Överste Jan Wickbom om modern krigsvetenskap

Vi publicerar ett originalbidrag av Jan Wickbom grunderna för ett svenskt försvar i vår tid. Jan Wickbom är överste 1 gr., ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien och var i många år regementschef för I19/P5 i Boden. Han medverkar också i antologin Försvaret främst (Celanders 2015).

 

Den Hårda Kärnan (HK)

En essä om svensk krigsvetenskap i 21. seklet

Det har sagts att historien upphörde när atombomben sprängdes över Hiroshima. Men enligt Einstein hade i stället Tiden förvandlats till Döden.

Jean Baptiste Bernadotte var Europas skickligaste krigsvetenskapsman och professor i Sveriges krigsvetenskap. Han visste att finnarna inte hade sisu för att de varit svenskar utan för att de alltid hade varit bonden Paavos finnar. Jean Baptiste levde hundra år före Einsteins födelse. Denna essä är skriven mot bakgrund av Jean Baptistes erfarenheter och dess budskap är att krig är fel (Adolphe Adams ”O helga natt” ringer i öronen).

FN anser att atombomben förvandlade Tiden till Pengar. Stormakterna anser att dessa pengar skall användas teknologiskt. Småstaterna anser att pengar skall användas antingen teknokratiskt för stöd till stormakter eller demokratiskt för det egna landets försvar. Dessa tre olika uppfattningar om penninganvändning leder till splittring inom FN, mellan stormakterna och inom småstaterna. Vi är på väg mot kaos och ett nytt världskrig.

Atombomben över Hiroshima skapades genom tekniskt arbete av demokrater, ursprungligen av demokraten Einstein, som var väl medveten om atombombens dödsbringande effekt. Einstein torde ha förstått att satsning på teknik, på Döden, är provocerande men att satsning på människor är fredsbevarande. Han var också medveten om att forskningen med tiden skulle uppfinna atombomber och – liksom Jean Baptiste – var han medveten om att demokrater skulle fortsätta att utveckla teknik (grundforskning). Årets (2017) nobelpristagare i fysik har visat kvitto härpå.

Hur skall kaos och nytt världskrig kunna undvikas? Detta är målet för vårt sekels krigsvetenskapliga studier!

Historiskt sett har militär strategisk maktutövning betraktats som en krigisk tillämpning av treenigheten. Strategin och taktiken har beskrivits i tre sektioner: Sektion 1 – produktion/strid. Sektion 2 – konsumtion/logistik och Sektion 3 – administration/ ledning/ personal.

Under olika perioder har dessa tre sektioner tillmätts olika vikt. Från början ansågs Sektion 1 vara styrande. Producenten, beväpningen – svärdet – skulle vara så effektiv som möjligt (vikingatiden). ”Svärdet” byttes successivt mot försvarsgrenar och truppslag och till sist mot flygplan, ubåtar, stridsvagnar, artilleri och missiler. Sektion 2 fick då ökad betydelse. Det nya ”svärdet”/produktionen skulle betjänas och underhållas – logistik. Ju mer teknikberoende vapnen blev, desto mer komplex blev logistiken, Sektion 2 kom att bli styrande i minst samma utsträckning som Sektion 1. Strid blev ett självändamål, en entreprenad, krigare mot logistiker. Strategin leder då till inbördeskrig eller till anfall och duellstrid, kanske till världskrig. (Jfr Hitler.)  Detta torde vara politiskt oacceptabelt i vår kultur. Vi vill inte vinna ett krig (en entreprenad) – det är omöjligt för en småstat. Vi vill undvika att kriga.

Den samlade effekten av Sektionerna 1 och 2 – det väpnade våldet – skall därför utlösas och styras av Sektion 3 (administrationen och ledningen av personal). Strid skall i vår och Jean Baptistes kultur administreras med och ledas av en Sektion 3, där personal = medborgarna och där ÖB och hans stab är ledningen. Det är Sveriges medborgare som för krig och är subjektet i svensk försvarspolitik.  Vi vill undvika krig. (Jfr Per Albin Hansson.)

 

Försvarsmaktens värnplikt kan inte vara frivillig. Plikt är ett ”kategoriskt imperativ”.

I en demokratisk kultur organiserar sig medborgarna i nationer för att kunna samarbeta i ordnade, lagliga former. Nationen är alltså den abstraktion som förenar medborgarna och som de alla har plikt att skydda. Eljest kan djupgående inre konflikter på grund av lagbrott utbryta. Detta visste Jean Baptiste.

Samarbete organiseras för att medborgarna sinsemellan skall kunna ge och ta emot hjälp, kunna stifta lagar samt för att de skall kunna försvara sig mot utländskt militärt våld i olika former. (Rätten att stifta lagar är inte populism. De lagar som reglerar Sveriges försvar måste dock vara grundade på plikt.)

Om politikerna med ÖB:s hjälp gör en optimal avvägning mellan vårt försvars mål och dess medel kan vi föra en självständig nationell försvarspolitik med en Hård Kärna (HK). Kärnan, försvarsmakten, blir så hård som budgeten medger. Men budgeten måste balanseras globalt.

Krigsvetenskapen ställer i 21. seklet då två frågor: *Hur måste statsvetenskapen reagera på globaliseringen och *hur skall den nationalekonomiska vetenskapen därvid hantera pengarna? Det är i 21. seklet fortfarande fråga om Fäderneslandets försvar.

