Sverige deltar idag i två krig utan FN-mandat, Afghanistan och Irak, och i ett krig med FN-mandat, Mali.
Sveriges traditionella hållning till deltagande i militära operationer utomlands har varit att de skall vara fredsbevarande FN-operationer med mandat från FN:s säkerhetsråd, det vill säga insatser med ”blå baskrar”, exempel är Libanon, Cypern, Sinai och Gaza.
Det var en medveten svensk politik som syftade till att stärka alliansfriheten då vi inte deltog i konflikter som kunde dra med oss på ena sidan i en stormaktskonflikt. Genom att delta endast i fredsbevarande operationer undvek Sverige att blanda sig i inre konflikter i ett annat land. Därmed visade vi respekt för andra staters rätt att utan yttre inblandning själva avgöra sitt styre i enlighet med FN-stadgans artikel 1 som slår fast folkens rätt till självbestämmande. Det var en viktig princip som det låg i vårt eget intresse att upprätthålla.
Från blå baskrar till Nato-ledda styrkor
Efter kalla kriget började de svenska militära insatserna inlemmas i Natos. Under kriget på Balkan i början av 1990-talet ersattes de blå baskrarna av Natos hjälmar, och de vita svenska pansarbilarna målades om för att passa in i Natos styrka.
Uppdraget var nu fredsframtvingande, vilket i praktiken innebar att strida för ena parten i en intern konflikt. Benämningen ändrades sedan till fredsfrämjande, som lät mer fredligt och suddade ut gränsen mellan att enbart upprätthålla fred och att strida.
Det stora avgörande steget bort från den traditionella linjen var deltagandet 2002 i kriget i Afghanistan, då svenska soldater kom att ingå i den Nato-ledda Isaf-styrkan.
Den nya inriktningen formaliserades med försvarsbeslutet 2004, när huvuduppgiften det svenska försvaret blev internationella operationer. ”Försvaret av Sverige börjar i Afghanistan”, deklarerade dåvarande överbefälhavaren Håkan Syrén.
Isaf-styrkan opererade på ett mandat från Säkerhetsrådet men med ett så luddigt uppdrag som att upprätthålla säkerhet i landet. Den USA-ledda styrkan kom istället med åren kom att genomföra ett fullskaligt krig mot talibanerna.
I Sverige framställde regeringen insatsen som något slags humanitär operation för kvinnors rättigheter och flickors rätt till skolgång.
Tvärtemot detta har USA offentligt deklarerat att man inte har några mål att bygga ett civilsamhälle i Afghanistan: man är där enbart för att bekämpa talibaner och terrorister.
I Natos slutrapport den 24 november 2014 till FN sammanfattades målen för insatsen: att bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna. Detta är kärnan (core objectives) i Isafs insats.
Av 25 uppnådda resultat är 24 kopplade till utvecklingen av de militära styrkorna. Som nummer 25 kommer bekämpandet av narkotika – där Nato dock konstaterar att narkotikaproduktionen kvarstår som en stor utmaning.
Militära insatser på inbjudan
Idag deltar Sverige militärt i Afghanistan och Irak utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Från den 1 januari 2015 ingår svensk trupp i en ny Nato-ledd styrka, RSM, i Afghanistan.
Regeringen hävdar att det finns folkrättslig grund för insatsen , eftersom Kabul sagt ja till Natos militära närvaro.
Sverige deltar med väpnad styrka i Irak sedan 2015 som en del i den USA-ledda koalitionen Inherent Resolve. Även här hävdar svenska regeringen att det finns folkrättsligt stöd då den irakiska regeringen bjudit in koalitionen.
Folkrättsligt är emellertid frågan om inbjudan inte så solklar som regeringen vill göra den till.
Grundläggande är att utländska stater inte får militärt ingripa på ena sidan i en inbördes konflikt. Det baseras på FN-stadgans första artikel som slår fast folkens rätt till självbestämmande. Utomstående stater har inte rätt att bestämma styret i ett annat land.
I Afghanistan pågår ett krig mellan två sidor, regeringen i Kabul, stödd av USA, och talibanerna. En inbjudan från Kabul ger därmed inte Sverige rätt att delta i USA:s/Natos styrkor för att slå ned talibanerna.
I Irak var situationen år 2014 mer komplex, då regeringen i Bagdad skickade en inbjudan till USA-koalitionen att intervenera. Stora delar av landet var utom Bagdads kontroll, och sådan kontroll är en förutsättning för att en regering skall ha rätt att bjuda in andra staters militära styrkor.
