Tyska och baltiska frågor

Anders Björnsson

Mellan 1945 och 1990 fanns det en ”tysk fråga”. Det reducerade Tyskland ockuperades först av fyra segrarmakter, och efterhand etablerades två tyska stater, som inte erkände varandra, var och en med sin huvudstad, var och en med främmande trupp på sitt territorium. De tillhörde olika militära block. Denna ordning var inte i längden hållbar.

Först med Willy Brandts Ostpolitik började saker och ting hända. De västtyska socialdemokraterna hade under 1950-talet förespråkat tysk ”återförening”, men systemkonflikten, som delade Europa, förhindrade en sådan lösning, allt medan revanschistiska och irredentistiska strömningar i förbundsrepubliken gjorde sig hörda och komprometterade föreningstanken.

Brandts och Egon Bahrs steg-för-steg-metod visade sig emellertid framgångsrik. Den undergrävde DDR-statens grundvalar. Reformrörelsen i Sovjetunionen verkade i samma riktning. Övergången från två stater till en stat blev snabb och fredlig. Europas karta ritades om. (Den ritas hela tiden om.) Tyskland förvandlades från det delade landet till det ledande landet i Europa. Britter och fransmän var inte helt förtjusta. Den tyska frågan hade dock fått ett svar.

Det var, som historikern Peter Brandt, Willys son, har understrukit, oroligheterna i DDR som åstadkom denna vändpunkt i tysk – och även europeisk – historia. (”Freihet und Einheit”. Beiträge zu Fortschritt und Reaktion in Deutschland während des 20. Jahrhunderts – das Nationale und das Universale. Edition Bodoni 2017, s. 327.)  En tysk revolution blev –äntligen – både fredlig och framgångsrik. Den var länge misstrodd, på ömse sidor om ”muren”, inte minst bland intellektuella liberaler, men den saknade egentliga motståndare. Den ena militärpakten upplöstes raskt, den andra förstärktes. Det neutrala Tyskland, som många vänstermänniskor drömt om, förverkligades ej.

Men Tyskland blev minst av allt revanschistiskt. Och det ville inte bli hegemoniskt ännu en gång. Dess ledare av olika kulörer vinnlade sig om goda förbindelser åt alla håll, också österut. Den tyska staten hade ingenting att återta. Olyckligtvis kom landets östra delar, där befolkningen gått i spetsen för förändringen, att missgynnas ekonomiskt efter 1990. Rättsövergrepp förekom.

I Tyskland försiggick ett enande, i Baltikum skedde utbrytningar ur sovjetväldet. Det nya Tyskland blev snabbt kontinentens folkrikaste stat, de tre baltiska republikerna återuppstod som ministater, vilka sinsemellan inte hade särskilt mycket gemensamt. Deras historiska erfarenheter skilde sig åt, de talade olika och för varandra obegripliga språk (några språk som talats där fanns inte längre). Estland och Lettland hade uppstått ur danska, tyska, svenska, ryska erövringar. Litauerna hade en gång varit ett herrefolk och i förening med Polen behärskat ett stort landområde mellan Östersjön och Svarta havet. Det enda gemensamma var, att de hade ockuperats av Hitler och annekterats av Stalin.

Det ”nya” grannskapet såg sin chans. Finland kunde falla tillbaka på en frändefolkspolitik från mellankrigstiden i förhållande till esterna. Riga hade varit det svenska stormaktsväldets största stad; svenskt kapital strömmade dit. Danmark hade närmast till Litauen. Långt ifrån alla företagsetableringar och placeringar i dessa länder blev lyckosamma.

Idag förenas de i sin lydnad till Nato och dess överherre Förenta staterna. De är frontstater, som påyrkar alltmer allierat beskydd.  De talar om för andra länders regeringar, hur dessa ska fatta sina säkerhetspolitiska beslut. De är notoriskt ryssfientliga, i nära pakt med det hävdvunnet russofoba Polen. På så sätt utgör de en riskfaktor i vårt lands omedelbara närhet. Vi har fått en baltisk fråga i vårt knä.

Svenska regeringens svar på denna fråga är, att Sverige som ett eventuellt kommande Nato-land ska ta ett särskilt ansvar för Östersjöns och de baltiska staternas säkerhet. Detta sägs, innan anslutningen är avgjord. Det är en häpnadsväckande ansvarslöshet, gränsande till övermod. Den sätter vår egen säkerhet på spel. Varför ska vi måna särskilt om Baltikum? Är dess folk inte trygga redan genom att tillhöra Nato? Vilken extra trygghet kan Sverige få genom att gå med i Nato? Baltiska regeringar uppträder bakrusigt.

Också frågor av detta slag hade bort ställas i en seriös svensk Nato-diskussion. Nu får de dras i en ”eftervalsdebatt” – det vill säga efter ett val som inte var ett val utan ett diktat. Svenska politiker – och troligen också många historiker – måste lära sig inse, att den 9 november 1989 var ett långt viktigare datum för det nutida och framtida Europa än den 24 februari 2022.