 

Cybernetiken – ett nytt, fjärde element

Mark-, sjö- och luftelementen har under 2000-talet utökats med ett fjärde element: Cybernetiken. Cybernetik (informationsteknikens datorisering) kan sägas vara Pengars självsvåldiga rörelser på globen. Sedan gammalt sägs att tid är pengar; cybernetiken påvisar att pengar också är tid. Sedan gammalt sägs att människan fått Ordet för att förstå verkligheten, numera har människan också cybernetiken. Cybernetiken kan styra både teknokrati och demokrati. Den kan förklara sambandet mellan demokrati och humanism. Cybernetiken kan möjliggöra fredligt samarbete. 

 

Vision 

Denna cybernetiska kraft – (i såväl fred som krig användandet av ett fjärde element) — har förvirrat människor och medborgare i hela välden så att politikerna blivit handlingsförlamade. Ponera att både Putin och Trump bestämt sig för att handla och att de båda anser att den andre gör rätt. Då har cybernetiken möjliggjort fredligt samarbete!

Det är nu nödvändigt att globalt reorganisera politiken och att samtidigt klassificera cybernetiken. Detta borde vara uppgifter för FN men arbetet måste börja, förankras, på lägsta nivå, i nationen och i HK. Annars skulle arbetet inte få demokratisk relevans.

Det är måhända en utopi att cybernetikens datorer skall kunna utveckla denna FN:s globala kraft (datorerna skall programmeras och råvarutillgången kanske inte är outsinlig). Men visionen är nödvändig om inte globens kulturer skall störta samman i despoti, revolutioner och krig.

Konklusion. Var och en har rätt på sitt sätt: HK är Jean Baptistes och vårt sätt att beskriva målet för Sveriges militära väpnade våld – ”Sverige skall i 21. Seklet som alliansfri demokratisk nation utgöra en försvarad säkerhetszon mellan stater i Väst och Öst. Säkerhetszonens försvarsmakt skall vara så stark att den kan bjuda uthålligt motstånd i hela landet.”

Om visionen för närvarande inte kan förverkligas globalt kan vi dock arbeta visionärt, både nationellt och – efter Brexit – kanske också regionalt.

Vi bör inte av tidsskäl ta några omvägar, utan arbeta direkt enligt Sektion 3:s Teorier om användning av militärt väpnat våld.

 

Krigets teorier – användning av organiserat militärt väpnat våld

Strid

Det är soldater som strider, inte våra hästar, fordon, flytetyg och flygmaskiner. Legala soldater beväpnas, utrustas och organiseras i förband eller i system. I strid skall soldaterna ledas och deras logistik skall säkerställas.

Vapen och utrustning såväl som ledningsteknik och logistik utvecklas ständigt. Denna tekniska utveckling går i dag fort. System utvecklas för stridens olika funktioner. Av många skäl görs dessa system så personalsvaga som möjligt. Obemannade system är redan framtagna för strid både på marken, på sjön och i luften. Tekniskt dominerade underrättelse/ledningssystem växer fram.

Teknokratiska forskare och experter talar om att vi står inför ett paradigmskifte, varvid soldaten blir överflödig – vi skulle inte längre behöva eller kunna använda soldater i krig. Vår ledning, vår logistik och våra kommunikationer skulle bekämpas så att soldater inte skulle kunna strida. I dueller mellan angriparens och våra tekniskt avancerade vapensystem skulle striden avgöras på några dygn. Andra maktmedel än konventionellt militära skulle kunna bryta vår försvarsvilja.

Dessa förutskickelser synes inte ha stöd i de erfarenheter som kan dras av många exempel på personalsvaga och tekniskt högtstående insatser under och efter kalla kriget. Snarare tyder dessa exempel på att krig avgörs av uthålliga soldater (demokrati), men att denna strid bör stöttas av personalsvaga tekniska system. En anfallande måste även i framtiden – med eller utan strid – fullfölja sitt angrepp med soldater och med en kraftfull politisk starthjälp, ”Marshallhjälp”. Eljest lämnar han en sönderfallande eller en desperat stat och hans angrepp har varit förgäves eller kontraproduktivt.

Strategi

I den tidlösa strategin är krig en kamp mellan en anfallande erövrares krigsmakt och en part som försvarar sig, sin kultur och sin egendom med en försvarsmakt, Fäderneslandets försvar.

Erövrarens strid, anfall, förs av krigsmakts-soldater, som utövar makt genom att utnyttja vapen och materiel (verktyg) eller genom att ingå i offensiva system. Defensiv strid, försvar, förs av legala soldater som utövar makt genom att försvara sig själva, organiserade i förband eller system.

Krig beskrivs som användande av organiserat militärt väpnat våld för att uppnå politiska mål (grand strategy). Politikerna – regering och riksdag – ställer målet. I vår demokrati fastställs målet efter parlamentariskt samarbete mellan politiker å ena sidan och myndigheter med flera å den andra.

Om politikerna vill föra säkerhetspolitik är det politiska målet av offensiv natur; en krigsmakt med insatsförband organiseras. Om politikerna uttrycker försvarsvilja, om det politiska målet är defensivt – politikerna vill inte ha krig – organiseras en försvarsmakt.

Antingen organiseras alltså en krigs- eller en försvarsmakt för att genomföra ett krig respektive ett försvar. I en krigsmakt slåss man med vapen (teknokrati). I en försvarsmakt strider man med soldater (demokrati). Sviktande försvarsvilja och bristande ekonomi övervinns i en försvarsmakt med plikt. Krigets funktioner ger olika effekter vid krig respektive försvar.

En försvarare strider för att överleva och för att skydda sin egendom, som utgörs av äganderätten till ett territorium med dess kultur och dess konjunkturberoende produktionsresurser och konsumtionsbehov. Kulturen och egendomens värde och därmed krigsrisken och försvarsbehovet ändras med tiden.

