Om långvarigt krig – en klassisk strategi utvecklad av Mao Zedong för asymmetrisk väpnad försvarskamp mot en ”överlägsen” fiende

Rolf Andersson

Jag inleder med ett par citat ur Om långvarigt krig av Mao Zedong i syfte att väcka det intresse för dessa föreläsningar som texterna förtjänar:

Här sysslar vi med det elementära ändamålet med krig, med krig såsom ’politik med blodsutgjutelse’, såsom ömsesidig slaktning av varandra bekämpande arméer. Syftet med kriget är specifikt ’att bevara sig själv och förinta fienden’. (Att förinta fienden innebär att avväpna honom eller ’beröva honom kraften att göra motstånd’, inte att fysiskt förinta varje medlem av hans styrkor.)

 ”[Den] så kallade teorin om att ’vapen avgör allt’ […] utgör en mekanisk uppfattning av frågan om kriget och en subjektiv och ensidig åsikt. Vår åsikt står i motsättning till denna. Vi ser inte endast vapnen utan också folket. Vapen är en viktig faktor i krig, men inte den avgörande faktorn; det är människorna inte tingen, som är avgörande. Kraftmätningen är inte blott en den militära och ekonomiska styrkans kamp, den är också en den mänskliga kraftens och moralens kamp.”

 Asymmetrisk krigföring är ett omtvistat begrepp. Det är nästan alla begrepp som har med krig att göra. Stormakterna försöker lägga beslag på och vinkla dem så att de ska tjäna deras intressen. Men det behöver vi inte gå närmare in på här; vi lämnar det därhän.

Rent generellt kan det konstateras att asymmetrisk krigföring inte är något nytt. Det handlar om relevanta skillnader av olika slag mellan krigförande. Dessa differenser måste av den som utsätts för angrepp utvärderas i ett försvarsperspektiv: krigets (försvarets) mål, styrkepositioner (numerär, utbildning, stridsvana, beväpning), strategi och taktik, defensiv och offensiv, logistik, ekonomisk styrka, propagandaapparat och opinioner, geografi, förankring i hemlandet, internationellt stöd, folkrättsenlighet med mera.

Vad som intresserar här är hur en svag stat som väljer en asymmetrisk strategi framgångsrikt kan försvara sig mot en angripande stormakt (allra helst naturligtvis genom att visa upp en sådan värnkraft och utöva en sådan föregripande diplomati och få ett sådant internationellt stöd att ett hotat angrepp uteblir). Om försvarsförberedelserna, diplomatin och stödet inte räcker till, gäller frågan alltså hur den mindre staten, eller åtminstone de nationella krafterna däri, uthålligt kan hålla aggressorn stången och driva ut denne ut ur landet genom att maximalt och effektivt utnyttja sin egen styrka och samtidigt reducera eller upphäva fiendens, på pappret överlägsna styrkeposition.

Mao Zedong har mycket klokt att säga om dessa spörsmål. Jag menar att vi fortfarande har en hel del att lära oss av hans erfarenheter och analyser. Verkligheten har ju visat att det faktiskt är möjligt för en svagare, nationell styrka, som väljer att försvara sig med alla tillgängliga medel, att långvarigt hålla en aggressor kort. Sådant framgångsrikt försvarskrig fördes i Kina under Maos ledning, och sådant väpnat självförsvar pågår på flera håll i världen i skrivande stund.

Frågeställningen är högst aktuell. Den är faktiskt av betydelse för hur en liten stat som Sverige bör strategiskt utforma sitt försvar. Det handlar inte om nostalgi. Det handlar om att avvisa defatistiska, redan från början uppgivna, ohållbara föreställningar om ”tröskelförsvar” och tänkta ”duellstrider” med stormakter, som vill komma åt vårt territorium som bas för aggression mot andra stormakter.

 Mao (1893–1976) var ingen gerillaromantiker. Men han värdesatte denna form av krigföring och han värderade och analyserade den omsorgsfullt. Sådan väpnad strid kunde utgöra en effektiv och mobiliserande stödjepunkt och ett utmattande utnötningsvapen för den som försvarade det egna landet mot utländsk aggression, men alltjämt var för svag och i avsaknad av tillräckliga resurser för att möta fienden med egna militära trupper över hela linjen. Den krigsformen behövdes för att bygga upp, utveckla och komplettera de egna arméstyrkorna, som slutligen hade att fälla avgörandet. Partisankriget bidrog till att trötta ut, slita sönder, avleda, demoralisera och försvaga fienden och det bidrog samtidigt till att stärka den egna moralen och värnkraften.

