ÖB har inte råd med markstyrkor

Lars-Gunnar Liljestrand

Två finska förvarsdebattörer, Charly Salonius-Pasternak och Robin Häggblom, skrev den 6 september på svd.se att Sverige kan komma att svika Finland om det svenska försvaret inte får ökade anslag.

De refererar till ÖB som krävt ytterligare 18 miljarder kronor i tillskott mellan 2018 och 2021.

Författarna är mest oroade för att det blir ett militärt vakuum, inte främst i Sverige, utan i de bägge ländernas närområde. Sverige kan inte upprätthålla skyddet av transporter i Östersjön, vi blir en mer lättviktig partner i militärt samarbete och övningsverksamheten med Finland kan komma dras ned. Det är säkert en riktig bedömning, liksom att Sveriges ”de facto-suveränitet och utrikespolitiska manöverutrymme minskar”.

Författarna förbigår dock att de finansiella problemen för försvaret beror på snedfördelningen av resurser. Det är de dyra vapensystemen som JAS, ubåt A26, kustkorvetter och nu inte minst Patriot som hela tiden medför ökade kostnader och förskjutna tidplaner. Detta tvingar ÖB att dra ned på markstyrkorna och övningar med markstyrkor.

I själva verket är dessa vapensystem främst anpassade till insatser i närområdet det vill säga i Östersjöområdet utanför svenskt territorium, som författarna pläderar för, samt till ett tröskelförsvar som bygger på Nato-stöd om vi blir angripna. Flyg, ubåtar och medelräckviddigt luftvärn som Patriot passar väl in i Natos och USA:s behov av att Sverige skall bidra med militära resurser för närområdet snarare än att vi skall inrikta oss på markförsvar för hela vårt landterritorium.

Konsekvenserna om ÖB inte får mer pengar är tvärtemot vad författarna anger. De skriver: ”Försvarsmakten blir tvungen att än en gång anpassa sig till att endast ha en begränsad roll i försvaret av svenskt territorium.” Det är inte vad som blir följden. Istället blir resultatet att det återigen blir markstyrkorna och försvaret av territoriet som får stå tillbaka medan det Nato-anpassade tröskelförsvaret med de dyra vapensystemen prioriteras.

Det betyder inte att vi kan klara oss utan avancerade stridsmedel, men det måste finnas en balans. Redan i januari i år förklarade ÖB att han inte ens kommer att kunna sätta upp de två fullt utrustade brigader som riksdagen beställt.

Regeringen kommer att avsätta 1.5 miljarder kronor för 2019, vilket dock inte täcker ÖB:s behov. Försvarsminister Peter Hultqvist har angett att extrapengarna skall medge att övningsverksamheten skall ”delvis upprätthållas”.

Övningsverksamheten är viktigast för markstyrkorna som alltså kommer att drabbas (bara ”delvis upprätthållas”). Däremot försäkrade försvarsministern att Patriotsystemet ryms inom de ramar som riksdagen beslutat. (SvD 30/8)

Charly Salonius-Pasternak och Robin Häggblom är alltså oroade över att svenska försvaret inte får tillräckliga medel. Men deras oro grundar sig på att Sverige inte kan spela en tillräckligt viktig roll i Östersjöområdet och som militär partner till Finland och till Nato.

För svenska försvarsvänner bör oron istället grundas på att politikerna ensidigt prioriterar de dyra vapensystemen, vilket tvingar en ÖB att dra ned på just de markstyrkor som skall stå för försvaret av vårt eget territorium. Sverige hotar ingen, men Sverige behöver ett sådant försvar att vi inte behöver ta skydd hos någon. Och Finland kan inte igen få vara det skyddandet landet.

Finlands försvar är värnpliktsbaserat. Det ger en hög tröskel.

Facebook
Twitter
Google+
https://www.alliansfriheten.se/ob-har-inte-rad-med-markstyrkor/
RSS