Många länders territorium har på grund av sin belägenhet militär betydelse, som kan medföra politiska konflikter och krig.

Försvarsmakter organiseras för att ”tjuvar” (krigsmakter) inte skall ”frestas stjäla” (angripa och ockupera). ”Frestelsen” skall motverkas bland annat genom att bytet, äganderätten, knyts till nationens politiska ledning och dess soldater (kultur, demokrati). Om angrepp ändå sker (krig utbryter) skall försvarsmakten operera så att angriparen inte tar sitt byte; försvararen skall försvåra angriparens krigföring. Försvarsmakten skall bjuda uthålligt motstånd. Om detta motstånd är mycket starkt resulterar det i att angriparens krigsmakt blir slagen/ger upp. Men en försvarsmakt behöver inte dimensioneras eller agera för att slå en angripande krigsmakt, utan blott för att kunna bjuda uthålligt motstånd och inte bli slagen. En (presumtiv) angripare kan väntas avstå från bytet och inställa eller avbryta ett anfall om motståndet visar sig vara uthålligt.

I dagens värld blir det allt svårare att definiera nationell äganderätt och allt svårare att avgöra hur nationen skall agera för att försvara denna äganderätt. Detta är politiska överväganden, där handlingsfriheten är beroende av försvarsmaktens styrka.

Strategins ekvationer (allmänt omfattad beprövad erfarenhet; skillnaden mellan försvars- och krigsmakt).

Om två försvarsmakter ställs mot varandra uppstår inga krig.

Om en krigsmakt angriper en försvarsmakt erfordras minst trefaldig övermakt för att den anfallande skall segra.

Om två krigsmakter anfaller varandra (duellsituationen) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar/defensiv.

Allianser

Både krigsledningar och försvarsledningar kan bilda allianser. Begreppet ”säkerhetspolitik” infördes i Sverige på 1960-talet, bland annat för att en alliansanslutning med alla dess kombinationsmöjligheter skulle kunna hållas öppen. Allianser är egentligen till för att säkerhetspolitikens kostnader skall kunna fördelas på många nationer.

Operationer

Stridskrafter ur alla försvarsgrenar och deras logistik samordnas och leds i operationer. En krigsledning söker ta en försvarares egendom genom att dess krigsmakt anfaller med erforderlig resursinsats (effekt). Försvarsmakten försöker maximera den anfallande krigsmaktens resursförbrukning. Därvid utnyttjar försvarsmakten territoriets terräng för att uthålligt, länge, kunna påverka motståndarens krigsmakt och för att länge kunna utnyttja den egna logistiken (effekt). Försvararen utnyttjar tiden. För den anfallande krigsmakten är tidsförlust en kostnad. För försvararen är tiden en tillgång.

Båda parter växlar operativt/taktiskt mellan Kraftsamling–Handlingsfrihet och Överraskning–Uthållighet. Om en part kraftsamlar minskar hans handlingsfrihet. Om en part överraskar minskar hans uthållighet. Försvararen eftersträvar i regel uthållighet och handlingsfrihet. Angriparen (militärstrategisk doktrin) eftersträvar i stället operativ överraskning och kraftsamlingar.

I en försvarsmakt dominerar uthållig, spridd handvapeneld. I en krigsmakt eftersträvas överraskande, kraftsamlad tung eld.

Internationella erfarenheter säger att anfallsoperationer (krigsmaktsoperationer) är tre gånger kostsammare än försvarsoperationer. På grund av Sveriges militärgeografiskt gynnsamma läge och vår försvarsvänliga terräng torde kostnadsskillnaden här vara större.

 

Vapen och materiel används på tre principiellt olika sätt i strid. Antingen *som soldatens verktyg, *som understöd till soldatens strid eller *som maskiner, vilka betjänas av soldater eller sjömän. I armén nyttjas sådana maskiner inom de mekaniserade och pansrade truppslagen. I marinen benämns maskinerna stridsfartyg och i flygvapnet stridsflygplan och robotar. Maskinerna inordnas i förband eller system.

Vapen och motmedel utvecklas ständigt. Systembundna vapens motmedel tas fram i nästan samma takt som de nya vapnen själva. Dessa förändringar har operativa konsekvenser. Understödsvapen och deras motmedel moderniseras långsammare och leder främst till taktikanpassning. Handvapen utvecklas och påverkar soldatens stridsteknik, det vill säga soldatens personliga maktutövning.

Strid förs i växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med tillhörande logistik. Elden, rörelsen och skyddet skall fungera under påverkan av motståndarens eld. De i strid nödvändiga eld-, rörelse- och skyddsmönstren inexerceras under soldatutbildningen. Därefter är det soldatens eget ansvar, plikt, att tillämpa dem efter bästa förmåga. Han behöver dock städse påminnelse härom (visitering och ledning).  Växelverkan (stridsledning) och logistik är befälsuppgifter.

Vid försvarsstrid är kombinationen eld – skydd mest kostnadseffektiv. (En soldat hinner från en skyddad eldställning beskjuta och träffa kanske tio anfallande rörliga motståndare innan han själv blir stridsoduglig). Vid anfall är däremot kombinationen eld – rörelse effektivast. (Om soldaten inte rör sig kommer han inte i stridskontakt med sin motståndare.)

Marinen och flygvapnet är organiserade i system, där personaltäthet minimerats. Då är i regel kombinationen eld–rörelse mest kostnadseffektiv.

Krigsmakter och försvarsmakter fungerar olika och det är deras fredstida och krigstida logistik som avgör deras kostnadseffektivitet. Krigsmakter är dock alltid dyrare än försvarsmakter.

