Utgångspunkten när det kommer till frågan om våldsanvändning mot en annan stat är FN-stadgan. I artikel 2 punkt 4 sägs: ”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”
Om vi bortser från ett klart mandat från FN:s säkerhetsråd, förutsätter rätten till självförsvar enligt artikel 51 att en väpnat attack utförd av en stat mot en annan stat har inletts antingen direkt eller indirekt. Men nu finns det de som hävdar att en stats integritet kan kränkas om det på den statens territorium finns terrorister, det vill säga man inte tolkar utan ändrar ordalydelsen av vad som står i artikel 51. Ofta hänvisas till USAs krig mot Al Qaida i Afghanistan som något slags prejudikat. Efter 9/11 skulle artikel 2 punkt 4 och artikel 51 i FN-stadgan ha blivit obsoleta.
Problemet med folkrätt är att det har gått politik i disciplinen. Folkrättsprofessorer i främst USA har en faiblesse för att söka rättfärdiga staters agerande med hänvisning till att det är legitimt. Man skiljer alltså mellan vad som är lagligt enligt till exempel FN-stadgan och vad som man tycker är legitimt. Med ett sådant synsätt kan man dock inte längre tala om en rätt, utan mer om en djungelns lag.
Nu finns det dock många folkrättsprofessorer som hävdar att folkrätten är en juridisk disciplin som måste analyseras enligt strikta metoder.
De tar därför sin utgångspunkt i vad i stor sett samtliga FN:s medlemsstater har enats om vad gäller en definition av aggression.
I artikel 2 punkt g i Definition of Aggression, FN:s resolution 3314 (XXIX), anges:
“The sending by or on behalf of a State of armed bands, groups, irregulars or mercenaries, which carry out acts of armed force against another State of such gravity as to amount to the acts listed above, or its substantial involvement therein.” (Min kursiv.)
Det innebär att terrorister som utför ett väpnat angrepp mot en stat, inte ger den angripna staten rätt att kränka en annan stats territoriella integritet, om inte terroristerna agerar on behalf – på den statens uppdrag.
Den domstol som klarlägger vad som är rätt, och inte bara legitimt, är Internationella domstolen i Haag, som har sagt att en ”constant and uniform practice” är det enda som kan förändra vad som faktisk står att läsa i FN-stadgan och till exempel FN:s angivna resolution.
Som en av de främsta folkrättsprofessorerna, Olivier Corten, Université libre de Bruxelles, har påpekat, krävs det enligt gällande rätt ett beslut från FN:s säkerhetsråd för att en stat ska ha rätt att kränka en annan stats territoriella integritet, om terroristerna inte har mandat från den staten.
Corten har gjort en grundlig analys av de många väpnade aktioner som har genomförts under åren 2005–2010 med åberopande av terroristverksamhet för att se om de genom ”constant and uniform practice” har fått folkrätten att förändras. Men med hänvisning till att många FN-stater motsätter sig en uppluckring av FN-stadgans våldsförbud och den strikta rätten till självförsvar enligt artikel 51, kan han inte finna att en sådan ”constant and uniform practice” finns.
Efter terroristattacken i Paris i november 2015 och de franska bombningarna i Syrien och Irak har den svenske folkrättsprofessorn Ove Bring påstått att Frankrike agerat enligt folkrätten. Mot denna bakgrund tog undertecknad kontakt med professor Oliver Corten för att få hans syn på saken. Hans ovan angivna analys sträcker sig ju till och med 2010, så frågan är om saken har förändrats därefter. Hans korta svar i mejl den 20 november 2015 blev:
“Briefly said, I think that the self-defence argument is totally inappropriate. The only possibility to legalize the French operation is to base it on a (possibly tacit) consent of the Syrian government, or of course to obtain a SC resolution authorizing it.”
Den 20 november 2015 antogs en resolution i FNs säkerhetsråd som dock är ganska oklar vad gäller rätten att ta till vapen. Oklarheterna har orsakat en intensiv debatt bland annat på European Journal of International Laws blogg: http://www.ejiltalk.org/
Den 23 november 2015 gjorde Olivier Corten följande inlägg:
“Dapo and Marco, thanks for this very convincing comment! Even if some of its terms are not devoid of certain (constructive) ambiguities, the SC did not authorize any military action, as can be understood both from a comparison of the text with other previous resolutions and a reading of the debates having preceded the adoption of Res 2249 (2015). Two short additional comments, in view of some reactions posted above.
In my view, the thesis of an implicit consent cannot be excluded, even if it is debatable. Since the aftermath of 13th November, France has begun to cooperate closely with Russia in the fight against ISIS. This means that, de facto, on the field, there is now a cooperation between Damas, Moscow and Paris (and probably with Washington) against the Islamic State. As far as I know, the Syrian authorities have (and this is quite understandable) not protested since against the French military operations. Against this background, when the Syrian representative expressly states ‘Welcome to everybody who finally woke up and joined the club of combating terrorists,’ it would not be excessive to consider that there is an implicit consent, covering all the actions led with the cooperation of Russia (and indirectly Syria).
Secondly, I think the ‘constructive ambiguity’ of the resolution also covers the ‘self-defence’ issue. On the one hand, France, the US and some other Western Powers invoke this argument for months to justify their strikes in Syria. But, on the other hand, we cannot find an element clearly consecrating it in the text of the resolution. The SC did not evoke self-defence, or Article 51 of the UN Charter, as it did for example in SC Res 1368 (2001). It rather evoked – referring not only to the Paris but also to Beirut, Sousse, Sinaï and Ankara –, ‘acts of terrorism’ constituting a ‘threat to peace and security.’ This (rather vague) terminology seems to reflect the traditional view taken by the Council in many other precedents when it prompted cooperation between States (and not actions led unilaterally from certain States against others) in the fight against terrorism. Of course, other interpretations of the resolution could be supported but, at the very least, it is difficult to deny that this text remains ambiguous. In my view, this reflects the current division among the UN Members about the possibility to invoke self-defence against a non-State actor, at least to the extent it implies crossing the boundary of a sovereign State without its consent and without its implication in any armed attack.”
Mats Björkenfeldt är advokat verksam i Stockholm