-strategierna. Stoker lyfter här fram ”the failed Rolling Thunder bombing campaign” under Vietnamkriget. ”This produced perhaps the greatest failure of limited war theorizing.” (sidan 144)
I ett stycke i boken påpekas hur Colin Powell, USA:s utrikesminister mellan januari 2001 och januari 2005, krävde politiska motiv för att starta krig, varpå vice president Dick Cheney gick i taket och krävde i stället ”some options”.
Stoker påpekar även det självklara att det första man måste beakta ”is whether the state is fighting for defensive or offensive political objectives”.
Försvarskrig är av flera skäl lättare att föra. Det är enklare att samla folk för att bekämpa en inkräktare. Det är lättare logistiskt att få tillgång till material. Försvarskrafterna finns på nära håll. ”Clausewitz railed against this nearly two centuries ago in 1827 when asked to evaluate a pair of defensive war plans sent by a former subordinate, replying that he couldn’t usefully assess them because he did not know the political objective, meaning what the plans were supposed to achieve.” Stoker inskjuter att när ansträngningarna överstiger värdet av de politiska målen, måste fred följa.
Politiker och militärer i väst, som förordar ”limited war”, förstår inte att man i stället får “forever wars”. (sidan 81)
De huvudsakliga hindren för ett framgångsrikt ”limited war” är enligt Stoker och Clausewitz:
”1 the opponent’s political objective and the relative value of the objects sought
2 time
3 the internal political environment, including public opinion
4 the international political environment
5 geography
6 military means (including nuclear weapons)
7 unknowns not considered or envisioned.” (sidan 86)
Stoker finner här även stöd hos Jomini och Machiavelli, som framhöll att det inte är guld som avgör ett krig, utan goda soldater som kan ge dig guld.
Strategi är svårare än taktik, framhöll redan Clausewitz. Det förra kräver gissningar, men beträffande det senare kan man se vad som händer.
En del av Stokers analys grundar sig på finnarnas försvarskrig mot Sovjetunionen 1939–40. ”They lacked the strength to completely defeat their opponent, but their resistance raised the enemy’s cost and bought enough time for the international situation to change and their opponent to worry about other things. Then came the time to make peace.” (sidan 125) Stoker framhåller även att finnarna förhandlade konstant med Sovjetunionen även under det så kallade fortsättningskriget 1941–44. (sidan 187)
Ett längre stycke i boken handlar om fördröjningstaktik i ett försvarskrig. Och här hämtar författaren inspiration från den romerska generalen Quintus Fabius Maximus Verrucosus, bättre känd som Fabius the Delayer. På sidan 139 och framåt kan man läsa om denna framgångsrika taktik i kriget mot Kartago. Även George Washington hade tagit lärdom av Fabius, när han undvek bataljer och bekämpade britterna genom partisankrig. 1938 skrev Mao Tse-Tung boken Om långvarigt krig. Han framhöll att Kina endast kunde besegra Japan med denna strategi och undvika krig på slagfält. Genom gerillakrig skulle fiendens moral och slagstyrka undergrävas. ”Recruited in large numbers from the peasants, the bulk of the Chinese population, Mao believed that, properly organized, they could ’keep the Japanese army busy twenty-four hours a day and worry it to death’.”
Stoker påpekar att USA har varit i krig sedan 2001 och ”[e]nding wars is something the US has forgotten how to do, a failure for which it has paid a heavy price”. (sidan 173) Här kan man tycka att författaren borde ha påpekat att det inte bara är amerikaner som fått betala ett högt pris.
Även när det gäller vikten av att kunna avsluta krig, finner författaren stöd hos Clausewitz. Krig kan avslutas på många sätt, påpekar Stoker och citerar den franske marskalken Ferdinand Foch, som sade om Versaillesfördraget 1919: “This is not a peace. It is an armistice for 20 years.” (sidan 208)
Tyvärr tar författaren inte upp till behandling USA:s allianser såsom Nato. Låt mig därför rekommendera den tidigare chefen för kontraspionaget i den spanska armén Pedro Baňos bok How They Rule the World (Ebory Press/Penguin 2019), som i kapitlet ”Geopolitical Principles” framhåller: ”There Are No Eternal Allies. Only Permanent Interests”. På sidan 51 skriver han: ”Trust only in your own strength. Alliances can be higly risky for weaker countries, which can easily be dragged by the group’s dominant member into ventures that are of little benefit to them.” Författaren citerar Machiavelli i Fursten: ”The only defences that are good, sure and lasting are those that depend on you yourself.”
Båda böckerna är läsvärda.