I en demokrati har soldater av alla grader en avgörande position i alla funktioner och stommen i all strid torde vara soldatens, människans, vilja/plikt och hans uthållighet. Soldaten skall ledas auktoritativt men så att hans värdighet inte kränks och att hans kvalifikationer – hans pliktkänsla och hans uthållighet – kommer till sin rätt. Militär disciplin, plikt, kräver att soldaten litar på befälets och på sin egen och kamraternas förmåga. Befälet bär ansvar för detta.

Element

Den territoriella egendom, varom krig handlar, skyddas med markoperationer, huvudsakligen med uthålliga försvarande armésoldater, som bör organiseras i förband där effekten utvinns genom soldatens mentala styrka, självförtroende och värdighet (”sega gubbar”), plikt.

De sjö- och flygoperationer som skall skydda territoriet mot angriparens markoperationer utförs av försvarsmaktens marina stridskrafter och av flygstridskrafterna, som båda är organiserade i system, där effekten utvinns genom sjömännens och flygsoldaternas brukande av vapen och fortskaffningsmedel (teknokrati). Dessa system skall operera utanför och över markterritoriet. Ju närmare och ju längre in på territoriet dessa strider utkämpas, desto kostnadseffektivare är de.

Det är inte ens teoretiskt möjligt för en småstat att under längre tid upprätthålla ett ”tätt” marint/luftoperativt skalförsvar över och runt hela Sverige. Däremot har både de marina och de luftoperativa systemen förmåga till kortare tids kraftsamling, varigenom överraskande lokala angrepp kan hejdas. Det är ett strategiskt krav att marinen och flygvapnet alltid har operativ förmåga (beredskap), inte bara taktisk och teknisk kvalitet.

Angriparens trafik skall försvåras i alla tre elementen.

Globaliseringens många förändringar styrs delvis av cybernetiken, som kan sägas ha blivit ett fjärde element.

Logistik

I fredstid består den militära logistiken, kraftkällan, av produktionsfaktorer, bland annat utbildning, kaserner och övningsfält, anläggning av fortifikationer, inköp av vapen och materiel samt löner. I ett litet lands – Sveriges – försvarsmakt bör kostnaderna för dessa faktorer hållas så låga som möjligt och kraven på dyrbar beredskap bör inte överbetonas. Den fredstida logistiken bör utnyttjas så att en försvarsmakt som är uthållig i krig, kan skapas.

I krigstid består den militära logistiken, kraftkällan, av driftkostnader (konsumtion) bland annat för ammunition, drivmedel, materielersättning, proviant, för personalvård och sjukvård. Den krigstida logistiken fungerar i tre nivåer: den taktiska, den operativa och totalförsvarets logistik.

Sveriges interna logistik är ändlig. Den bör utnyttjas långsiktigt, uthålligt och den måste kunna motta förstärkning från omvärlden, det vill säga i praktiken från Västvärlden/USA. Om USA i fred och krig åtar sig leverans av detta logistiktillskott kan regeringen och ÖB odelat ägna sig åt kriget i Sverige, men denna amerikanska obligation är inte gratis.

Ledning

Soldatens strid – växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med därtill hörande logistik – leds av auktoritativa chefer i kedjan plutonchef, kompanichef och så vidare upp till ÖB: Var och När skall växlingarna ske? Hur skall logistiken förbrukas? I samma auktoritativa ledningskedja, fast uppifrån och nedåt, ställs uppgifterna och levereras logistiken: Där och då skall uppgifterna lösas! Dessa resurser disponeras! Frågorna Var? När? och Hur? ställs både underifrån och uppifrån. Svaret på de frågor som ställs underifrån måste vara de samma som svaren uppifrån på frågorna (officersprofessionen).

I teorin avser frågan Var? platsen på skalan Kraftsamling – Handlingsfrihet. Frågan När? avser en period på skalan Överraskning – Uthållighet.  Hur? avser logistikens användning på rätt plats i rätt tid.    I praktiken betyder svaren på frågorna Var? och När? plats och tidpunkt där viss strid skall utkämpas och Hur logistiken då skall utnyttjas.

Krig styrs genom att den anfallande – en krigsmakt – bestämmer målet för sin strid och sedan sätter in de stridskrafter och den logistik som behövs. Den försvarande – försvarsmakten – vet vilka stridskrafter och vilken logistik som disponeras och målet för striden rättas därefter. Å ömse sidor görs felaktiga kalkyler och tiden, det vill säga ofta logistiktillgången, är den konstant som fäller avgörandet.

Krigföring sägs vara både konst och vetenskap. Konsten skulle då visas av officerarna när de utövar ledning underifrån i kedjan, medan vetenskapen utövas av samma officerare ovanifrån. Det är officerarnas skicklighet och logistiken som avgör om kriget blir framgångsrikt eller inte. Försvarsmaktens ledning och administration bör handhas av de officerare som skall leda organisationen i krig och det är frågorna underifrån som skall konstituera en försvarsmakts (Fäderneslandets) försvar.

Äganderätt och terrorism; hybridkrigföring, hot och integritet

Äganderätt kan, utöver svensk egendom, omfatta värderingar och ekonomiska eller politiska intressen utomlands. Terrorism är den vapenlöses eller de vapentekniskt underlägsnas, ”de maktlösas”, kamp mot överheten eller mot främlingar.

De styrkor som skall användas för att skydda våra intressen utomlands och de styrkor som på FN:s begäran skall sättas in för krig utomlands eller mot terrorister utomlands bör bemannas med frivilliga försvarsmaktssoldater i speciella, tillfälligt organiserade insatsstyrkor.

