I en ny rapport från Randinstitutet, som gjorts på initiativ av norska försvarsdepartementet, föreslås en rad åtgärder för hur Norge skall bli en starkare och mer integrerad medlem i Nato. Utgångspunkten är att Norge är en länk i den överordnade strategin för att möta Ryssland.
Scenariot är att USA och Nato skall behärska Nordatlanten och del av Norra ishavet och Barents hav för att hindra en framtida rysk framstöt från baser på Kolahalvön.
USA har sedan ett par år trappat upp sin militära närvaro i området genom att återupprätta sin Second Fleet som har Nordatlanten som operationsområde. Vidare har USA för första gången sedan andra världskriget etablerat permanenta baser i Nordnorge, och ett antal stora militärövningar har genomförts i Nordatlanten och Nordnorge.
USA:s militära närvaro i Nordnorge är både en följd av en ökad spänning i området, där Ryssland rustar upp och genomför stora militärövningar, men också en följd av att Norge har rustat ned sitt nationella försvar och lämnat Nordmark praktiskt taget utan norskt militär närvaro.
I Norge pågår en intensiv debatt om det militära försvaret. Kritiker mot regeringens linje hävdar att landet inte enbart kan förlita sig på stöd från USA och Nato vid kris eller krig utan att ett eget nationellt försvar är nödvändigt, med markstyrkor som kan göra uthålligt motstånd vid ett angrepp. De menar också att Norge blir mer utsatt genom den ensidiga satsningen på vapensystem som passar in i Natos överordnade strategi, som har mindre betydelse för eget försvar men som kan uppfattas av Ryssland som ett hot.
Mot den bakgrunden skall man läsa Randrapporten som har ett slags halvofficiell ställning men som säkert avspeglar den amerikanska administrationens och Natos syn på hur man vill att Norges försvar skall utvecklas.
Rapporten listar fem huvudområden för det norska försvaret:
-Stärkt kapacitet för avskräckning
-Öka tröskeln för en angripare
-Öka nationell uthållighet och social styrka
-Öka möjligheten att ta emot stöd från Nato
-Öka stödet till Nato och partners
Eftersom man ser Norge som en integrerad del av Natos avskräckningsstrategi, blir förslagen inriktade på strategiska vapen och hur dessa skall skyddas snarare än ett nationellt försvar av hela territoriet.
Så ges de nya F-35-planen (på sikt 52 stycken vilka tar en stor del av norska försvarsbudgeten under decennier framåt i anspråk) en viktig roll. Planens potential för att delta i gemensamma operationer skall maximeras och luftförsvar skall inriktas på att skydda baser för planen och baser för Nato, medan inget sägs om luftförsvar för civilsamhället.
Ökad tröskel skall åstadkommas genom att Norge inbjuder allierade att för vissa perioder placera vapensystem på norskt territorium, med möjlighet till djup penetration av ryskt territorium, och att Norge införskaffar egna långdistansvapen.
Under avsnittet om ökad nationell kapacitet listas åtgärder för nationell samling och befolkningens stöd till försvaret men inga förslag om uppbyggnad av norska nationella styrkor för det egna territoriet.
Ökat stöd till Nato anges som deltagande ”bortom Natos norra flank” och delade försvarsbördor inom alliansen genom att öka försvarsutgifterna. Försvarssamarbete med Sverige och Finland samt deltagande i den brittiskt ledda insatsstyrkan Jef förordas också.
Rapporten är närmast ett beställningsarbete från den norska regeringen, som vill fortsätta på den inslagna vägen med insatsförsvar och fortsatt integrering i USA:s och Natos strategi mot Ryssland i regionen.
Här finns inget av folkförsvar och behovet av egna markstyrkor för att skydda territoriet.
Om den här linjen sedan blir bestående för försvarets utformning återstår att se. Oppositionen mot det närmast totalt Nato-anpassade försvaret är stark i Norge. Även i stortinget finns betydande motstånd.