Mao diskuterar utförligt denna form av krigföring i artikeln ”Strategiska problem i gerillakriget mot Japan” (1938), Valda Verk. Band II, där han koncentrerar sig på följande frågeställningar:

”Låt oss nu se vilka riktlinjer eller principer som måste användas i gerillakrigsoperationerna mot Japan, innan vi kan nå målet att bevara oss själva och förinta fienden. Eftersom gerillaförbanden i försvarskriget (och i alla andra revolutionära krig) i allmänhet uppstår ur ingenting och växer från små till stora styrkor, måste de bevara sig själva och dessutom måste de växa. Frågan är följaktligen, vilka riktlinjer eller principer som måste tillämpas innan vi kan nå målet att bevara och utöka våra egna styrkor och förinta fienden?

Huvudprinciperna är, allmänt sett, följande:

1) att använda initiativ, smidighet och planering vid genomförandet av offensiver inom defensivens ram, snabbt avgjorda slag inom det långvariga krigets ram och operationer på de yttre linjerna inom ramen för operationer på de inre linjerna;

2) samordning med den reguljära krigföringen;

3) upprättande av basområden;

4) strategisk defensiv och strategisk offensiv;

5) gerillakrigets utveckling till rörligt krig;

6) ett riktigt förhållande i fråga om befälet.

Dessa sex punkter utgör hela det strategiska programmet för gerillakriget mot Japan och är de medel som är nödvändiga för att bevara och utvidga våra styrkor, för att förinta och kasta ut fienden, för samordningen med den reguljära krigföringen och den slutliga segerns vinnande.”

 

Mao utvecklar sedan grundligt dessa aspekter i artikeln som finns att läsa här.

I föreläsningarna som Mao höll ”Om långvarigt krig” (1938), Valda Verk. Band II, vilka bifogas denna artikel, är perspektivet bredare. Han analyserar här relationerna mellan gerillakriget och det ”stora kriget”.

I en intervju med den amerikanske journalisten Edgar Snow, som återges i föreläsningarna, summerar Mao träffsäkert vad det i dess helhet handlade om:

”Fråga: Vilken bör, enligt Er mening, den allmänna strategi och taktik vara, som ska följas i detta “befrielsekrig”?

Svar: Vår strategi bör vara att använda våra huvudstyrkor till att operera på en utsträckt och skiftande front. För att lyckas måste de kinesiska trupperna bedriva sin krigföring med en hög grad av rörlighet över vidsträckta slagfält, genomföra snabba angrepp och återtåg, snabb koncentration och spridning. Detta innebär rörlig krigföring i stor omfattning och inte ställningskrig, som uteslutande vilar på försvarsverk med djupa skyttegravar, stora fästningar och bakom varandra liggande försvarsställningar. Det är inte liktydigt med uppgivande av alla de livsviktiga strategiska punkterna, som så länge det befinns lönsamt bör försvaras medels ställningskrig. Men i huvudsak måste strategin vara rörligt krig. Ställningskrig är också nödvändigt, men det kommer att bli av hjälpande och sekundär strategisk betydelse. Krigsskådeplatsen är geografiskt så väldig att det är möjligt för oss att föra rörligt krig med stor effekt. Inför våra styrkors kraftfulla aktioner måste den japanska armén gå försiktigt fram. Dess krigsmaskin är tung och långsam och dess effektivitet är begränsad. Om vi koncentrerar våra styrkor på en smal front i ett defensivt utmattningskrig, skulle vi kasta bort alla de fördelar som vår geografi och ekonomiska organisation erbjuder och upprepa Abessiniens misstag. Under krigets inledande period måste vi undvika alla stora avgörande slag och måste först använda oss av rörligt krig för att steg för steg bryta ned moralen och stridsdugligheten hos fiendens trupper.

Förutom att vi använder utbildade arméer till att föra rörligt krig, måste vi organisera ett stort antal gerillaförband bland bönderna. Ni ska veta att de antijapanska frivilligförbanden i de tre

nordöstra provinserna bara är en liten demonstration av den latenta motståndskraft som kan mobiliseras från bönderna i hela landet. Riktigt ledda och organiserade har de kinesiska bönderna en stor latent kraft. De kan hålla de japanska förbanden sysselsatta dygnet om och plåga dem till döds. Man måste komma ihåg att kriget kommer att utkämpas i Kina. Detta betyder att den japanska armen kommer att vara helt omringad av ett fientligt kinesiskt folk. Den kommer att bli tvungen att föra in alla sina förnödenheter och bevaka dem. Den måste använda ett stort antal soldater till att skydda sina kommunikationslinjer och ständigt vara på sin vakt mot angrepp, och den behöver också stora styrkor som garnisoner i Mandsjuriet och Japan.