Försvarsmakten bör inte insättas mot terrorister i Sverige. Sådana insatser bör åvila polisen. Vissa förband i det frivilliga Hemvärnet kan dock specialiseras för att kunna stå till polisens förfogande.

Hybridkrigföring och militära hot mot oss är en förberedelse för att kunna ställa krav på och genomföra politiska maktövertaganden. Hoten kan manifesteras med fjärrvapen och terror (11/9 och 22/7) och indirekt med kärnladdningar (Hiroshima) samt med provokativa kränkningar och konflikter (Krim).

Om vi har en folkförankrad försvarsmakt är sådana hot kontraproduktiva. Vi skall försvara vår infrastruktur och vår riksledning och vi skall fortsätta kampen även om vår infrastruktur och vår ledning provoceras och försvagas.

Säkerhetspolitiska krav på insatser mot kränkningar av vår integritet kan leda till inrikes motsättningar, till upptrappning av en incident i stället för att säkerhetspolitiken skyddar rikets säkerhet och integritet. Våra gränser bör bevakas och kränkningar bör hanteras med diplomati.

 

Krigets teori och praktik

Akademiskt sett är krig regeringens/ÖB:s användande av organiserat militärt väpnat våld för att nå politiska mål (uppifrån och ned). I praktiken är krig samma regerings/ÖB:s ledning och stöd (logistik) av legalt beväpnade medborgare så att de samverkar på taktiskt, operativt och strategiskt effektivast möjliga sätt (nedifrån och upp). Alla chefer växlar därvid mellan eld, rörelse och skydd genom att kraftsamla eller behålla viss handlingsfrihet och genom att överraska eller strida uthålligt.

Den regering/ÖB som bäst samordnar organisation och strategi har framgång.

Vår strategi (hushållning med resurserna)

Försvarsmakten skall vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt. Vi böjer oss inte för utländskt militärt tvång.

Vår ekonomi medger inte att vi skaffar oss en tekniskt överlägsen krigsmakt och vi förväntar oss inte att ett fåtal, högeffektiva insatser skulle avhålla från angrepp. Våra medborgare måste därför vara överens om att som soldater själva bjuda uthålligt motstånd om Sverige blir angripet. Alliansfrihet är en styrka, inte en brist. Detta förutsätter att riksdagen återtar den vilande allmänna värnplikten.

Sveriges territorium utgör i sin helhet ett begärligt basområde respektive skyddsområde för stater i såväl väst som öst, för närvarande USA och Ryssland. Dock inte ett oumbärligt område. För både Väst och Öst är det angeläget att inte motparten kommer i besittning av svenskt territorium där försvarsmedel kan grupperas och angreppsmedel kan baseras. Hela Sverige skall försvaras uthålligt. Beredskap för insatser mot överraskande lokala angrepp skall komplettera uthålligheten.

Försvarsmaktens operationsplanläggning och taktik måste anpassas till det ekonomiskt möjliga, vi måste hushålla med resurserna. Vapen, utrustning och teknik skall anpassas till strategin.

Försvarsmakten behöver dock inte vara homogen. Armén bör bygga på många soldater, som strider med enkla vapen, uthålligt och defensivt. Marinen och Flygvapnet måste av beredskapsskäl ha en högeffektiv karaktär, men de bör också ha uthållighet. Deras dyra vapensystem skall betjänas av specialister.

Generella operativa överväganden

Tre grundläggande strategiska krav skall tillgodoses: *Allmän värnplikt skall åter tillämpas (inte den begränsade tvångsrekrytering som nu påbörjats). *Flygvapnet skall ha hög beredskap både i fred och krig. *Både vår fredstida och vår krigstida logistik skall stödjas av USA.

En angripare — antingen han kommer från öster eller väster, antingen han angriper i norra, mellersta eller södra Sverige – torde utnyttja både tekniskt högtstående anfallsstyrkor såsom fjärrvapen med hög precision och förband med stor eldkraft (även lufttransporterade) och pansarförband. Dessutom torde angriparen disponera en stor mängd ockupationstrupp av mindre tekniskt kvalificerad art.

Angriparens anfallsstyrkor kommer i första hand att slå mot politiska strukturer och civila kritiska sårbarheter. Operativt viktiga områden angrips. Försvarsmaktens baser, underrättelse-, lednings- och logistiksystem blir utsatta. Om vi koncentrerar (kraftsamlar) våra styrkor kommer han att kraftsamla mot dem, antingen för att nedkämpa eller för att binda dem.

Ockupationstrupperna torde ha begränsad rörlighet, dåligt skydd och relativt svagt understöd. De torde metodiskt söka ockupera vårt territorium i den takt deras logistik medger. De övertar eller inför en ny, politisk ordning varvid oönskade element och personer bortförs eller likvideras.

Vi, våra soldater, kommer att få svårt att operera med sådana vapen och sådan trupp som kan lokaliseras och bekämpas av motståndarens kvalificerade anfallsstyrkor. Däremot har vi förutsättningar att bjuda uthålligt motstånd mot ockupationstrupperna om vi uppträder med förband och vapen som är svåra att lokalisera och bekämpa med artilleri eller med fjärrvapen.

Sjö- och flygstridskrafterna skall tidigt kunna kraftsamla och med hög risk möta och försvåra motståndarens inledande operationer.

Sverige bör inte utöva militärt hot från svenskt territorium, varken mot Väst eller mot Öst. Men ett svagt försvarat svenskt territorium utgör ett hot för både Väst och Öst därför att båda dessa parter efter att ha ockuperat Sverige, skulle kunna hota den andra. Vår försvarsmakt måste vara så stark och uthållig att ingen stat, vare sig i Väst eller i Öst anser det mödan värt att söka ockupera oss.

