Libanonkriget 2006 – lågkostnadsvapen mot stormaktsteknologi

Lars-Gunnar Liljestrand

De senaste 20 årens krig har visat att lågkostnadsvapen kan vara nog så effektiva då de används i försvar mot en invaderande stormakt. Krigen i Irak, Afghanistan och Libanon är exempel på det.

Historiskt har det vanligen handlat om långvariga utnötningskrig när man bekämpar en ockupant. Maos gerillakrig mot japanerna på 30-talet är ett av de mest kända. Vietnamesernas krig först mot japanerna, sedan fransmännen och slutligen amerikanerna är också väl beskrivna.

Kriget mellan Israel och Libanon 2006 handlade om en regional stormakt, Israel, som med högteknologiska vapen bekämpade en motståndare, Hizbollah, som använde enklare bärbara lågkostnadsvapen. Israel hade fullständigt luftherravälde och överlägsna pansarstyrkor men körde ändå fast i södra Libanon.

Det var ett kort krig, endast 33 dagar, och slutade oavgjort, även om Hizbollah fick ta de största förlusterna. Kriget avslutades genom ett FN-medlat eldupphör den 8 september 2006.

Utlösande var Hizbollahs kidnappning den 12 juli 2006 av två israeliska soldater. Israel reagerade redan dagen efter med våldsamma missil- och bombflygsattacker mot södra Libanon, där Hizbollah hade sina starkaste fästen. Sedan genomförde Israel en markoffensiv med pansarstyrkor stödda av flyg och artilleri. De israeliska styrkorna, IDF, mötte ett motstånd som de inte hade räknat med och som skilde sig markant från vad de erfarit under de upprepade interventioner som Israel genomfört tidigare i södra Libanon.

År 2006, strax efter det att kriget avslutats, gjorde Andrew Exum, amerikansk forskare med bakgrund som plutonchef inom de amerikanska specialstyrkorna i Afghanistan och Irak, en studie av kriget där han tog upp de rent militära aspekterna utan att närmare gå in på politiken och de båda sidornas motiv och syften: ”Hizballah at War. A Military Assessment”. Policy Focus #63 | December 2006.

Exum vänder sig mot den gängse uppfattningen i väst att Hizbollah var helt styrt av Iran och att kriget uteslutande genomfördes av Hizbollahs yrkesmiliser. Istället visar han att civilbefolkningen i södra Libanon deltog aktivt i bekämpandet av den israeliska armén. De kämpade för sitt land utifrån det mest jordnära intresset att ”försvara, sina butiker, sina hem, till och med sina träd”. Invånarna i södra Libanon hade under flera år varit förberedda på ett israeliskt angrepp liknande dem som utkämpats 1978 och 1982 och betraktat det som oundvikligt. Därför var det 2006 på flera sätt ett folkkrig mot en utländsk angripare.

Irans inflytande var stort och bestod av vapenleveranser och politiskt stöd, men Exum framhåller att Hizbollah efter många års strider var erfarna och väl kompetenta att själva föra kriget.

Kriget blev ett skolexempel på vad som kommit att kallas asymmetriskt krig, där en stormakt med högteknologiska vapen möter en guerilla. Det var Hizbollah som oftast valde var striden skulle utkämpas och på vilket sätt. Man utnyttjade terrängen och använde förberedda nedgrävda värn och tunnlar.

Redan mindre än en vecka efter krigsutbrottet lyckades Hizbollah stoppa upp den israeliska offensiven: man höll byn Maroun al-Ras trots våldsamma attacker genom att utnyttja sina nedgrävda ställningar. Först den 23 juli tog IDF kontroll över byn men till priset av kännbara förluster.

Detta kom att bli mönstret för det fortsatta kriget. Terrängen med djupa väglösa dalgångar och minerade vägar gjorde att IDF:s pansarstyrkor hade svårigheter att agera. Istället angreps de trögrörliga stridsvagnarna av små snabbrörliga Hizbollahstyrkor utrustade med bärbara pansarvärnsrobotar.

Ett känt fall är IDF:s förluster i Wadi Salougi-dalen den 12 augusti. En stridsvagnskolonn stoppades genom att det ledande fordonet sprängdes av en mina, medan resterande attackerades av pansarvärnsenheter gömda i dalsidorna. Elva stridsvagnar träffades.

En typisk Hizbollah-pansarvärnsenhet bestod av endast två män med stöd från två till tre andra som förde fram ammunition med mera.

Vapnen var huvudsakligen ryska, inköpta av Syrien med pengar från Iran. Handeldvapnen var av standardmodeller som lätt kunde underhållas och försörjas med ammunition och reservdelar. Pansarvärnsvapnen var huvudsakligen korthållsvapen (0,2–3 km) och massiva stridsvagnsminor.

En av Hizbollahs fördelar var att soldaterna var väl tränade och skickliga i att sköta och underhålla vapen av de mest skilda slag efter många års strider. Det gjorde att de var mindre beroende av ledning från Iran än vad man annars har trott.

Organisatoriskt var Hizbollah uppbyggt av små autonoma enheter, typiskt sju till tio man, med stor frihet att agera självständigt och försedda med vatten, mat och ammunition för att klara sig självständigt i fem veckors krig. Detta gynnade gerillakrigföringen, men bristen på central ledning skulle vara ett minus om det krävdes samordnade större operationer.

