Småstater har att utgå från att det är Realpolitik som gäller!

Rolf Andersson

Henry Kissinger ägnar i sin läsvärda bok Diplomacy (1994) stort utrymme åt preussaren och järnkanslern Otto von Bismarck (1815–1898). Den Realpolitik som är så starkt förknippad med dennes namn analyseras. Kissinger är inte okritisk, men en klar beundran kommer onekligen till uttryck. Det är lätt att förstå.

Nog kan också en småstat som vår lära av Bismarcks sakpolitiska hållning: inga illusioner, pragmatism, kyla och sinne för realiteterna. Det är ett program som anger en uthållig riktning. Det är en hållning som är att föredra framför en politik, som alltför länge har tenderat att sväva iväg ad hoc, i en blandning av fromma, verklighetsfrämmande intentioner (reformering av FN:s säkerhetsråd), principlösa erkännanden av stater (Bosnien, Kosovo), klibbiga samarbeten med opålitliga juniormakter på interventionistiska premisser (Frankrike och Storbritannien), involvering i folkrättsstridiga interventioner (Libyen, Syrien, Irak och Afghanistan) och anpasslighet i förhoppning om stormaktsstöd (USA) i kritiska lägen. Vi behöver börja om, återställa vår ”grand strategy” och hålla fast vid den till sin kärna.

Bismarck var fördomsfri, hänsynslös och skarp. Han hade en egen ”grand strategy”, som han förverkligade. Men apropå allianser ställde han den grundläggande frågan: vem är häst och vem är ryttare? Det spörsmålet kan man tentativt pröva på till exempel Nato. USA är väl ryttare? Eller finns det ingen riktig ryttare; är den saken i tvivelsmål? Och vem eller snarare vilka är i så fall häst? Är inte USA också häst? Nåväl, Nato-medlemmarna avgör bäst själva sina interna mellanhavanden. Det viktiga för oss är att inte låta oss bli indragna i dessa motsättningar, som antagligen för stunden kommer att hanteras på något överbryggande sätt, men i realiteten kommer att skjutas på framtiden. Det råder dock ingen tvekan om att när ryttaren ”behövs”, kommer ryttaren själv att avgöra om det ligger i dennes eget intresse att rycka ut.

Bismarck var i viss mening revolutionär (der weisse Revolutionär, för att citera historikern Lothar Gall) och patriot (fast egentligen inte nationalist utan maktpolitiker). För honom var nedärvd legitimitet, förankrad i börd och furstehus, av underordnat intresse. Den egna statens reella intressen stod kallsinnigt över sådana traditionella anspråk och band. Målet var att åstadkomma ett enat tyskt rike under preussiskt ledarskap. Den av Bismarck med framgång förda Realpolitiken resulterade i att Europa omgestaltades i grunden. Den ledde till tyskt enade och en helt ny europeisk spelplan, men ovanifrån, på överhöghetens villkor, och det på gott och ont.

Bismarcks Realpolitik hade många ingredienser och öppningar. Den var inte låst utan föränderlig.

Under en period, lett av Bismarck, använde sig Preussen, som den mäktigaste tyska staten, av alliansfrihet som ett effektivt vapen. Bismarcks grundlinje var då att utnyttja alliansfriheten så att det ibland var förnuftigt att skrupellöst avvakta men sedan, när så var lämpligt, spela ut och erbjuda konkurrerande stormakter fördelar i utbyte mot väsentliga eftergifter och därvid bedöma vad man bäst fick ut av det. Detta innebar alltså att man inte band sig i förtid, i onödan, utan passade, såg vart en kritisk situation, som berörde den egna staten, var på väg och sedan själv bestämde, så långt det var görligt, vad som var bäst för det egna landet. Som Bismarck formulerade det enligt översättningen i Diplomacy:

”The present situation forces us not to commit ourselves in advance of the other powers. We are not able to shape the relations of the Great Powers to each other as we wish, but we can maintain freedom of action to utilize to our advantage those relationships which do come about […] Our relations to Austria, Britain and Russia do not furnish an obstacle to rapprochement with any of these powers. Only our relations with France require careful attention so that we keep open the option of going with France as easily as with the other powers …”

Det egna, relativt fria självbestämmandet var alltså det avgörande i svåra lägen. Alla möjligheter skulle hållas öppna i det längsta. Ett närmande till envar av stormakterna skulle stå till buds. Det gällde även den traditionella fienden Frankrike, som man kunde göra upp med om det var tjänligt. Dessa fördomsfria tankar från Bismarcks sida väckte naturligtvis gensagor. Hans mentor, Leopold von Gerlach, som hade underlättat hans karriär men satt fast i en av furstehus präglad världsordning, var upprörd. Bismarck tog ingen hänsyn till det.

Så är det faktiskt också för oss, i en komplex och ständigt skiftande omvärld. Låt oss inte binda upp oss i förväg. Vi kan ju inte alls påverka utvecklingen i stort. Men vi kan vara aktsamma, inte binda oss i onödan, utan hänsynslöst hålla alla vägval öppna, om det mot förmodan skulle bli kinkigt för oss på allvar. Vi har mycket att erbjuda en potentiell partner, en stormakt, i ett sådant läge, och den möjligheten bör vi i så fall utnyttja till det yttersta. Det må gälla USA, Kina, Ryssland eller någon sorts europeisk kombination! Vem vet hur det ser ut i ett läge när det mesta har gått fel? Har vi låst upp oss, blir alternativen försumbara.

Cyniskt? Inte det minsta. Detta är inget vi strävar efter, inget vi vill, men om det värsta inträffar och vi utsätts för stormaktshot, ska vi ha friast möjliga hand, uppbackade av ett eget starkt territorialförsvar baserat på allmän värnplikt. Långtifrån helt enkla valmöjligheter kommer att stå oss till buds. Givetvis blir det så. Men i vår komplexa värld kan det mycket väl finnas kombinationer och öppningar som gör det möjligt för oss att stå utanför stormaktspolitikens ständiga kollisioner och aggressioner. Den optionen ska vi säkra så långt som det är bara möjligt. Den bygger på egen tillit, självständighet och värnkraft.