Vår nuvarande säkerhetspolitik, vårt medlemskap i EU och EU:s militära beroende av USA/Nato, innebär dock att Ryssland kan betrakta svenskt territorium som ett för USA tillgängligt basområde och vise versa. Vår solidaritetsförklaring med Baltikum och värdlandsavtalet med Nato gör ett sådant betraktelsesätt befogat. Våra operationer bör därför inriktas på att ett ryskt försök att ockupera Sverige eller delar av Sverige skall förebyggas och förhindras.

Ett sådant ryskt ockupationsförsök torde inte komma att inskränkas till de delar av Sverige, varifrån strider i Baltikum kan påverkas. Ifall strid har inletts om svenskt territorium kan både USA och Ryssland förväntas av egenintresse försöka ockupera hela Sverige. Det är både en svaghet och en styrka vid vår försvarsplanläggning. Det är en svaghet såtillvida att vi inte kan förutse i vilken del /vilka delar/ av Sverige som Ryssland inleder sitt angrepp och vi vet inte heller om och hur USA reagerar.  Vårt försvar måste därför från början omfatta hela landet inklusive Gotland; vi måste ha så många stridande förband som möjligt. Det är en styrka därför att Ryssland måste sprida sina anfallsresurser (behålla handlingsfrihet) och Rysslands angrepp också måste omfatta Finland. Finland kan förväntas bjuda motstånd om vi gör det. Rysslands angrepp tar då lång tid.

Denna det uthålliga motståndets konst utgår från idén att vi inte kan besegra en angripande stormakt – vi skall i stället själva, alliansfria, undvika att bli besegrade. Vi kan inte möta, hejda och slå vid operationer i Sverige. Vi skall, främst med sjö- och flygstridskrafter, kunna möta och möjligen hejda begränsade, överraskande angrepp, till exempel mot Gotland eller Stockholm. Den operativa ambitionen bör emellertid vara att bjuda uthålligt motstånd i hela landet utan att bli inblandad i duellstrider med angriparens tekniskt högtstående offensiva markstridsförband. Vi bör eftersträva en sorts asymmetrisk krigföring, men vi måste ha logistiskt stöd från en stormakt. Angriparen skall hållas i ständig osäkerhet och utsättas för ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef och hemvärn kan göra sådana ideliga markstridsmoment uthålligt och tätt återkommande. De kan bli mycket förlustbringande för angriparen.

Under ett uthålligt motstånd verkar marinen, utom ubåtsvapnet, nära svensk kust. Ubåtarna insätts mot angriparens logistiktransporter i hela Östersjön; flygvapnet över eget territorium i eget luftrum.

Under sekelskiftets förvirrade militärstrategiska tänkande förvandlades Gotland från att ha varit en försvarspolitisk organisationsfråga till att bli ett säkerhetspolitiskt internationellt tvistefrö. Därvid skall beaktas att Östersjön ur utrikespolitisk synvinkel sett är och skall förbli ett ”fritt hav” där samfärdsel skall främjas. För Rysslands välstånd är detta ett krav. För övriga strandstater, främst för Tyskland, är det ett starkt önskemål. Samfärdseln på Östersjön är i dag överbelastad. Rysslands krav bör därför mötas med förståelse. Dess önskemål om en gasledning längs Göta kanal bör beaktas.

Det torde ta tio-femton år att organisera en försvarsmakt som kan ge full effekt åt en sådan operationskonst och logistiken måste hela tiden stödjas av USA.

Försvarsmaktens organisation skall ledas av en Överbefälhavare med försvarsstab. Försvarsstabschefen skall tillika vara Arméchef. ÖB kall ha fyra Militärbefälhavare som även leder arméns utbildning.

Landet skall indelas i fyra operativa militärdistrikt med arméförband och Hemvärn. Marinen och Flygvapnet skall under ÖB ledas av en Marinchef respektive Flygvapenchef. Den markoperativa ledningen under militärbefälhavarna åläggs ett tjugotal Regementschefer.

Logistiken skall ledas av ÖB med hjälp av en Logistikchef, som i krig även leder helikopterförbanden. Materielverket skall i krig lyda under ÖB.

Försvarshögskolan underställs ÖB. Forskning och akademisk utbildning överförs till FOI och landets universitet

 

Ett nytt värnpliktssystem för den Hårda Kärnan (HK)

Organiseringen av värnpliktsförsvaret bör tillgå så att alla vapenföra svenska män efter mönstring uttas för uppfostran till soldater. De utbildas (exerceras), beväpnas och utrustas samt har plikt att därefter värna nationen i arméns förband eller i marinens och flygvapnets system.

Tiden då soldaten är krigsplacerad begränsas med en övre åldersgräns (35 år?). Soldaterna kan därefter frivilligt övergå till Hemvärnet, annars ställs de i reserv.

Soldatutbildning av åldersklassen genomförs i två kontingenter, där rekryterna utbildas i fyra månader; en vår/sommar- och en höstkontingent. Rekryterna sammanhålls i kompanier som förläggs i tält eller baracker. Tjänsten skall pågå dygnet runt med ett fåtal lediga dagar. Kompanierna skall vara ”självförsörjande”, det vill säga att alla sysslor som erfordras för att kompaniets rekryter skall kunna leva och lära sköts av rekryterna själva. Rekryterna roterar och lär sig på så sätt handha alla kompaniets vapen och all dess materiel. Utbildningen inriktas på beteenden mer än på kunskapsinlärning. Yrkesofficerare (aktiva före detta värnpliktiga soldater) tjänstgör som truppförande instruktörer.

