Sverige på väg in i nytt kallt krig

Lars-Gunnar Liljestrand

I en artikel på DN Debatt (28/7) gör försvarsminister Peter Hultqvist en genomgång av Sveriges försvarssamarbeten.

Det handlar om en rad avtal och överenskommelser angående övningar, samarbeten och utbyte av säkerhetspolitisk information med olika länder i vår närhet men även med Storbritannien och USA.

Hultqvist slår fast att den svenska alliansfriheten gäller och att samarbetena inte innebär att vi förbinder oss att militärt stödja någon annan stat.

Inte ens det nära militära samarbetet med Finland innehåller någon sådan bindning, även om samarbetet nu skall fördjupas genom ett bilateralt värdlandsavtal.

Militära samarbeten kan stärka det egna nationella försvaret, men de kan också i sin förlängning skapa ett farligt beroende av andra stater, underminera trovärdigheten i alliansfriheten och därmed riskera att vi blir förstahandsmål vid en konflikt i vår närhet mellan stormakter.

Hur den balansen kommer att upprätthållas lämnas öppet i artikeln.

En sak är dock klar. Hultqvist har valt sida i stormaktsrivaliteten och ser Ryssland som Sveriges fiende, och det styr mycket av den politiska linje han stått för under de senaste sex åren.

Redan inledningsvis gör Hultqvist en markering:

”Sveriges försvarssamarbeten med andra länder är avgörande för försvaret av vårt land.”

Svenska försvaret står alltså inte på egna ben, och det finns från politiskt håll lite som pekar på att detta kommer att förändras inom närmaste tiden.

Innebörden av uttalandet blir tydligare om man ser till hur Finland beskriver sitt försvar: Med eller utan stöd utifrån skall finska försvaret försvara landet mot angrepp och även kunna kasta ut en angripare som tagit sig in på territoriet.

Man utesluter inte att ta hjälp utifrån och planerar också för att möjliggöra sådant stöd, men ytterst grundar man sig på ett eget starkt folkförsvar med allmän värnplikt.

Sverige har valt ett så kallat tröskelförsvar, baserat främst på flyg, flotta och missiler som skall verka avhållande på en angripare. Om tröskeln bryter ihop, skall vi sätta vår tillit till militär hjälp utifrån.

Sverige har inte byggt upp något territorialförsvar för hela landet, då markstyrkorna är helt otillräckliga. Trots politikernas försäkran om att man skall satsa på armén prioriteras det dyra tröskelförsvaret år efter år.

Det gör att Sverige har en svag position i förhandlingar om militära samarbeten med andra stater. Omvärlden vet att vi som försvaret ser ut idag inte kan klara oss själva.

Hultqvist har satsat mycket på den så kallade transatlantiska länken. Militära samarbetsavtal med USA skall säkra materielleveranser till förvaret och förhoppningsvis ge oss någon slags trygghet att få militärt stöd i en krigssituation.

Den här uppbindningen till USA tycks ha lett Hultqvist till att följa USA även i situationer och scenarier som ligger långt utanför Sveriges nationella intresse.

På senare år har Sverige deltagit i övningar i Arktis och Nordkalotten, där scenariot uttalat eller underförstått ingått som en del i upprustningen mot Ryssland.

Spänningen i området har ökat markant och både Ryssland och USA rustar och övar alltmer offensivt mot varandra.

USA har återupprättat sin Second Fleet med operationsområde i Nordatlanten, Trump vill köpa Grönland, Nato har begärt utökning av sin bas på Island. Ryssland rustar sina styrkor runt Kolahalvön och vill ha kontrollen över den framtida transportleden i Arktis.

Det gamla scenariot med ryskt anfall mot Centraleuropa finns inte längre på kartan, och USA drar nu tillbaka 12.000 soldater från Tyskland. Bilden av Ryssland som invaderar och ockuperar Baltikum, vilket är våra Nato-anhängares viktigaste fråga, saknar trovärdighet.

Nu är det stormaktsrivaliteten i Arktis och Nordkalotten som gäller.

Hultqvist lyfter signifikativt nog fram tre stora övningar, Artic Challenge Exercise 2019, Trident Juncture 2018 och Nordanvind 2019 som särskilt viktiga för Sverige.

Alla genomfördes på Nordkalotten och nära Arktis med stora amerikanska och Nato-styrkor som deltagare.

Trident Juncture 2018 var den största Nato-övningen sedan andra världskriget, med bara Sverige och Finland med som icke Nato-medlemmar.

Nato-chefen Jens Stoltenberg underströk på en presskonferens, att övningen inte riktade sig mot någon enskild stat och att den var rent defensiv.

Det övertygade knappast de närvarande journalisterna. Analysföretaget Janes utsände Nick Fiorenza menade att det han såg var en återgång till kalla kriget:

“I know you’re insisting that this is not… this exercise is not directed at anybody, but it sure looks like a Cold War exercise. So, I was just wondering how does this exercise, and the way it envisages defending Norway, how does it differ from the Cold War exercises?  I mean one thing I’m beginning to realise is that the US and other Allied presences may be a bit more permanent than I realised.”

Även för övningen Arctic Challenge 2019 gavs motsägande budskap. Enligt svenska Försvarsmakten var det en fredsfrämjande insats med FN-mandat.

Amerikanska flygvapnet ger en annorlunda bild. Airforce Times (20/5 2019) förklarade att det för USA:s del handlade om att träna för att slå ut fiendens försvarssystem, en så kallad ”flag-level exercise, USAFE”. Attacken kan ske antingen genom att fysiskt förstöra fiendens system eller genom att blockera dem med elektronisk krigföring.

USA har pressat Norge att ändra sin militärstrategi, så att den sammanfaller med USA:s i Arktis och Nordkalotten. Norge har nu fått gå med på att landets militära intresse skall omfatta Nordatlanten och delar av Arktis. Tidigare har Norge haft det omedelbara närområdet som sitt säkerhetspolitiska och militära fokus. Många norska försvarsdebattörer är kritiska till omläggningen och menar att Norge håller på att dras in i stormaktsrivaliteten i norr, vilket Norge inte är betjänt av.

Uppenbarligen vill USA på något sätt få med Sverige på sin sida i uppladdningen i norr.

Expressen (23/7) kunde meddela att Sverige befinner sig i samtal med USA om att utöka militärövningarna runt Arktis. Detta för att kunna möta den ryska upprustningen i området.

Försvarsminister Peter Hultqvist berättade för tidningen, att han dagen innan hade suttit i samtal med det amerikanska flygvapnet. Anledningen var att stormakten västerut vill utveckla samarbetet med allierade stater runt Arktis, vilket bland annat innefattar samtliga nordiska länder. Hultqvist sade att bakgrunden är den ryska upprustningen i Arktisområdet.

Men Sveriges skall inte delta i ett nytt kallt krig i norr!

Vårt försvar måste handla om det egna territoriet. Under kalla kriget intog Sverige en förnuftig hållning genom att inte ställa sig på någon av stormakternas sida och verka för avspänning i hela regionen, samtidigt som vi hade ett starkt territorialförsvar.

Hultqvist bryter mot en svensk linje från 1812, då han nu ensidigt pekar ut en stormakt som vår potentiella fiende.

Det är knappast troligt att han har något stöd hos svenska folket för sin aktivistiska politik. Alla opinionsundersökningar som gjorts visar på ett fortsatt folklig uppslutning kring alliansfriheten, ett starkt svenskt försvar, allmän värnplikt och för att Sverige skall bidra till fred och avspänning.

Regeringen bör återgå till den traditionella säkerhetspolitiken som har befolkningens stöd.