Under krigets gång kommer Kina att kunna tillfångata många japanska soldater och ta en myckenhet av vapen och ammunition till att beväpna sig med. Samtidigt kommer Kina att erhålla utländsk hjälp till att steg för steg utöka sina soldaters utrustning. Därför kommer Kina att bli i stånd att under krigets senare skede föra ställningskrig och företa positionsangrepp mot de av japanerna ockuperade områdena. På detta sätt kommer Japans ekonomi att knäckas under den börda som Kinas långvariga motstånd utgör, och de japanska truppernas moral kommer att brytas under påfrestningen av otaliga slag. På den kinesiska sidan kommer emellertid den växande latenta motståndskraften oavbrutet att sättas in och ett stort antal revolutionärer kommer att strömma till frontlinjerna, för att kämpa för sin frihet. Alla dessa och andra faktorer i förening kommer att sätta oss i stånd att företa de slutliga och avgörande angreppen på befästningarna och baserna i de av Japan ockuperade områdena och driva ut de japanska aggressionsstyrkorna ur Kina.”

De aspekter som Mao tar upp i det summerande intervjusvaret utvecklas sedan mästerligt i föreläsningarna. Detta är en klassisk text för den som vill hämta inspiration för att utveckla grunder för försvaret av det egna landet. Förhållandena där och då är naturligtvis inte som i det egna landet. Man måste som vanligt tänka själv.

Maos hållning låg i flera avseenden i linje med Clausewitz’ inställning som den kommer till uttryck i Om kriget. Liksom när det gäller Mao är den baserad bland annat på erfarenheterna av att det egna landet var utsatt för intervention och ockupation. Ett par citat må illustrera denna samstämmighet och får avsluta framställningen:

 

”Man kan och bör inte utnyttja landstorm och beväpnade folkmassor mot den fientliga huvudstyrkan och inte ens mot större enheter. De skall inte krossa kärnan utan bara tära på ytan, på kanterna. Folkkriget skall växa upp i de områden som ligger vid sidan om krigsskådeplatsen och dit angriparen inte kommer med större styrkor för att helt undandra dessa områden motståndarens inflytande. Dessa ovädersmoln, som tornar upp sig runt omkring, skall dra fram efter honom all efter som han rycker fram.”

”Om vi däremot inte syftar till att slå hans stridskrafter och om vi är övertygade om att ej heller fienden eftersträvar detta brutala mål utan bara fruktar det, utgör besättandet av ett svagt försvarat eller oförsvarat landområde en fördel i sig. Är denna fördel tillräcklig för att fienden skall börja tveka om den slutliga utgången, utgör den ett snabbt steg på vägen mot fred.

Men det finns också ett annat sätt. Det är möjligt att öka sannolikheten för framgång utan att nedkämpa fiendens stridskrafter, nämligen genom sådana åtgärder som har en omedelbar politisk verkan. Om det finns åtgärder som primärt är ägnade att splittra eller neutralisera vår motståndares allierade, att skaffa oss nya bundsförvanter, att föranleda politiska ställningstaganden till vår fördel, är det uppenbart att detta i hög grad ökar sannolikheten för framgång och mycket snabbare kan leda till målet än att nedkämpa motståndarens stridskrafter.”

”Den tredje och allra viktigaste metoden, om man utgår från hur ofta den förekommer, är att trötta ut motståndaren. Vi väljer detta begrepp inte bara för att uttrycka förhållandet med ett enda ord, utan därför att det så väl täcker hela skeendet och inte alls är så metaforiskt, som det först kan verka. Att trötta ut motståndaren vid en konflikt betyder att använda krigets varaktighet för att succesivt utmatta hans fysiska och moraliska motståndskraft.”

 

Självständiga svenska tänkare i denna tradition redovisas i en artikel av Lars-Gunnar Liljestrand på denna sajt.

Not: översättningarna i Valda verk är gjorda av Nils G. Holmberg.

 

Här återfinner den intresserade läsaren föreläsningarna Om Långvarigt krig:Mao 191228