Efter dessa fyra månaders utbildning (exercis) överförs på frivillig grund erforderligt antal värnpliktiga till marinen och flygvapnet för fortsatt utbildning till sjömän respektive flygsoldater och till befäl vid dessa försvarsgrenar.  Ett visst antal rekryter tillåts välja att direkt ingå i arméns frivilliga hemvärn med plikt att i fred och krig tjänstgöra där till och med 49 års ålder.

Under en femte utbildningsmånad (på senvintern) för arméns soldater tillförs befäl och specialister, som frivilligt uttagits i tidigare årsklasser och befälsutbildats. De två utbildningskontingenternas kompanier organiseras då i en bataljon, som i fält genomför en sammanhängande förbandsutbildning. Övningen leds av regementschefen och av de aktiva officerare, som har varit truppförande instruktörer under de föregående fyramånaders höst- och vår/sommaromgångar. Strid övas i grupp, pluton och kompani, samordnat i bataljons ram.

Soldater och befäl i den samövade bataljonen kvarstår sedan krigsplacerade i bataljonen i cirka tretton år. Inget krav på lokalrekrytering skall föreligga. Bataljonschefen är yrkesofficer. Regeringen/ÖB mobiliserar försvarsmakten åldersklassvis/bataljonsvis inom aktuella regementsområden (försvarsområden) och marinens och flygvapnets system i sin helhet.

Soldaten förvarar sin uniform mm i hemmet. Hans vapen mm förvaras i kassuner/motsvarande på lämplig plats, dit soldaten kallas vid mobilisering och dit bataljonens ”gemensamma utrustning” och inmönstrad/rekvirerad materiel ställs genom regementschefens försorg.

Avgångar kommer att ske och bataljonen blir mindre och mindre. Bataljonschefen inkallar vid behov erforderligt befäl och soldater för att genomföra omorganiseringar eller ändringar i försvarsplanläggningen. Bataljonschefen håller via nätet kontakt med personalen och leder frivilliga engagemang, till exempel Vasalopp och deltagande i högtidssammankomster. Bataljonen skall ”leva” under alla de tretton åren. Efter tretton år kan bataljonen frivilligt övergå till Hemvärnet, bataljonschefen blir stabsofficer (och så småningom regementschef och ÖB?).

Svensk demokrati – Sverige är inget offer. (Marseljäsen ringer i öronen). Sveriges utrikes- och försvarspolitik kan bara ha ett huvudmål: att vi inte dras in i krig om deskulle bryta ut i vår omvärld. Av det följer att vi inte ska delta i krig någon annanstans heller. Våra stridskrafter, militära och andra, ska endast användas för att försvara det egna landet. Detta bör styra Försvarsmaktens inriktning. Det är därför vi behöver ett folkförsvar, värnpliktiga soldater. Fäderneslandets försvar, inte insatstrupper.

Självfallet kommer Sverige att ”beröras” av krigshandlingar i en nära omvärld, också om vi inte själva skulle bli anfallna. Under 1900-talets bägge världskrig, som vi stod utanför, blev befolkningen utsatt för ekonomiska svårigheter av olika slag och krigförande makt passerade med styrkor genom och över vårt territorium. En del ”opålitliga element” sattes i läger; i krigets slutskede blev vi fristad för flyktingar.

Svenska frivilliga deltog i Finlands krig, och svensk militär utrustning fördes under vinterkriget 1939–1940 över till vårt östra broderland.

Ändå behöll Sverige sin neutralitet genom att inte välja sida, vare sig 1914–1918 eller 1939–1945, och genom att hävda sin territoriella integritet. Sverige var inget viljelöst offer för någon av de stridande parterna, även om sympatierna för dessa varierade inom den politiska klassen och inom befolkningen som helhet och somliga önskade ett tydligare svenskt ”engagemang”. Vi var ”berörda” men blev aldrig angripna eller ockuperade.

Detta är småstatsrealismens essens. Den bygger på insikten om att den lilla staten inte har några naturliga vänner utan allenast sina egna intressen att tillvarata. Den vägleds av en misstänksamhet mot stormaktspolitiken. Den strävar efter att utjämna konfliktytor, att skapa förtroenden, att inte utpeka fiender och att vara försiktig med att utmåla hotbilder. Med klok politik kan man undvika att dras med av malströmmen.

Så måste den lilla, alliansfria statens regeringar arbeta och lägga sina ord.

Det utesluter inte ”samarbeten” för att stärka den egna försvarsförmågan. Och givetvis utesluter det inte heller en beredskap att välja sida, om vårt lands strävan att stå utanför krigshandlingar skulle misslyckas. Men det kan inte vara klok politik, ur detta perspektiv, att binda sig på förhand och därmed begränsa handlingsalternativen i ett verkligt, skarpt läge.

Det senare är snarast uttryck för en känsla av hopplöshet, att det är väldigt litet vi kan göra när stormen bryter ut – annat än att förlita sig till andras offervilja! Den känslan bortser från att även småstaten är en aktör som sänder ut signaler och positionerar sig inför det värsta av alla fall. Den lilla staten har, paradoxalt nog, mer att förlora på ett krig än en stor stat, ty den förra men knappast den senare riskerar då att gå under som nation.

Och just därför får vi inte ikläda oss offerrollen. Den skulle kosta på tok för mycket. De som talar om Sveriges ”vänner” och ”allierade” driver ett mycket högt spel, övertygade som de är att alla håller sig till spelets regler. Men i ett krigsfall kastas alla regler över ända. Själva kriget – om det inte är sanktionerat enligt FN-stadgan eller utgör försvar mot en angripare – är ett regelbrott och ett bevis för att sådant som man har kommit överens om inte längre gäller.

