Studien är en omvärldsanalys som sträcker sig fram till 2035. Först i en senare rapport kommer Försvarsmakten att lägga fram förslag till försvarets uppbyggnad och kostnader.
Men redan av perspektivstudien framgår hur försvarsledningen tänker sig försvaret och de viktigaste uppgifterna.
Försvaret har nu åter fått huvuduppgiften att försvara nationen. Efter 12 års deltagande i det Nato-ledda kriget i Afghanistan finns mycket som måste återhämtas. Sverige har deltagit i upprorsbekämpning som har föga eller inget med nationellt förvar att göra. Istället för samövade enheter på brigadnivå har svenska Isaf-soldater i Afghanistan verkat i små grupper mot en i många fall oidentifierbar fiende. Planen sammanfattar:
”Vid internationella insatser har Sverige bidragit med utvalda förmågor, som delkomponenter tillsammans med andra länder i en koalition. Av ekonomiska skäl har dessa förband eller delar av förband delvis utvecklats på bekostnad av andra förband och funktioner som krävs vid ett nationellt försvar. Hela funktionskedjan från underrättelser, ledning, rörlighet, verkan, skydd och logistik behöver fungera i ett nationellt försvar. Försvarsmakten har följaktligen ett behov av att återta ett fungerande system av system för nationellt bruk.” (Se också analysen av Afghanistankrigets påverkan på försvaret)
Omvärldsanalysen skiljer sig inte på ett avgörande sätt från vad man ser i dagens svenska försvarsdebatt. Ryssland kommer att vara det stora hotet. Över tid kommer svenska försvaret att minska i slagkraft, och försvarsmakten efterlyser långsiktiga beslut om ökade satsningar och att civilförsvaret återupprättas. Studien trycker på behovet av nya försvarssystem och beredskap mot hybridkrigföring (angrepp från militär som inte direkt kan identifieras som ryska, vad som kallas ”gröna gubbar”, desinformation via medier, störningar i datatrafiken med mera).
Perspektivstudien slår fast att den överordnade strategin fortsatt är ett tröskelförsvar baserat på en yrkesarmé, med stor satsning på vapenutveckling och i slutändan stöd från väst vid konflikt eller krig.
Något motsägande medger man dock att det krävs en bredd och uthållighet och att vissa begränsade områden av territoriet kan besättas genom överraskande anfall och hållas under en begränsad tid av ryska styrkor eller genom hybridkrigföring. Sådant besättande av någon del av svenskt territorium är ett medel för Ryssland att nå en bättre position i en strid med Nato. Syftet med ett sådant besättande av en viss del av territoriet beskrivs i studien:
”Viss terräng benämns strategisk nyckelterräng därför att en aktör med kvalificerade fjärrbekämpningssystem från denna terräng kan upprätta avreglingszoner som beskär motståndarens handlingsfrihet och möjlighet att påverka förlopp inom eller bakom avreglingszonerna. Vad som är lämpliga områden för avregling styrs av hur geografin och terrängen ser ut ur ett militärt operativt och strategiskt perspektiv.”
Ryssland skulle alltså tänkas att, med ett överraskande anfall mot en begränsad del av Sveriges territorium, förekomma Nato/USA och skaffa sig någon form av brohuvud eller bas för egna missiler.
Huvudstrategin för att möta detta hot sägs vara ett tröskelförsvar:
”Syftet med tröskeleffekt är att den ska verka krigsavhållande. Försvarsmaktens grund för att åstadkomma tröskeleffekt är förmåga till väpnad strid. Målet är att få en angripare att avstå från angrepp genom att påverka dennes vilja och därmed få angriparen att ändra sina planer och avbryta fientliga eller provocerande handlingar.”
Utifrån detta synsätt blir satsning på flyg, flotta, specialstyrkor samt medel mot missiler viktigt.
Samtidigt skriver man att motstånd av en helt annan typ också krävs, där befolkningens försvarsvilja ingår:
”En viktig del i tröskeleffekten är sannolikt samhällets samlade förmåga att motstå olika typer av påverkan i gråzonen och väpnat angrepp, en annan bedöms vara fördjupade samarbeten med andra länder.”
Perspektivstudien pläderar för någon form av yrkesförsvar med specialförband, ”spetsiga insatsförband”:
”Sammantaget bedöms den förändrade hotbilden och operationsmiljön inte medge successiva beredskapshöjningar utan förbanden måste ha erforderlig beredskap och hög tillgänglighet. Den kommande hotbilden och operationsmiljön hanteras sannolikt sämre av en Försvarsmakt som består av en större mängd förband med lägre krigsduglighet än av en Försvarsmakt som utgörs av färre förband som har hög omedelbar insatsförmåga och materiel som fullt motsvarar hotet.”
Det verkar alltså som om ett brett värnpliktsbaserat försvar inte vore lämpligt. Å andra sidan säger man i samma andetag:
”Det finns emellertid samtidigt ett behov av uthållighet över tiden i gråzonen vilket innebär att de spetsiga insatsförbanden behöver kompletteras med förband som inte är stående men ändå snabbt insatsberedda. Dessa förband behöver utrustas med kvalificerad materiel.”
Är det här en öppning för att också ett värnpliktsbaserat försvar krävs?
Perspektivstudien anger ytterligare omständigheter som skulle kunna stödja tanken på ett brett folkförankrat försvar. Man talar om behovet av ett asymmetriskt försvar. Termen är hämtad från de gerillakrig som utkämpats i Vietnam, Afghanistan och andra länder där en angripande teknologisk stormakt inte har lyckats vinna militärt.
