Reflektioner

Anders Björnsson

En rad skrivbordskrigare (intellektuella, också politiker, vår nuvarande ambassadör till Nato exempelvis) har inte tagit i ett vapen, de har inte gjort sin krigstjänst, de har inte varit till någon nytta alls för fosterlandets försvar. Men när en ny generation nu ska strida, också på andra länders sida, då passar det att vara krigisk, Nato-istisk. Egentligen: ynkryggisk. Personer, som tidigare dömt ut den svenska politikerklassen, sluter nu upp kring den, berömmer den. Och krigspartiet Sarajevolistan har fått sin revansch.

*

Ryska konstnärer och författare ska nu nynationaliseras. Repin, Malevitj, Gogol föddes i en del av det ryska riket, som idag utgör nationalstaten Ukraina. Nu blir de, på befallning, ukrainare. Med samma logik skulle den tyskspråkiga författaren Joseph Roth (1894–1939) anses vara ukrainare. Han föddes i Brody, en österrikisk gränsstad till Ryssland, inledde sina högre studier vid Theresianska akademin i Lemberg (Lwow, Lviv), i ett område, Galizien, som efter första världskriget återfördes till Polen (blev Roth då polack?) och efter andra världskriget tillfördes den ukrainska sovjetrepubliken. Roth själv ansåg, att ett självständigt Ukraina var ett tyskt patent, ett projekt för att destabilisera Ryssland.

Hur var det sedan med Johan Vilhelm Snellman (1806–1871), den store, ehuru småväxte finske nationsbyggaren? Han föddes på Södermalm i Stockholm, där han bodde under sina första sex levnadsår och började skolan, innan familjen överflyttade till Finland (som då blivit en del av ryska riket). Svenska var hans modersmål, han återvände till Sverige under senare delen av 1830-talet för att göra publicistisk karriär här; den inleddes men avbröts. Sitter staty utanför Finlands bank i Helsingfors, varför inte i Stockholm? Snellman skrev inte mycket på finska, däremot på svenska, tyska och latin. Men nog var han finne, inte svensk. Han var hegelian, inte boströmian. Skandinavist blev han ej.

*

Nedanstående punkter nedtecknade jag under den svenska Nato-kampanjen. (För kampanj var det.)

 

  1. Det moderna Sverige har aldrig hotats militärt av Ryssland, däremot av Storbritannien och Frankrike under finska vinterkriget, då dessa länder krävde genommarsch genom Sverige och önskade besätta de svenska malmfälten.
  2. Sverige gjorde eftergifter – först till Tyskland, sedan till de västallierade – under andra världskriget. Enda eftergiften mot Ryssland kom när kriget var över, med utlämningen till Sovjetunionen av personer som kämpat för Nazityskland på östfronten. Men detta stod i överensstämmelse med de tyska kapitulationsvillkoren.
  3. Civila medborgare från de baltiska staterna som flydde till Sverige i krigets slutskede välkomnades i Sverige, drygt 40000 personer, och integrerade snabbt i det svenska samhället. Detta framkallade inga svårare reaktioner från sovjetiskt håll.
  4. På liknande sätt mottog Sverige under kalla kriget flyktingar från Ungern, Tjeckoslovakien och Polen efter folkliga upprorsrörelser och förföljelser av minoriteter och förtryckta i dessa Moskva-styrda länder, utan att detta påverkade våra relationer med Ryssland/Sovjetunionen.
  5. Den svenska krigsmakten var efter 1945 inställd på anfall österifrån, men inte som en isolerad händelse utan som led i en militär konfrontation mellan stormaktsblocken. Sverige förberedde sig att ta emot militär hjälp från Väst i en sådan situation, utan att sovjetledningen (som givetvis kände till saken) framförde officiella protester.
  6. Sverige och Ryssland har sedan drygt 200 år inga gränskonflikter med varandra, där finns ingen irredenta, och inga andra olösta problem med varandra heller (annat än individuella fall som Raoul Wallenberg). Spioneri och underrättelsearbete är normala statliga verksamhet och sker i alla riktningar. Att Sverige avlyssnas från Väst som Öst kan tas för givet. Sverige avlyssnar också.
  7. Sverige understödde under kalla krigets första skede undergrävande operationer (av så kallade skogsbröder och liknande) i de annekterade baltiska staterna. Dessa blev emellertid utan framgång och påverkade inte relationerna till Moskva.

*

När blev Ryssland Sveriges fiende? Förenta staternas var inte Sveriges fiende under Vietnamkriget.

*

Expressens före detta biträdande kulturchef Jens Liljestrand anser Vilhelm Mobergs 50-talsklyscha ”neutralitetsidioter” vara en lämplig beteckning på personer, som menar, att Sverige bör stå utanför stormaktsblocken. Idag kallas de ”Putinmedlöpare”. Idioter och medlöpare är klassifikationer, som inte behöver styrkas och beläggas. De är istället för belägg. De kan också vara en spegelbild av den som uttalar dem.

*

Det historiskt vettiga är, att man upplöser allianser, inte att man blåser upp dem. George Soros (i Davos) spår nu storkrig. Och Sverige ska delta i detta!

*

Optimisterna tror, att Norden kommer att uppträda som ett samlat block i Nato. Det är just en tro. För det första styrs de militära operationerna inom Nato av USA. För det andra tyder ingenting på att dessa fem nordiska länder har agerat på likartat sätt under genomgångna kriser. Under sen tid: se på asyl- och invandringspolitiken, se på de statliga åtgärderna under covidpandemin! Här trädde oenighet i dagen och rentav fiendskap. Kan man räkna med att krig, eller hot om krig, svetsar samman? Ingen historisk erfarenhet tyder på detta. Danmark och Norge uppträdde på diametralt olika sätt under tysk ockupation (1940–45). De militära försvarshandlingarna såg annorlunda ut, liksom motståndskampen, liksom rättsuppgörelserna efter kriget. I det ena fallet samarbetade kung och regering med ockupanten, i det andra gick de i exil. I Norge finns det idag två parlamentariskt representerade partier, som alltjämt anser, att landet bör utträda ur militäralliansen. I Finland fanns under fortsättningskriget (1941–44) en fredsopposition med rötter i flera politiska kretsar, bland annan inom Svenska Folkpartiet men också inom socialdemokratin. Vad gör man med de medborgare som inte vill strida för Nato? Nato-grannländerna Grekland och Turkiet bråkar med varandra hela tiden, inte bara om Cypern. Storbritannien och Spanien är inte överens om Gibraltar.