Nu motiverade Bagdadregeringen sin inbjudan med att det gällde bekämpandet av den internationella terroristorganisationen IS, vilket de flesta andra FN-stater inte protesterade mot.
Koalitionen Inherent Resolve intervenerar inte bara i Irak utan också i Syrien. För den insatsen finns inget som helst folkrättsligt stöd, då den sker i strid med den syriska regeringens uttalade vilja och av Damaskus fördömts som en kränkning av Syriens territoriella integritet.
Svenska regeringen har utan reservationer ställt sig bakom koalitionens militära insatser i Syrien, och vårt land stöder på det sättet ett aggressionskrig.
FN-operation eller stormaktskoalition
En FN-operation baseras på mandat från Säkerhetsrådet. Därmed finns ett tydligt folkrättsligt stöd för insatsen, och det finns normalt mål och en tidplan. Ledningen för operationen tillsätts av FN, och operationen skall rapportera regelbundet tillbaka till rådet.
Koalitioner av stater som intervenerar utan FN-mandat och leds av stormakter saknar folkrättslig grund, om det inte handlar om kollektivt självförsvar för en angripen stat.
Vanligen saknar sådana interventioner också tydliga mål och tidsplan. Den eller de stormakter som leder sådana koalitioner beslutar utifrån sina egna nationella intressen. Exemplen Afghanistan och Irak/ Syrien visar tydligt att det är stormaktspolitiken som avgör hur sådana koalitioner agerar.
Det finns dock inga garantier för att ett FN-mandat inte kan missbrukas, vilket den Nato-ledda interventionen i Libyen 2011 visar. Här fanns ett mandat från Säkerhetsrådet att skydda civilbefolkningen, men genom Frankrike och Storbritannien och med USA:s stöd styrdes detta över till regimskifte och mord på Kaddafi.
Sverige deltog i interventionen i Libyen med 8 JAS-plan, och därmed medverkade vi till brott mot FN-stadgans våldsförbud.
Sammanfattning av koalitionsinterventionerna
Sedan kalla krigets slut har Sverige alltmer engagerat sig i militära operationer i koalitioner av stater ledda av en stormakt.
I Afghanistan och Irak saknas idag folkrättsligt stöd för de militära interventioner som Sverige deltar i.
Interventionen i Libyen där Sverige deltog genomfördes i strid med FN-mandatet.
Hänvisning till inbjudan till intervention har blivit ett sätt för stormakter att kringgå FN-stadgans våldsförbud.
Militära interventioner av stormaktsledda koalitioner kan användas som redskap för stormakternas egna nationella intressen, och de kontrolleras varken vad gäller mål eller tidplan av FN. Det visas i krigen i Afghanistan, Irak och Syrien och leder till krig utan slut.
Motiv för Sveriges deltagande i interventioner
De humanitära mål som svenska regeringar har anfört för deltagande i krigen har visats inte stämma med verkligheten.
Utredningen om Sverige i kriget i Afghanistan 2002–2014 ger en bister bild av de verkliga motiven. Inget av de humanitära målen som för svenska folket uppgetts vara skälen hade uppnåtts. Däremot uppfyllde man målet att verka som en pålitlig militär partner till Nato.
För den nuvarande Nato-ledda insatsen RSM anger regeringen fortfarande att vi är där för kvinnors skull, men det är närmast ett pliktskyldigt påpekande, medan man talar klarspråk om att det även nu gäller partnerskapet med USA/Nato.
Motiven för Irak-insatsen uttrycks i närmast identiska ordalag som för Afghanistaninsatsen, det vill säga kvinnors ställning omnämns medan man rent ut säger att vi är i landet i solidaritet med våra västliga partners.
För den svenska insatsen i Libyen kunde regeringen officiellt hänvisa till FN-mandatet medan dåvarande utrikesministern Carl Bildt pekade på vikten av att visa solidaritet med västmakterna.
Sverige hade trots FN-mandat ingen skyldighet att delta i kriget i Libyen. Flera andra stater som Tyskland och de tidigare öststaterna valde att avstå. Likaså sade Finland blankt nej till att skicka sina Hornet-plan.
Det alliansfria Sverige borde ha intagit samma hållning som Finland i Libyenfrågan. I linje med vår traditionella säkerhetspolitik borde vi även avstå från att delta i stormaktsledda koalitioner utan folkrättsligt stöd som i Afghanistan och Irak.
Framförande på debattmöte på Socialistiskt Forum, ABF i Stockholm, den 24 november 2018.
På mötet deltog även Anders Österberg (s) ledamot av Utrikesutskottet och samtalsledare Stina Oscarsson.
Arrangör var Gunnar Lassinantti för ABF i Stockholm