Diskussionen om nästa olympiska spel går på högvarv. En del anser det vara fräckt att tillåta ryska och belarusiska idrottare att delta som privatpersoner. Att de öppet skulle representera sina respektive hemländer, är i dagens världsläge otänkbart. Det har hos mig återkallat i minnet vad stadsdirektören i Helsingfors, Erik von Frenckell, sade i öppningstalet vid olympiska spelen i Helsingfors 1952: ”att idrott som världsrörelse skulle bli ett neutralt område, där öst och väst kunde mötas”.
Trots det då nyligen avslutade andra världskriget möttes i Helsingfors idrottare från alla världsdelar, alla raser, alla religiösa och politiska åskådningar och alla tungomål. Sjuttio nationsflaggor hissades – bland dessa Tysklands, Sovjetunionens, USA:s och Englands, trots att de var huvudkontrahenter i det nyligen avslutade kriget. Alla idrottare tävlade under sin nations färger. […]
Nu är allt det här glömt. I stället kokar man en enda sanktionssoppa av politik, ekonomi, idrott och kultur. Enskilda individer, som inte har någon möjlighet att påverka händelsernas gång, blir drabbade. De sammanlagda följdverkningarna av alla sanktioner är omöjliga att överblicka. Hur kommer allt det här att inverka på människornas sinnen och attityder gentemot varandra och mot andra folk? Läs artikel