Ukrainakriget – orsaker

Mats Björkenfeldt

Den amerikanske historikern Benjamin Abelow har skrivit en mycket viktig bok: How the West Brought War to Ukraine: Understanding How U.S. and NATO Policies Led to Crisis, War, and the Risk of Nuclear Catastrophe (Siland Press 2022).

Om denna bok skriver Jack F. Matlock, Jr., USA:s ambassadör i Sovjetunionen, 1987-1991: ”En lysande, anmärkningsvärt kortfattad förklaring till den fara som USA:s och Natos militära inblandning i Ukraina har skapat. Behöver läsas och begrundas av varje medborgare som kan tänka rationellt och ansvarsfullt om amerikansk och europeisk säkerhet.”

Författaren förklarar: 1962 placerade Sovjetunionen kärnvapenmissiler på Kuba, vilket utlöste den kubanska missilkrisen. Även om det inte är allmänt känt, genomfördes den sovjetiska placeringen av missiler på Kuba kort efter att USA placerat Jupitermissiler med kärnvapenstridsspetsar i Turkiet.  Sovjet tog till slut bort sina missiler från Kuba, vilket löste krisen, men det var en del av en hemlig överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen, enligt vilken båda länderna skulle ta bort sina kärnvapen. Enligt överenskommelsen avlägsnade USA sina i Turkiet baserade missiler några månader efter att Sovjetunionen tagit bort sina från Kuba. Eftersom kopplingen mellan missilborttagningarna inte offentliggjordes, drog många i väst den felaktiga slutsatsen att Amerika hade vunnit ett höginsatsspel genom att ha uppvisat styrka. I verkligheten undveks ett kärnvapenkrig på grund av en kompromiss, som faktiskt möjliggjordes av att president John F. Kennedy tidigare hade främjat en god personlig relation med den sovjetiske premiärministern och därmed kunnat förhandla i god tro och därigenom undvika risken för ett kärnvapenkrig.

Uppenbarligen är situationen väldigt annorlunda nu och det på flera plan. USA är inte hotat genom kriget i Ukraina. Det ukrainska självförsvarskriget mot den ryska aggressionen förs än så länge av ukrainska soldater, som dock är starkt beroende av vapenleveranser från Väst, varav merparten kommer från USA. Vilket svängrum den ukrainska statsledningen har för helt egna beslut i ett läge där man befinner sig i ett utpräglat beroendeförhållande till Väst ska här lämnas osagt, liksom frågan hur Ukrainas och USA:s strategier skiljer sig åt.

Abelows bok är inriktad på den amerikanska politiken.

Som framgår av boken för president Biden krig i Ukraina genom fullmakt (”by proxy”) och det med två syften.

Abelow lyfter fram: ”I mars 2022… konstaterade Chas Freeman, tidigare biträdande försvarsminister för internationella säkerhetsfrågor, att

’Allt vi gör, snarare än att påskynda ett slut på striderna och en kompromiss, verkar vara inriktat på att förlänga striderna, bistå det ukrainska motståndet – vilket är en ädel sak, antar jag, men…kommer att resultera i många döda ukrainare liksom döda ryssar.’

Freemans observation pekar på en obekväm sanning: Amerikas två krigsmål är inte riktigt kompatibla med varandra. Medan en humanitär insats skulle söka begränsa förstörelsen och få ett snabbt slut på kriget, så kräver det strategiska målet att försvaga Ryssland ett utdraget krig med maximal förstörelse, ett som förblöder Ryssland på män och maskiner på slagfältet Ukraina. Freeman fångar motsägelsen i en mörk ironisk sarkasm:

’Vi kommer att kämpa till den sista ukrainaren för ukrainsk självständighet.’”

Författaren resonerar om bakgrunden till Ukrainakriget:  I nästan 200 år, från och med utformningen av Monroe-doktrinen 1823, har USA hävdat säkerhetsanspråk över praktiskt taget hela västra halvklotet. Varje främmande makt som placerar militära styrkor för nära amerikanskt territorium vet att den korsar en röd linje. USA:s politik innebär en övertygelse om att var en potentiell motståndare placerar sina styrkor kan vara av avgörande betydelse. I själva verket är denna övertygelse en hörnsten i amerikansk utrikes- och militärpolitik, och en kränkning av denna hörnsten anses kunna motivera ett krig.