”En asymmetrisk strategi innebär att svenska förband undviker att möta angriparen på dennes villkor och undviker att möta angriparen på stridsfältet i klassiska militära symmetriska konfrontationer mellan lika förbands- och materielsystem. En asymmetrisk strategi innebär också att Försvarsmakten systematiskt använder svenska fördelar både avseende, tid, terräng, materiel och initiativförmåga. Försvarsmakten kommer att vidare analysera den samlade operativa effekten vid olika grader av asymmetrisk strategi.”
Ett folkförankrat försvar baserat på allmän värnplikt skulle kunna vara lösningen på flera av de hot som Perspektivplanen ställer upp.
En yrkesarmé kan aldrig byggas upp till sådan numerär att den kan försvara varje del av territoriet. Värnpliktsförsvaret har den viktiga fördelen att hela landet kan försvaras.
Perspektivstudien trycker på behovet av snabba insatser, och indirekt säger man att det klarar inte ett värnpliktsförsvar. Slutsatsen stämmer inte med hur det svenska värnpliktsförsvaret verkade. Just det faktum att varje kontingent förutom utbildning också hade uppgiften att vara ett kuppförsvar i alla delar av landet (flygfält, hamnar, vägar, broar, befolkningscentra och så vidare) innebar att varje angripare måste räkna med att möta svensk trupp utan långa mobiliseringstider.
Perspektivplanen säger helt riktigt att motståndsviljan hos befolkningen är viktig:
”En viktig del i tröskeleffekten är sannolikt samhällets samlade förmåga att motstå olika typer av påverkan i gråzonen och väpnat angrepp, en annan bedöms vara fördjupade samarbeten med andra länder.”
Men planen går inte närmare in på hur försviljan allmänt skall stärkas. Istället betonas betydelsen av att förlita sig på andra makter. Försvarssamarbetet med Finland förstärker tröskeleffekten, men som än viktigare framställs samverkan med Nato och USA, där Sverige kan ställa territorium till förfogande:
”Det finns avgörande fördelar för USA och NATO att utnyttja svenskt territorium efter svensk inbjudan vid en konflikt i Östersjöområdet. Om detta kan förberedas, planeras och övas av Försvarsmakten och den civila delen av totalförsvaret bedöms tröskeleffekten öka. Detta kan ske inom ramen för befintliga samarbeten och avtal. Här spelar en operationalisering av Host Nation Support avtalen (HNS-avtalen) en central roll.”
Försvarsviljan beror sannolikt på hur tydlig den politiska viljan att försvara landet och stå utanför ett krig är. Ett yrkesförsvar (med någon liten pliktdel) är inte ett folkförsvar. Allmän värnplikt skulle öka försvarsviljan, då varje medborgare får klart för sig att försvaret är allas angelägenhet. Vem skulle vara beredd att riskera sin tillvaro och kanske sitt liv i motstånd mot en angripare om det är upp till vara och en och inte stöds av en allmän plikt? Om politiken dessutom är att vi skall förlita oss på Nato-trupper måste det vara svårt att övertyga svenska folket att ställa upp.
Rent förödande för försvarsviljan är det defaitistiska mantrat om att Sverige alltid kommer att dras med i krig om konflikt bryter ut i vårt närområde.
Även om Sverige inte kommer att vara förstahandsmål, upprepar Perspektivstudien påståendet om ”oundvikligheten” av att vi hamnar i krig och det ges inget utrymme för att Sverige genom sin politik kan minska risken att dras med och genom ett starkt försvar stå utanför:
”… konstateras att även om sannolikheten för att en militär konflikt är låg idag kommer Sverige oundvikligen att bli påverkat om en konflikt i Östersjöområdet trots allt uppstår.”
Och vidare: ”Emellertid innebär de geostrategiska förhållandena att tillgång till svenskt territorium är en strategisk fördel för såväl Ryssland som NATO och USA.” Det är ett påstående som inte med nödvändighet leder till den kategoriska slutsatsen att vi inte kan stå utanför ett krig.
Man kan jämföra med uppfattningen i Finland som, trots sin 120 mil långa landgräns med Ryssland, har utgångspunkten för sitt försvar att landet kan stå utanför ett krig eller konflikt i sitt närområde. Finske presidenten har slagit fast att man kommer att inrikta sig på sitt eget försvar även om en konflikt skulle utbryta mellan Ryssland och de baltiska staterna. Tidigare utrikesministern Erkki Tuomioja kritiserar media i både Finland och Sverige för svartmålning: ”Det som oroar mig är en retorik som bygger på att Finland och Sverige inte kan stå utanför om det uppstår en militär konflikt i Östersjön. Det här är en självuppfyllande profetia. För mig är det självklart att vi i Finland vill stå utanför krig.”
Finland har allmän värnplikt och kan snabbt mobilisera mer än 100 000 och totalt sätta upp 300 000 man i sina försvarsstyrkor. Det är troligen grunden för att man i Finland tror sig om att kunna stå utanför ett krig.
Gustav Hägglund, tidigare chef för finska försvaret, har sagt att outsourcing av värnpliktsförsvaret till ett yrkesförsvar eller genommilitärallianser innebär ”det nationella försvarets svanesång”.
Perspektivstudien anger inte hur försvaret skall organiseras eller personalförsörjas. Men redan utifrån de scenarier man lägger fram med behovet av att kunna möta angrepp på de mest oväntade platser, kunna vara uthållig, kunna utkämpa asymmetriskt krig och behovet av en stark försvarsvilja pekar mot återupprättandet av allmän värnplikt.