Sverige ska försvaras för fred, frihet och framtida säkerhet – anförande i Degerfors

Per Blomquist

Rubriken till mitt anförande är hämtad från statsministers ord i Dagens Nyheter den 17 januari 2017. Devisen låter enkel, men låsningarna är många beroende på en felaktig säkerhetspolitisk inriktning. Direktiv för denna säkerhetspolitik anvisades redan efter det andra världskriget. Man fortsätter att planlägga för frontalkrig i Östersjöområdet. Men politik kan ändras!

Felaktigheterna har i flera böcker och under lång tid kritiserats av före detta generallöjtnanten Carl Björeman, senast i boken Sex överbefälhavare söker en roll. Jag har recenserat boken, och del av denna recension ligger till grund för mitt anförande. Som helhet kommer recensionen i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift (2:2018, juni), Gulan kallad.

Sveriges militärstrategiska läge i Norden är av största betydelse för USA/Nato och Ryssland. Rätt försvarat kan detta stora geografiska område betyda mycket för fred, frihet och säkerhet i Norden och för Europa.

Ett folkförsvar över hela ytan verkar krigsavhållande mot alla typer av krig, upp till och med ”det osannolika kriget”. Anfall mot ett försvarat område kräver flyginsatser, och därmed är båda stormakterna involverade och nivån på det osannolika kriget lagd. Låsningen sedan andra världskriget är att krigsplanläggning och resurser hat lagts på ett frontalkrig i Östersjöområdet, medan försvar av vårt markterritorium har försummats.

ÖB, Helge Jung, insåg 1946 att rätt försvar var ett defensivt försvar av Sveriges markterritorium. Vårt markterritorium hade den allra största betydelse för både Väst och Öst och därmed för hela Europa, menade han.

Helge Jung fick sin analys godkänd av regeringen genom utrikesminister Östen Undén. Försvaret skulle ge ett gott stöd till neutralitetspolitiken.

Politikerna övergav dock denna mycket väl genomtänkta försvarspolitik till stöd åt vår neutralitetspolitik. Man tillsatte år 1949 en försvarsberedning med inriktning på svenska flygstridskrafter. Tage Erlander menade att insatser med flyget som främsta försvarslinje var lättare än insatser med en mobiliserad armé som märks mer bland medborgarna. Detta lättfärdiga sätt att se på flyginsatser lever vidare i dagens försvarspolitik. Det är en skam att inte aktiva militärer säger ifrån.

Försvarsberedningen (1949) blev aldrig färdig. Koreakriget bröt ut.

Politiska direktiv låste Sverige till en klart felaktig försvarspolitik med front mot front mot en supermakt i Östersjöområdet och vid svensk finska gränsen. ÖB Nils Svedlund (1951–1961) och Herbert Tingsten, chefredaktör för DN, gick längre – anfall, med en önskan om svenska atombomber och anskaffning av tungt anfallsflyg riktat mot supermakten, skulle kunna genomföras. Helt orealistiskt.

Sverige fick en överdrivet stor försvarsekonomi med satsning på flyg- och marinstridskrafter på och över Östersjön. Med självständiga försvarsgrenar fick vi följa en förödande försvarsgrensstrid. Den pågick under hela kalla kriget. Pågår ännu? Grunden för denna strid var lagd med de politiska direktiven. ÖB var tyst eller samtyckte!

Östersjön var ett politiskt skapat stridsområde mellan Öst och Sverige. Stridskrafternas utgångsläge för flyg och marinstridskrafter var i stort oförsvarat. Flygets infrastruktur är inte bara baserna utan ett nätverk på markterrioriet för bränsle, ammunition reparation, piloter på plats med mera. Försvaret av denna infrastruktur misshandlades. Flygbaserna låg utspridda och på det säkra djupet, som det hette. Ja, de bevakades av flygjägare. Detta ledde till påtaglig krigsrisk, vilket jag återkommer till.

Direktiven låste Sverige till en ensidig krigsplanläggning österut vid riksgränsen i norr och Östersjön i söder. Småstaten Sverige trodde sig om att kunna möta, hejda och slå supermakten gräns- och kustnära, som det hette. Hybris.

Lösningen tycktes komma i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, då politikerna insåg att stormakternas tekniska utveckling med ökade räckvidder för stridsflyget möjligen kunde ha förändrat deras strategiska/operativa behov i det nordiska området. 1965–66 företogs en politisk utredning. Neutralitetspolitiken låg fast. Bra! Men hur beaktades militära fakta inom försvarspolitiken, kan man fråga sig. Fackmän hade länge i den öppna debatten påtalat förändringarna, men det blev ingen lösning.