Men när det kommer till Ryssland har USA och dess Nato-allierade agerat i årtionden utan att respektera motsvarande princip. De har successivt skjutit fram placeringen av sina militära styrkor mot Ryssland, till och med intill dess gränser. De har gjort detta utan tillräcklig uppmärksamhet på hur ryska ledare kan ha uppfattat detta framträngande. Hade Ryssland vidtagit motsvarande åtgärder med avseende på amerikanskt territorium – till exempel placerat militära styrkor i Mexiko – skulle Washington ha gått i krig och motiverat det kriget som ett defensivt svar på en främmande makts militära framträngande och hot. Sett genom denna lins, resonerar Abelow, kan Rysslands invasion i Ukraina inte ses som en illvillig rysk ledares ohämmade expansionism, utan som en våldsam och destruktiv reaktion på en missriktad västerländsk politik: ett försök att återupprätta en zon runt Rysslands västra gräns som är fri från offensiva hot från USA och dess allierade. Efter att ha missförstått varför Ryssland invaderade Ukraina, grundar Väst nu existentiella beslut på falska premisser. Genom att göra det fördjupar man krisen och kan som sömngångare vara på väg mot ett kärnvapenkrig. Här  anspelar Abelow på Christopher Clarks bok Sleepwalkers om hur stormakterna sömngångaraktigt ledde världen in i det första världskriget.

I boken resonerar Abelow vidare om ett flertal åtgärder från Västs sida. Under de senaste tre decennierna har USA, ibland ensamt, ibland med sina europeiska allierade, gjort följande:

  1. Utökat Nato över tusen mil österut, och pressat det mot Rysslands gränser, utan hänsyn till uttalanden som tidigare hade gjorts till Moskva, att så inte skulle ske,
  2. Dragit sig ensidigt ur Antiballistic Missile Treaty och placerat antiballistiska uppskjutningssystem i nyligen anslutna Nato-stater. Dessa uppskjutningsraketer kan också rymma och avfyra offensiva kärnvapen mot Ryssland, såsom Tomahawk-kryssningsmissiler med kärnvapen,
  3. Bidragit till att en vald pro-rysk regering ersattes av pro-västlig regering.
  4. Genomfört otaliga Nato-militära övningar nära Rysslands gräns. Dessa har till exempel inkluderat raketövningar i direktsänd tv, vars mål var att simulera attacker mot luftförsvarssystem inne i Ryssland, utan att hävda strategiska behov, och utan hänsyn till det hot sådana åtgärder skulle utgöra för Ryssland,
  5. Utlovat i slutet av 1980-talet att Ukraina skulle komma att bli en Nato-medlem. Och har sedan dess vägrat att ändra denna politik, även om det hade kunnat hindra kriget i Ukraina,
  6. Har ensidigt även dragit sig ur avtalet om medeldistanskärnkraftmissiler, vilket ökat rysk sårbarhet för en amerikansk första attack.
  7. Har skapat militär interoperabilitet på Nato-nivå med Ukraina, vilket uppmuntrade den ukrainska ledningen att inta en kompromisslös hållning gentemot Ryssland, vilket ytterligare förvärrat hotet mot Ryssland.

Boken innehåller åtta kapitel:

  1. Western Provocations: 1990–2014,
  2. Western Provocations: 2014–2022,
  3. Putting the Shoe on the Other Foot,
  4. Russian Concerns About a U.S. First Strike,
  5. Policy Experts Warned Against NATO Expansion,
  6. Russophobic Policy Makers Double Down on Past Mistakes,
  7. How Overly Pessimistic Narratives Become Self-Fulfilling Prophecies, och
  8. A Counterfactual History — and Conclusion.

Författaren klargör mycket tydligt att han inte försvarar Putins angrepp på Ukraina i februari 2022, utan han vill förklara det. Han skriver:

”Även om det är omöjligt att veta vilka specifika motiv som ledde till att Putin invaderade Ukraina, var det sannolikt en kombination av faktorer som spelade in:

  1. Den pågående beväpningen och utbildningen enligt Natos standarder och integrationen av de militära strukturerna i Ukraina,
  2. Det pågående hotet att Ukraina skulle bli medlem i Nato; och
  3. Oro för möjliga nya utplaceringar av medeldistansmissiler, förvärrad av en ängslan att USA kan komma att placera ut Aegis, offensivt kapabla ABM-raketer i Ukraina, oavsett om Ukraina var medlem av Nato eller inte.”

Boken är värdefull då den på ett logiskt sätt lyfter fram faktorer i en smygande utveckling som skulle kunna leda till ett nytt världskrig, om besinningens röster inte träder fram med kraft.  President Biden har hittills inte visat tecken på att vilja bli en ny Kennedy. Upptrappningen tycks bara fortsätta. President Putin använder sig av barbariskt våld. Det ukrainska folket tvingas i sitt självförsvar att betala ett oerhört högt pris.

För övrigt är denna anmälare än mer övertygad om att Sverige bör avstå att medverka i samma organisation – Nato – som USA, en stat med bara sina egna intressen för ögonen. Eller som Lord Palmerston uttryckte det, ”that nations have no permanent friends or allies, only permanent interests.”

Lämpligt nog har boken samtidigt kommit ut i tysk språkdräkt:  Wie der Westen den Krieg in die Ukraine Brachte: Die Rolle der USA und der NATO im Ukraine-Konflikt (samma förlag 2022). Boken bör snarast även ges ut på svenska.