Sverige måste önska sig fred till varje pris, och bästa sättet för att förverkliga en sådan önskan är att själv uppträda som en fredsfaktor.

Hur då?

Vårt land får inte misstänkas gå andras ärenden. Vi bör inte göra åtaganden eller ingå obligationer, försåvitt de inte följer av eller är förenliga med internationell rätt. Vi får inte lita på stormaktslöften, från vilket håll de än kommer. Vi kan inge respekt genom att respektera andra och samtidigt ingjuta en stark försvarsvilja i det svenska folket. Vi måste undvika split när det gäller vårt nationella försvar.

 

Krigsvetenskap 

Krigsvetenskap innefattar inte bara användandet av militärt väpnat våld utan även, och kanske främst, redovisning av politikens – det vill säga medborgarnas – inflytande på globens krigsförlopp. Politik och medborgarinflytande (demokrati) kan i cybernetikens värld sägas vara ”logistik”.

Militär Strategisk Doktrin (offensiv) reglementerar en operationskonst där militärt väpnat våld i de marina och luftoperativa elementen skall vinna markoperativ, logistisk framgång — teknokrati.

Den Hårda Kärnan (HK) (defensiv) däremot, har en strategi där man med operationer i de tre geografiska elementen ständigt söker bibehålla logistisk förmåga för nationens människor — demokrati.

Regeringen väljer mellan offensiv och defensiv krigföring eller en kombination dem emellan. Valet innebär att beräkningar görs av kostnader och kostnadseffektivitet – cybernetik.

Denna cybernetiska kraft (i såväl fred som krig användandet av ett fjärde element) har förvirrat människor och medborgare så att politikerna blivit handlingsförlamade.

Det är nu nödvändigt att globalt reorganisera politiken och att samtidigt klassificera cybernetiken. Detta borde vara uppgifter för FN men arbetet måste börja, förankras, på lägsta nivå, i nationen och i HK. Annars skulle arbetet inte få demokratisk relevans.

Förenta Nationerna  

Globen liknar inte en slät pingpongboll.

Globen består av geografiskt särpräglade områden: territoriella regioner och i dem mänskliga/humanistiska/demokratiska kulturella nationer. Människorna/befolkningen anpassas och anpassar sig till både regionen och nationen. Det måste politiken också göra. Alla jordens människor kan därför inte, som FN förutsätter, ha samma politiska förmåner och skyldigheter. Vi får i stället två politiknivåer: den regionala och den nationella. Politikerna kan ta cybernetiken till hjälp för att reglera detta ofrånkomliga förhållande.

Regionen

Den regionalpolitiska ambitionen bör vara att skapa balans inom regionen mellan produktion och konsumtion, det vill säga att uppnå välstånd. Eftersom regionerna har olika förutsättningar för produktion och konsumtion – olika miljöer – och även olika förutsättningar för global handel, blir välståndet specifikt för varje region.

Regionerna skall bestå av nationer, vilkas näringsliv och kultur är likartade och där ekonomiskt samarbete kan ske i demokratiska former.

Exempel på regioner: Norden + Estland.  Benelux + Frankrike + Tyskland.  Storbritannien + Irland.  Lettland + Litauen + Polen.  Ryssland + Vitryssland + Ukraina + ?  Och så vidare.

 

En viss överproduktion bör eftersträvas inom regionen och överskottet skall dels användas för att stärka nationernas ekonomi, dels ställas till FN:s förfogande. Regionernas överproduktion blir FN:s logistik.

Nationen

Den nationella politikens ambition bör vara att värna och utveckla nationens kultur. Med kultur menas då det humanistiska inflytandet i demokratin.  ”Mångkultur” får inte betyda ”många kulturer i en” utan ”många kulturer i samma nation”.

I cybernetikens värld bör denna kultur bestå av justitie-, ”fostrings-”, sport- och försvarsdepartement. Dessa fyra departement bör styras av en riksdags (parlaments) första kammare. En andra, välståndets kammare, bör styra utrikes/säkerhetsdepartementet, finansdepartementet, migrations- och näringslivsdepartementen.

FN:s logistik

Om FN arbetar med regioner och nationer så som här skisserats, blir nationernas BNP alltid negativa; regionernas BNP blir ibland negativa men oftast positiva. Globens BNP blir alltid positiv eftersom cybernetiken tillförsäkrar globen ständig ekonomisk tillväxt. Cybernetiken är FN:s instrument eller ledarkraft. FN:s politik skall fördela sina pengar så att viss kulturell balans erhålls mellan regionernas varierande välstånd. Krig mellan regioner skall inte behöva uppstå. Krigets vapen har bytts mot fredens pengar.

Vision

Det är måhända en utopi att cybernetikens datorer skall kunna utveckla denna FN:s globala kraft (datorerna skall programmeras och råvarutillgången kanske inte är outsinlig). Men visionen är nödvändig om inte globens kulturer skall störta samman i despoti, revolutioner och krig.

Konklusion. Var och en har rätt på sitt sätt: HK.

Om visionen för närvarande inte kan förverkligas globalt kan vi dock arbeta visionärt, både nationellt och – efter Brexit – kanske också regionalt.

Vi bör då i vårt alliansfria Sverige skapa en demokratisk, defensiv militär organisation för vårt försvar: Den Hårda Kärnan.

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/overste-jan-wickbom-om-modern-krigsvetenskap/
RSS