Hizbollahs krigare var svåra att bekämpa eftersom de enkelt kunde byta till civila kläder och återvända till sina byar om kriget skulle gå dem emot för att senare igen uppträda i sina stridande enheter.

Om det folkförankrade försvarskriget var en framgång för Hizbollah så var raketbeskjutningen av Israel militärt meningslös. Liksom så ofta vid missil- och bombattacker mot en civilbefolkning blir resultatet att man snarare bidrar till att svetsa ihop folket och öka försvarsviljan. Så var det även med Hizbollahs raketbeskjutning (massiva attacker med över hundra missiler om dagen ända till eldupphör).  Troligen var det politiska skäl till attackerna. Man ville visa Israel att deras intervention inte stoppade raketanfallen från väl gömda eller rörliga avskjutningsramper.

Däremot visade sig fasta anläggningar för raketer mycket sårbara. Redan på krigets andra dag slog Israels flyg ut nära 60 procent av de medelräckviddiga missilerna på bara 30 minuter.

Exum pekar på att den dag då Hizbollah får tillgång till handburna och mobila luftvärnsrobotar kommer man i framtida krig också kunna bryta Israels exklusiva luftherravälde. Han avslutar sin studie med förhoppningen om att USA skall lära sig av erfarenheterna från Libanonkriget. Det visade sig var en from önskan. Inget tyder på att USA i Afghanistan och i Mellanöstern har lärt sig någonting.

Det finns flera saker att lära från asymmetriska krig även för oss i väst.

Allt fler militäranalytiker pekar nu på nackdelarna för små stater att förlita sig på tröskelförsvar med flyg, missiler och ubåtar. Oftast har sådana försvar mer eller mindre tvingats på små stater av stormakter. Det mest extrema fallet i vår närhet är Norge, där USA och Nato tryckt på för att få landet att beställa 52 stycken F 35-plan som kommer att ta större delen av försvarsbudgeten i anspråk under decennier framöver, medan det egna territorialförsvaret närmast har försvunnit.

Alternativet som norska kritiker har ställt upp är att istället bygga upp små lättrörliga markstyrkor utrustade med moderna bärbara eller mobila vapensystem som medger flexibelt, uthålligt försvar av hela territoriet. Ett sådant försvar måste vara folkförankrat och bygga på allmän värnplikt där Finland kan vara ett föredöme.

I vårt land har militärer med flera decenniers erfarenhet av utbildning och övning för manöverkrig, som översten Jan Wickbom och översten Per Blomquist, också kommit till slutsatsen att vi måste skapa ett territorialförsvar baserat på allmän värnplikt med små lättrörliga uthålliga enheter utrustade med bärbara och mobila vapensystem (det handlar inte om lågteknologi utan även här är det högteknologi men utan orimliga utvecklingstider och kostnader).

Försvarsanalytikern Raimo Jakola har visat på sårbarheten hos små staters fasta flyg-och missilanläggningar som lätt slås ut av en stormakt redan i ett inledningsskede.

Tankarna finns även hos yngre officerare. Jacob Fritzson, löjtnant vid Norrbottens regemente, I 19, skrev om vikten av att dra lärdomar från asymmetriska krig även för utformningen av det svenska försvaret:

”Israels erfarenheter i Libanon är inte unika. Krigen i Tjetjenien och Afghanistan är fulla av exempel där små enheter utrustade med pansarvärnsvapen och eldhandvapen kunna uppnå stor effekt mot mekaniserade förband. Även om de insurgenter som stred i dessa områden var både välutbildade och välutrustade bedöms en reguljär armé med bättre utrustning och utbildning kunna uppnå ännu större effekt.”

Och han efterlyste en modernisering av svenska armén, med införande av små rörliga enheter för ett territorialförsvar.

Överste Jan Wickbom har skisserat ett uthålligt territorialförsvar för hela landet med rörliga förband av bataljonsstorlek och där försvaret baseras på allmän värnplikt.

Nedan återges ett kort utdrag ur artikeln Den Hårda Kärnan   som vi publicerat tidigare:

”Denna det uthålliga motståndets konst utgår från idén att vi inte kan besegra en angripande stormakt – vi skall i stället själva, alliansfria, undvika att bli besegrade. Vi kan inte möta, hejda och slå vid operationer i Sverige. Vi skall, främst med sjö-och flygstridskrafter, kunna möta och möjligen hejda begränsade, överraskande angrepp, till exempel mot Gotland eller Stockholm. Den operativa ambitionen bör emellertid vara att bjuda uthålligt motstånd i hela landet utan att bli inblandad i duellstrider med angriparens tekniskt högtstående offensiva markstridsförband. Vi bör eftersträva en sorts asymmetrisk krigföring, men vi måste ha logistiskt stöd från en stormakt. Angriparen skall hållas i ständig osäkerhet och utsättas för ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef och hemvärn kan göra sådana ideliga markstridsmoment uthålligt och tätt återkommande. De kan bli mycket förlustbringande för angriparen.”

Här finns ett genomtänkt förslag för det svenska försvaret som ligger färdigt för regering och riksdag bara att förverkliga!