Sverige måste fortsätta stödja politisk lösning i Syrien, Lars-Gunnar Liljestrand

Attacken med kemiska vapen mot civila i Syrien är ett grovt krigsbrott. USA och dess allierade pekar ut regeringen i Damaskus som ansvarig. Den syriska regeringen förnekar dock att man varit inblandad.

Det krävs uppenbarligen någon form av oberoende undersökning av attacken då ingendera sidan kunnat ge några bevis på vem som är skyldig.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström säger i ett uttande idag 7  april att hon beklagar att det inte gick att få till stånd en FN-resolution om den kemiska attacken men att en utredning krävs för att få fram vem som är ansvarig.

Om den amerikanska bombattacken mot Syrien som genomfördes i natt uttalar sig utrikesministern försiktigt och säger att det krävs en folkrättslig grund för agerandet och att det väcker folkrättsliga frågor.

Folkrättsligt är dock läget solklart både vad gäller den kemiska attacken och USAs bombattack. Trots att  användning av kemiska vapen är ett krigsbrott ger det inte utomstående rätt att använda  militärt våld mot en utpekad  förövare.

USAs bombattack är en aggressionshandling i strid med FN-stadgans  våldsförbud. Det handlar vare sig om självförsvar för USA  eller handlande på mandat av säkerhetsrådet för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Det finns inget säkerhetsrådsmandat att använda  militärt våld mot Syrien.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström förordade en politisk lösning på konflikten i Syrien då hon framträdde på en konferens i Bryssel den 5 april 2017. Enda vägen framåt var enligt utrikesministern en politisk lösning som anges i FN:s säkerhetsråds resolution 2254.

Resolutionen från den 18 december 2015, som antogs enhälligt, föreskriver fredssamtal under FN:s beskydd, vapenvila och en ”road-map” för en politisk lösning. Parterna i samtalet skall vara Syriens regering och oppositionen (terroristorganisationer ingår inte).

Målet är att det upprättas en ”trovärdig, inkluderande och icke-sekteristisk” regering i Syrien. Den politiska lösningen skall vara resultatet av en syriskledd process och inget krav finns på att Syriens president skall avgå.

Tidigare har svenska regeringen krävt regimändring i Syrien. På direkt fråga om Sverige skulle kunna stödja en övergångsregering med Assad svarade statsminister Stefan Löfven och urikesminister Margot Wallström:

– Nej, Sveriges inställning är som EU:s, det finns ingen framtid för Assad (Svenska Dagbladet 25/9 2015 ).

Det är bra att svenska regeringen har tydligt sagt sig stå bakom en fredlig lösning på konflikten utan krav på vem som skall styra landet. Det är viktigt att svenska regeringen står fast vid den hållningen och inte rycks med i någon allmän krigshets som följd av attacken med kemiska vapen.

Ingen stat har enligt FN-stadgan rätt att blanda sig i styret i andra länder. Det är, som resolution 2254 slår fast, en syrisk angelägenhet att bestämma vilken regering som skall sitta i Damaskus.

Idag är Assadregeringen Syriens legala regering. Det pågår ett inbördeskrig och utländska makter har på olika sätt intervenerat i landet. Regeringen i Damaskus har inte full kontroll över territoriet men behärskar ändå stora delar av landet. Det finns ingen annan grupp eller organisation som kan göra anspråk på att vara en legal regering.

IS har bara kontroll över en mindre del idag. Andra grupper som al Qaeda och närstående fundamentalistiska grupper har än mindre delar under sin kontroll.

Läget i Syrien är, liksom i Irak, komplicerat med både inhemska terroristgrupper och terrorister som kommer utifrån som stridande. Etniska minoriteter som kurderna för sin kamp mot terroristgrupper men har som mål autonomi eller till och med självständighet för kurderna i norra Syrien.

Den Fria Syriska Armén, som har band till den politiska oppositionen i exil, säger sig stå fri från islamistiska fundamentalister och har som mål att åstadkomma ett regimskifte men har enligt alla bedömare bara kontroll över mindre delar av landet.

USA har sedan konflikten startade 2011 öppet förklarat att man verkar för att Assad störtas, och president Obama meddelade att man på olika sätt skulle pressa Assad att avgå. Politiken följdes upp med att USA stödde olika oppositionella grupper i landet, även de som stod al Qaeda nära. Senare gick man över till att stödja den Fria Syriska Armén i dess kamp mot Assad och mot IS. (Nyligen hade president Trump sagt att han inte längre ställer som krav att Assad avgår men efter attacken med kemiska vapen har den amerikanska  administationen åter förklarat att man vill ha bort Assad)

USA har med det militära stödet till rebeller gjort sig skyldig till aggression mot Syrien. Man kan jämföra detta med USA:s stöd till rebeller i Nicaragua på 80-talet. Internationella domstolen i Haag slog då fast det rörde sig om väpnat angrepp och att Nicaragua hade rätt till självförsvar och som följd också rätt till kollektivt självförsvar.

Syriens regering har vänt sig till Ryssland och begärt militärt stöd mot det man betecknar som terroristgrupper. Man har inte uttryckligen hänvisat till kollektivt självförsvar men hade kunnat göra det med hänvisning till USA:s stöd till rebeller.

USA har inte gett folkrättsliga skäl för sin inblandning i konflikten. Det finns heller ingen säkerhetsrådsresolution som ger USA rätt att intervenera militärt.

Några stater (USA, Kanada, Australien, Turkiet, Frankrike och Storbritannien) har hävdat att de har rätt till självförsvar mot IS och därmed rätt att militärt ingripa mot IS i Syrien, med motiveringen att Syrien inte har besegrat IS eller är ovilligt att bekämpa IS. Vidare har USA hävdat att man har rätt att bekämpa de terroristgrupper som från syriskt territorium gått in i Irak.

Det ger dock inte dessa länder någon rätt att militärt gå in i Syrien. Syrien bekämpar IS, vilket är väl känt, men inga krav finns i folkrätten att ett land också måste besegra terroristerna. Ett land får inte aktivt stödja terrorister på sitt territorium om dessa utför attacker mot andra länder. Syrien bekämpar IS och uppfyller därmed folkrättens  krav. Syrien har inte samtyckt till dessa staters militära intervention i landet som därför innebär en kränkning av Syriens nationella suveränitet. Syriens utrikesminister förklarade i februari förra året att varje intervention av utländska styrkor på marken skulle betraktas som en aggressionshandling.

Det finns likheter mellan situationen i Syrien och den i Irak. I bägge fallen handlar det om inbördeskrig och utländsk intervention samtidigt. (Se inlägg på denna sajt om Irak och folkrätten.)

Syriens regering har dock en starkare grund för sin begäran till Ryssland om militärt stöd än vad Iraks regering haft då man bjudit in den USA-ledda koalitionen (där även Sverige deltar). Syrien är utsatt för aggression eftersom USA militärt stöder rebeller för att få ett regimskifte. En folkrättslig svaghet i Syriens inbjudan till Ryssland är dock att man inte hänvisar till kollektivt självförsvar. Stöd utifrån mot terrorism är inte självklart i enlighet med folkrätten.

I båda fallen finns stormakterna med som inblandade parter. För Sveriges del är det tillräckligt för att vi skall hålla oss utanför konflikterna.

Däremot skall Sverige som medlem i FN:s säkerhetsråd verka för en fredlig lösning av konflikten och för upprätthållandet av folkrätten, särskilt FN-stadgans våldsförbud.

USAs flagranta övergrepp mot folkrätten genom bombattacken måste fördömas.