Östersjön och den ensidiga inriktningen mot Sovjetunionen vidmakthölls. Från västra Sverige hördes opposition inom försvarsmakten, speciellt i samband med Pragkuppen år 1968 då trupper ur Warsawapakten invaderade Tjeckoslovakien samtidigt som Prags flygplats besattes. Tunga transportflygplan landade var nittionde sekund på flygplatsen. Pansar och luftvärn urlastades och kunde säkra styrketillväxten och taget område.

Samtidigt som detta skedde var Västerhavet fyllt av stridsfartyg, och från Västra militär- och civilområdet riktades stark kritik mot den officiella svenska krigsplanläggningen. Det fanns två stormakter med intresse och behov av vårt markterritorium! Ensidigheten öster ut måste upphöra, hette det.

Flyggeneralen Nils Personne tillträdde som MB V år 1976 och fann sig inte i de uppenbara felen. Han satte sig noga in i en analys som företrädarna hade utfört. Han kunde framlägga ett tillräckligt genomarbetat militärstrategiskt/operativt utgångsläge för den centrala militärledningen. Analysen ”begränsades inte till västintressen”, kommenterade Lars Borgström, ledarskribent i Göteborgs-Posten, som alltid var insatt och stödde riksintresset.

Personne föredrog analysen först för de tre försvarsgrenscheferna i Karlsborg. Det var viktigt att de var orienterade innan ÖB delgavs analysen. Senare föredrog MB V det moderna militärstrategiska läget för ÖB Stig Synnergren och visade att det fanns två stormakter med stort intresse av hela vårt markterritorium. Den officiella krigsplanläggningen är en svår belastning, menade MB. Den kan leda till anfall mot Sverige redan i en krigsöppning mellan stormakterna. Det blev en heldag i Skövde med försvarsstabschefen Lennart Ljung som tidigare varit militärbefälhavare i Väst. Han hade med sig delar av underrättelseavdelningen. Senare fick Lennart Ljung som ÖB ta emot ”sin” analys som ÖB år 1983. Inget hände, trots insikt om grava fel.

Låt mig skjuta in fakta för att få förståelse för militärbefälhavarens fortsatta föredragning. Läget i luftrummet är avgörande för att kunna genomföra uthålliga operationer till havs och på markterritorier. Regeringen hade tidigare gett ÖB uppdraget att bedöma hur lång tid kampen om luftrummet kunde anses ta mellan stormakterna innan Warszawapakten6 kunde operera till havs eller på marken.

ÖB angav tiden till ett par dygn. Numera, menar jag, rör det sig om timmar. Linan västerut, som försvarsministern så ofta framhåller, kan vi glömma. Tidsfaktorn i ett krig i Norden har den allra största betydelse! Nuvarande försvarsledning med två flyggeneraler talar offentligt om en tröskel. Hur ser den ut i luftrummet? Med vilka militära medel kan denna omtalade tröskel åstadkommas?

Ett folkförsvar är ett starkt motstånd mot allt slags krig, från ”gröna gubbar” till det osannolika storkriget. Folkförsvaret hindrar enkla manövrar mot vårt markterritorium och kan långsiktigt göra motstånd. Jag fortsätter nu med militärbefälhavarens redogörelse! Hänger ni med?

Flyggeneralen tog nu hjälp av kartan. Den hade visat sig behövas inför frågan om Sveriges militärstrategiska läge. Frontlinjen i Centraleuropa, som angavs i de politiska direktiven, mellan WP och Nato visade att dess förlängning norrut mellan WP och Nato låg påtagligt väster om Sverige. Alltid följdes denna information av förvåning. Insikten om konsekvenserna av militärgeografin dröjde. MB pekade även på Nordkalotten. Att Sovjetunionen skulle traska genom Finland var omodernt, menade MB. Lufttrupp stod beredd på Kola. Tidsfaktorn är helt försummad i den officiella krigsplanläggningen! Denna grundläggande faktor försummas ofta i den pågående debatten.

Den officiella krigsplanläggningen enligt direktiven angav att WP inleder kriget i Europa utan hänsyn till läget i Norden. Fel, enligt MB V! Ingen kan avgöra vem som inleder kriget. Men antag att WP inleder – då kan WP från sina flygbaser i Polen och Östtyskland nå hela Västergötland eller ”Hangarfartyget Götaland”, som det benämndes i öppen debatt!

Vid Moskvas planeringsbord framstår bekämpning av Sveriges flygbaser som nödvändig. Dessa baser får inte utnyttjas av vare sig Sverige eller Nato. Sveriges markterritorium ska skydda WP:s flank i Europa! Marskalkarna menade att det inledningsvis fanns ett gynnsamt tillfälle att bekämpa Sveriges flyg och skära av dess territorium från Nato väster om Sverige eller i Västra Sverige.

