Den nyss avslutade övningen Trident Juncture 18 har kommenterats officiellt från både finsk och svensk sida.
En tydlig skillnad framgår mellan länderna i vad man anser vara viktigt för deltagandet.
Försvarsminister Peter Hultqvist lyfte tidigt fram solidaritetsförklaringen som första motiv men har inte närmare kommenterat att Trident Juncture är en Nato-övning som bygger på artikel 5 i Nato-fördraget. Den 23 september skriver han i Svenska Dagbladet om svensk medverkan:
”Sveriges deltagande i övningen utgår från vår säkerhetspolitiska linje, inklusive vår solidaritetsförklaring – Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land. Sveriges deltagande i övningen sker inom ramen för vårt partnerskap med Nato och är en viktig del i vår strategiska målsättning att fördjupa vårt samarbete med andra länder och organisationer i vårt närområde.”
Även de nordiska försvarsministrarna verkar eniga om deltagandet. De skriver i Dagens Nyheter den 24 oktober:
”Trident Juncture är en unik möjlighet för Nato och dess partnerländer, som Sverige och Finland, att öva förmågan att verka tillsammans i det utmanande, nordiska klimatet.”
När det kommer till själva utvärderingen av övningen ser man dock tydliga skillnader i uppfattningen om vad som har varit viktigt.
Svenska Försvarsmakten trycker på att grunden är solidaritetsförklaringen:
”Även Sverige deltar genom svenska solidaritetsförklaringen, som bland annat säger att vi ska kunna ’ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt’ om ett EU-land eller nordiskt land drabbas av en katastrof eller ett angrepp.” (Pressmeddelande den 6 november.)
Utöver detta är det samverkan med Nato som betonas. Svenske övningsledaren generalmajor Michael Claesson refereras den 7 november i pressmeddelande från Försvarsmakten:
”Han poängterar att Sverige återigen visat god förmåga att lösa stridsuppgifter i en internationell miljö.
– Och viktigast av allt – de delar som ska ingå i Natos snabbinsatsstyrka NRF, alltså korvetterna och Jas Gripen, har fått underlag för en kommande certifiering.”
Av pressmeddelandet blir man dock inte mer upplyst om vad det svenska försvaret egentligen fick ut av övningen.
Finska Huvudstaben summerar övningen den 7 november och trycker på betydelsen för det egna nationella försvaret och att det finska värnpliktsförsvaret väl klarar utmaningarna i en sådan här övning (Av de 600 finska soldater som deltog var 300 beväringar). I Huvudstabens summering nämns inte någon solidaritetsförklaring som grund för deltagandet:
”Utvecklingen av det nationella försvaret är utgångspunkten för Försvarsmaktens medverkan i internationella övningar. Övningarna bör vara krävande för att det ska löna sig att delta i dem. Utomlands åker man för att bekräfta den egna förmågan samt för att öva helheter som man på hemmaplan inte kan öva i någon större grad eller inte alls. Trident Juncture 18 har gett finländarna en bild över på vilket sätt Nato kan komma att agera i ett krisläge.
Övningen har visat att beväringsutbildningen producerar goda grundfärdigheter och tillräcklig förmåga att verka förutom i hemlandet också i förhållanden som avviker från vad man är van vid.”
Den här tydliga skillnaden mellan Sverige och Finland vad gäller det egna försvaret går igen även i deltagandet i internationella militära insatser. Finland deltog i Afghanistan 2002–2014 med en betydligt mindre styrka än Sverige. Finland vägrade, till skillnad från Sverige, att skicka stridsflygplan att delta den Nato-ledda interventionen i Libyen.
Utgångspunkten för Finland är hela tiden vad som gynnar det egna nationella försvaret, medan Sverige strävar att kvalificera sig som pålitlig partner till USA och Nato.
För ett alliansfritt Sverige måste den finska linjen vara den som bäst gynnar vår säkerhet.