Nedanstående text skulle författaren vilja se och höra framförd under nästa debatt om säkerhets- och utrikespolitiken i Sveriges Riksdag. Den är gratis. – Talskrivaren.
Fru/herr talman!
Vår svenska alliansfrihet har inget egenvärde. Den är praktisk politik. Och den är inte ”finare” än någon annan hållning i säkerhetspolitiken. Men för Sveriges del, och för överskådlig tid, är den rimligare. Den bygger inte på moraliskt högtstående principer utan på en förnuftig kalkyl – vad som skulle hända i vår omedelbara omvärld om vi övergav vår traditionella position. Det skulle skapa oro, obalans. Vi skulle dra på oss misstänksamhet.
På samma sätt: att bli angripen eller ockuperad genom krigshandlingar är inte ”ädlare” än att lyckas hålla sig utanför kriget, att hävda sin neutralitet. I intet fall är det fråga om ett ideologiskt val, i bägge fallen gäller det för staten och dess medborgare att uppträda ansvarigt och anständigt. I det första fallet kan det vara rätt att tillgripa sabotage och utomrättsliga aktiviteter, i det andra att tulla på principer och göra medgivanden.
Men alliansfriheten måste också vara politisk praktik. Den måste hävdas, inte blott deklareras. En stark försvarsmakt, enligt den nationalliberala devisen ”Ett folk i vapen”, krävs för att positionen ska bli respekterad och trovärdig. Att göra avsteg i oträngt läge inskränker handlingsmöjligheterna i ett skarpt läge. Detta är svagheten i allt yvigt tal om ”samarbetspolitik” och ”solidaritetspolitik”. Sveriges senaste regeringar har brustit i förtänksamhet på denna punkt.
De har också äventyrat landets status som fredsfaktor genom huvudlösa krigsinsatser utomlands, särskilt i Afghanistan och Libyen. Den enda ”vinsten” med dessa engagemang har varit att Sverige stärkt sina aktier i ett av stormaktslägren, men sådana kursförändringar kan visa sig nog så porösa, om de samtidigt undergräver vår internationella respektabilitet och sätter fosterlandsförsvaret på spel. Det minimala yrkesförsvarets etablering förstärker risken.
Andra länder, som i likhet med Sverige i internationellt språkbruk kallas neutrala, har inte vidtagit sådana mått och steg. Österrike har således kvar sin värnpliktsarmé och överväger att utsträcka övningstiden för det obligatoriskt inkallade manskapet. Sveriges övergivande av värnpliktsförsvaret kan i backspegeln ses som en icke påkallad Nato-anpassning vilken satte alliansfriheten i fara utan att vi var – och har varit – utsatta för några som helst yttre hot. (Inte heller någon röstmanipulation från utlandet av höstens allmänna val har kunnat påvisas, enligt svenska myndigheter, trots åtskilliga larmrapporter i förväg.)
Egenvärdet – det är statens suveränitet och nationens överlevnad. Finlands president har preciserat de fyra pelare som en överlevnadsstrategi för hans land bygger på. De är ”ett trovärdigt nationellt försvar, västliga partnerskap, relationerna med Ryssland samt det regelbaserade internationella systemet”. Och han tillägger att ”den viktigaste pelaren är ett trovärdigt eget nationellt försvar”. (https://www.alliansfriheten.se/republikens-president-sauli-niinistos-tal-vid-befordringen-av-kadetter-den-31-augusti-2018-president-fi/)
I detta ligger förvisso ingenting ädelt eller heroiskt, endast insedd nödvändighet. Det egna försvaret är A och O, för handlingsfrihet och för stabilitet i området – det kan kompletteras med men inte ersättas av ”samarbeten”. Goda grannskapsrelationer kan inte heller baseras på att man tycker väldigt mycket om varandra; det räcker faktiskt långt att man inte ställer till det för den andre. Och värnet om folkrätten och FN-stadgans våldsförbud får aldrig frångås, exempelvis genom suddigt tal om legitimitet istället för legalitet. I annat fall faller all trovärdighet, all principfasthet.
Ur detta perspektiv har alliansfriheten ett instrumentellt värde, ett mycket stort sådant. Den får inte ha några kopplingar till ideologi eller bottna i en föreställd åsikts- eller intressegemenskap. Sveriges kan för sin säkerhet inte bygga på partitagande eller luta sig mot fluktuerande stormaktsintressen av något slag. I en viss situation kan det bli nödvändigt att ingå taktiskt motiverade förbund. Det primära för småstaten är dock att inge aktning – att inte lägga sig platt eller sälja sin själ.
Därför måste den allt överskuggande uppgiften för svensk säkerhetspolitik framöver bli att bygga folkförsvaret, återställa en allmän, obligatorisk värnplikt och avstå från internationella militära insatser vilka sätter vår trovärdighet som en liten fredsälskande nation i fråga.