Frankrikes militära insats i Sahel kallas numera allmänt för ett nytt Afghanistan och ett nytt krig utan slut.
För Macron har det gällt att ta stöd av vem det vara må för att legitimera fortsatt franskt krig.
I Bloomberg skriver Bobby Ghosh den 8 maj att Macron backar upp diktatorer och krigsherrar i utbyte mot stöd till sitt krig.
Senast tydliggjordes den politiken i Tchad i vars huvudstad N’Djamena högkvarteret för den franskledda styrkan Barkhane är placerat. Tchadiska soldater utgör ryggraden i de sahelska styrkorna som bekämpar upproret. När presidenten Idris Deby dödades i april av rebellstyrkor, som inte var förbundna med islamistiska terrorgrupper, var det ett hårt slag för Macron som i Deby haft sin viktigaste bundsförvant.
På Debys begravning talade Macron om vikten av demokrati och dialog men gav samtidigt sitt stöd till den militärjunta, ledd av Debys son, som utropat sig till landets ledare i strid med konstitutionen som stipulerar att ledningen skulle ha övergått till parlamentets talman. Beslutet följdes av våldsamma protester som slogs ned med våld.
Den nya juntan säger att val kan hållas om 18 månader. Därmed följer man samma mönster som i Mali förra året då en junta tog makten och uppsköt val till 18 månader efter kuppen. I båda fallen var Frankrike snabbt med att erkänna kuppmakarna.
Kriget i Sahel går dåligt på alla fronter, och opinionen mot krigsinsatsen växer i Frankrike och även bland befolkningarna i Sahelstaterna.
De inhemska soldaterna uppträder minst lika grymt mot civilbefolkningen som de islamistiska miliserna. Human Rights Watch skriver i sin aprilrapport att maliska soldater de senaste sju månaderna har dödat 34 civila, bortfört minst 16 och misshandlat fångar.
Det är mot den bakgrunden lätt att förstå att EU:s medlemsstater tvekar att följa Macrons begäran att skicka trupp till Takuba (som är en del av Barkhane).
EU deltar i Mali genom utbildnings-och träningsinsatsen EUTM men har inte ställt sig bakom militära insatser.
EU:s ministerråd betonade vid sitt möte den 19 april vikten av ett ”civilt och politiskt steg framåt” och lyfte fram betydelsen av FN som kärnan, tillsammans med regionala krafter, särskilt Afrikanska Unionen, ECOWAS och G5 Sahel, för att åstadkomma stabilitet.
Tyskland deltar med trupp i FN-styrkan Minusma i Mali men ställer inte upp i Frankrikes Takubainsats.
Tyska regeringen hänvisar till konstitutionen där det krävs beslut i förbundsdagen för deltagande i offensiva insatser som den franskledda i Sahel.
Tyskland, som fortfarande i huvudsak för en politik med pacifistiska drag utifrån sin konstitution och sina historiska erfarenheter, deltog inte i kriget mot Irak och inte heller i den militära interventionen i Libyen.
Möjligen ville Tyskland kompensera för det genom att delta med en större styrka i Afghanistan. Tyskland var emot att dra bort sina trupper till den 11 september men tvingades med på USA:s linje och har nu börjat hemtagningen. För Tyskland var det nesligt att avsluta kriget utan att kunna påvisa någon som helst framgång då man för första gången (efter bombkriget mot Jugoslavien) deltog i en större insats. Tyska generaler hade under kriget deklarerat att tyska intressen försvarades bäst norr om Hindukush.
Sverige följde Tyskland, och försvarsminister Peter Hultqvist har hela tiden avvisat ett tidigt svenskt tillbakadragande och att man följer Tyskland i frågan om deltagandet i Afghanistan.
I frågan om Mali har dock svenska regeringen istället följt Frankrike, och Sverige deltar nu i kriget med specialstyrkor.
Det ena stormaktsledda krigsäventyret är inte bättre än det andra.
Sverige är nu på väg att dras in i nytt krig utan slut söder om Sahara. Ett krig där vi saknar egna nationella intressen att försvara, där vi inte hotas av upprorsstyrkorna och för vilket det inte finns någon folkrättslig grund.