Ja, i detta sammanhang byttes många tankar om stormakternas intressen och möjliga offensiva och defensiva behov. WP hade ett uttalat strategiskt/operativt behov av hela vårt markterritorium som skydd.

Alla insåg att ett strategiskt/operativt resonemang måste föras fortlöpande när det gäller stormakternas tekniska operativa utveckling som påverkar den strategiska nivån och krigsrisken.

Den viktigaste slutsatsen under Skövdedagen med ÖB var att Sverige nu måste byta sätt att försvara landet. ”Aldrig tidigare har vårt folkförsvar med allmän värnplikt – med god utbildning – haft så stor betydelse som i dagens och morgondagens säkerhetspolitiska situation”, hette det. Det militära försvaret ska anpassas till hela ytan. Sättet att föra strid bestäms av våra försvarsbetingelser, och vi bestämmer också över tidsfaktorn genom indirekt defensiv krigföring. Javisst ska det vara så, även i en oviss framtid.

ÖB Stig Synnergren lovade en lösning med ett nytt sätt att försvara Sverige. Retoriskt höll han löftet. Han lät skriva in några meningar i ÖB:s operativa verk årgång 1978.

Men ingen ÖB lyckades under det kalla kriget lösgöra politikerna från de felaktiga svenska direktiven från andra världskriget. Sverige skulle föra krig front mot front eller operativt duellkrig. Vad händer i Högkvarteret i dag?  Att köpa och ställa upp en Patriot är att kasta pengen i sjön.

Östersjöområdet gillas av marina fackmän och soldater och generaler ur flygvapnet. Hultqvist och ÖB Micael Bydén sitter fast i allmänna säkerhetspolitiska resonemang som att Ryssland rustar. De förmår inte framföra ett enda begripligt argument för vårt flyg i Östersjön, eftersom flyget i utgångsläget inte kan försvaras. Tänk nytt snarast!

Men vilka militära behov – strategiskt/operativa – har då stormakterna av svenskt territorium?

USA/Nato har klart offensiva behov och har förhandlat sig till ett värdlandsavtal med Sverige och övningsverksamhet här. Det betyder att vi har förlorat en strategisk/operativ fördel för avspänning och för fred. Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts regeringar har lett Sveriges säkerhetspolitik närmare kriget och därmed försvagat Sverige som en fredsfrämjande faktor.

Politisk och militär ledning är låsta i Östersjön, trots att båda stormakterna numera är positionerade öster om Östersjön! Helgalet.

Tre ÖB:ar, under det kalla kriget, var övertygade om att Sverige måste byta sätt för att försvara Sverige. Sverige skulle ha ett folkförsvar över hela ytan. Det indirekta defensiva försvaret skulle tvinga huvudmotståndaren till en inledande kamp om luftrummet. Markförsvaret är krigsavhållande för Sverige och för alla slags krig upp till det osannolika kriget.

I kampen om luftrummet kunde och kan Sverige inte delta. Läs luftförsvarsutredningen 2040 som visar att stormakterna redan idag har en kontinuerlig övervakning av luftrummet med möjlighet till omedelbara insatser. I vårt moderna folkförsvar ska vi utveckla ett folkförsvarets luftförsvar upp till några mil. I övrigt ett över tiden uthålligt försvar.

Mot en stormakt som har bestämt sig för att ta del eller delar av svenskt territorium kan en småstat inte försvara sig vid gräns eller kust. Helge Jung kom fram till detta redan år 1946. Men en småstat kan organisera ett krigsavhållande försvar för fred, frihet och säkerhet inför en lång osäker framtid under krig och efter ett krig.

Den starkaste låsningen mot en given lösning för fred finns i ointresset för militära faktorer, okunnighet, ett stort materielberg (hemligt för medborgarna) som inte är användbart i folkförsvaret och en påtaglig tystnad i från dem som utvecklat den så kallade solidaritetsförklaringen (Carl Bildt) istället för en hederlig debatt. De tror på hot. Av hot följer en krigsfilosofi, som försvarsutskottets ordförande, Allan Widman, lever med enligt intervju i boken Björnen kommer.

Krigsfilosofin sprids av en grupp kvalificerade personer som har fastnat för Carl Bildts solidaritetsförklaring, fastställd i riksdagen. De reser land och rike runt och pläderar för krigsfilosofin med anfall i och över Östersjön mot Baltikum där ryssar och balter kan ha råkat i konflikt, som det heter.

Beträffande solidaritet. Sverige kan inte visa tydligare solidaritet än att försvara hela sitt vidsträckta markterritorium. Detta försvar är grundläggande. Det ger även Sveriges samtliga kringliggande parter ett gott ett skydd, framför allt Ryssland.

 

Anmärkning. Författaren är överste 1. gr. och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien. Detta är hans anförande under Nordiska fredssamtalen i Degerfors, den 19 maj.