Den tidigare brittiske Moskvaambassadören Sir Rodric Braithwaite har skrivit boken Russia: Myths and Realities: The History of a Country with an Unpredictable Past (Pegasus Books 2022), en bok som ger en komprimerad redogörelse för Rysslands historia alltsedan Ryurik-dynastin (816–1596), de Romanovska tsarerna (1613–1918), och fram till dagens Vladimir Putin.
Braithwaite skildringar av nutida händelser är kortfattade, bland annat angående Natos östutvidgning, som enligt författaren orsakat ”en bestående fraktur” hos många ryssar, men han har tar upp vissa frågor av intresse: Tre månader efter murens fall, alltså i februari 1990, föreslog James Baker, den amerikanske utrikesministern, Michail Gorbatjov: Nato skulle ”inte flytta en tum österut från sin nuvarande position” när väl Tyskland hade återförenats. Men denna försäkring dokumenterades aldrig formellt. Författaren påpekar att Gorbatjov förhandlingsposition var alldeles för svag för att kunna insistera på formaliseringar. Inte heller skulle amerikanerna någonsin ha gått med på att binda upp sig för en obestämd framtid, framhåller författaren, vilket får anmälaren att erinra om att det även gäller Nato-fördraget.
Vinden vände snabbt. Och östeuropeiska stater som hade ”mobbats” i århundraden av ryssarna bad om att få gå med i Atlantpakten, då de trodde att ryssarna inte länge än skulle hålla sig passiva. Många i väst, sporrade av skuldkänslor för tidigare ”förräderier” – München, Jalta, Ungern, Prag –, stödde dessa ambitioner. Det gjorde också ättlingarna till polacker, balter och andra som bodde på platser som var avgörande för utgången av amerikanska val. Mellan 1999 och 2004 togs Polen, Tjeckoslovakien och Ungern och andra östeuropeiska stater in i alliansen. Så även de baltiska staterna, vilka tidigare varit en del av Sovjetunionen. De flesta ryssar blev, enligt Braithwaite, övertygade om att de hade blivit förrådda av falska löften. Boris Jeltsin varnade för den skada som utvidgningen skulle åstadkomma på Rysslands förhållande till västvärlden, och även på dess egna vacklande försök att demokratisera sig självt. Ryssarna blev inte lugnare av erbjudanden om ”samarbete” med Nato, vilket bara gjorde det klart att de inte kunde hoppas på en röst som vägde lika tungt. Därtill blev de bestörta när USA och dess allierade attackerade Serbien 1999 och uppmuntrade den serbiska provinsen Kosovo att bryta sig loss. De varnade för att ett prejudikat hade skapats. Många fruktade att Ryssland kunde bli det nästa ”offret”, framhåller författaren. Invasionerna av Irak och Afghanistan bekräftade bara deras uppfattning att Natos anspråk på att vara rent defensivt inte var trovärdigt. Allt detta lämnade en bitter eftersmak. Många i Ryssland som hade sett Amerika som en förebild i decennier förlorade nu tron på västerländsk välvilja och var övertygade om att deras land medvetet hade sänkts och förödmjukats, inte av sina egna svagheter utan av intriger från inhemska förrädare och utländska spioner. Nostalgiska efter den tid då deras land var den andra supermakten, drog de, enligt författaren, slutsatsen att västerländska idéer om demokrati var olämpliga för Ryssland, och vände sig tillbaka till en ”obehaglig, sjuklig och trotsig nationalism”. I Väst förstod man aldrig varför.
Många vanliga ryssar blev djupt upprörda över den händelsekedja som inledde början till slutet på relationen med Ukraina, som de passionerat var övertygade om speglade tusen år av delad historia. De avskydde särskilt förlusten av Krim och den heroiska staden Sevastopol, som hade varit en del av Ryssland tills Chrusjtjovs överlämnade halvön till Ukraina 1954 som en symbolisk gest för att markera 300-årsdagen av avtalet i Khmelnytsky.
”Separationen värkte som en amputerad lem”, understryker Braithwaite. I sina hjärtan trodde många att den inte kunde bestå. En av Gorbatjovs närmaste kollegor, en passionerad liberal, anmärkte privat att Jeltsin skulle behöva använda våld om ukrainarna agerade ”dåraktigt”. I januari 1992 var tanken på ett krig inte längre en fantasi. De omedelbara frågorna gällde gränserna mellan de två länderna, Krim, avyttringen av Svartahavsflottan med mera. Lyckligtvis var båda länderna – då – villiga att kompromissa. Ukraina tillät Ryssland att behålla sin bas i Sevastopol enligt ett långvarigt nyttjanderättsavtal. Ett tag lugnade det ner sig.
Putin har alltid insisterat på Rysslands och Ukrainas historiska och kulturella enhet. Det moderna Ryssland var, sa han, den direkta och obestridda ättlingen till Kievan Rus. De stater som ukrainare och vitryssar hade skapat åt sig själva efter 1991 var illegitima i ”historiens” ögon. Ukraina, upprepade han fortlöpande, kunde inte existera som ett ”riktigt land” skilt från Ryssland. Andra ryssar hade uttryckt liknande tankar genom århundradena, påpekar Braithwaite.
Braithwaites skildring av Kuba-krisen är missvisade, då bakgrunden var att USA i juni 1962 hade installerat 15 kärnvapenmissiler (Jupiter) i Turkiet, vilka enkelt hade kunnat nå Moskva. Det framgår inte av boken.
Vad gäller orsakerna till Ukraina-kriget saknar denne anmälare en bredare skildring än den som ges i boken. Sådana kan man emellertid finna i Benjamin Abelows, Nicolai N. Petros och M. E. Sarottes nyligen här anmälda böcker:
https://www.alliansfriheten.se/ukrainakriget-orsaker/
https://www.alliansfriheten.se/the-tragedy-of-ukraine/
https://www.alliansfriheten.se/inte-en-tum-till/