Ett. Diplomatin i klassisk mening har hamnat på undantag. En rad svenska diplomater har uppträtt allt annat än diplomatiskt i sin gärning (blandat sig i andra staters inre angelägenheter) och i sin opinionsbildning (på tvärs med statsledningen). Detta har inte tjänat vårt nationella oberoende och inte heller statsnyttan. Diplomati har därmed kommit att bli konfliktskapande, när den hellre borde sett till att undanröja konflikter.
Två. Höga svenska militärer har haft för vana att politisera, göra utspel. De gick in för att störta den neutralitetssinnade Staaff-regeringen 1914 och önskade uppslutning på Tysklands sida också under nästa krig. Naturligtvis: långt ifrån alla. De flesta var lojala, men fåtalet krigshetsare skapade ändå problem för ansvarstagande politiker. De ville komma till drabbning. De var opålitliga. Numera är det regeringsmedlemmar som går i bräschen för krigsalarmism.
Tre. Den svenska pressen har satt sig själv på krigsfot. Få pressröster intar numera en självständig hållning i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Den undersökande journalistiken har dåliga konjunkturer. Dominerande media redogör inte för sakläget, de repeterar bulletiner. Under 1900-talet var det annorlunda. Då vinklades, men det vinklades på olika sätt. Perspektiven var motstridiga, opinionen delad. Idag sjungs unisont, men oftast falskt.
Fyra. Ett ”expertvälde” har uppstått. Men experterna som tar till orda är sällan oväldiga, och de hör inte alltid till de främsta företrädarna för sina professioner. Militärstrategiska kändisar uttalar sig om allt som efterfrågas, men ingen efterfrågar vilken kompetens de själva har. De utsätts inte i något fall för utomstående granskning. Verkligt sakkunniga tövar att korrigera dem. Dessa har sina tjänster att bevaka och sina forskningsanslag att vara rädda om.
Fem. Avspänning har utrensats ur den politiska vokabulären. Men avspänning är något som världssamfundet tjänar på, till skillnad från spänningshöjande åtgärder som sanktioner mot och bojkotter av stater. Sådana slår nästan aldrig mot regimerna utan mot befolkningarna där. Små länder har allt att vinna på avspänning. Det betyder inte att de bör – ensidigt – avrusta. Men de har all anledning att kräva av de stora att de inte ökar den spänning som råder.
Sex. Detta är numera kutym i statliga sammanhang: ”Starka påtryckningar”, gränsande till utpressning, utövas mot vänner, som inte gör som man säger. Detta skulle knappast tolereras i interpersonella relationer. ”Vänner” ska vara till lags, annars blir de paria. Vilket är gangsterlogik. Ärligare vore att säga, att de inte är vänner utan medspelare, eventuellt konkurrenter. (Men har verkligen ärlighet alltid varat längst, som Rekordmagasinet en gång påstod?)
Sju. Krig är alltid ett misslyckande. Det har en oerhörd förstörelsekraft. Försvaret av Sverige sker primärt genom att vi avvärjer tänkbara hot och skapar förtroendefulla relationer med alla som vi har att göra med. Försvarsmaktens främsta uppgift är därför att trygga freden. Men detta perspektiv bleknar när avskräckning blir det överordnade. Den som blir skrämd blir som regel oregerlig, oberäknelig. Den som jagas kan slå till – måttlöst.
Åtta. När åkermark försvinner, påverkas landets självförsörjningsgrad – negativt. När skog skövlas, försvåras försvarsstrid med vapen i terrängen. När historien förvanskas, kan nationsmedvetandet utplånas. När statsmakten blir mer repressiv, kommer förmodligen försvarsviljan att uttunnas – den risken borde inte tas. När krigsmateriel lämnar landet, blir vi mer skyddslösa (än vi har varit). När vi rycker mot fronten, vem försvarar då upplandet?
Nio. Peka inte ut fiender i onödan! De kan ta dig på allvar. Tänk istället efter: Var kan vi evakueras, om vi skulle utsättas för ett storskaligt anfall? Människor i städer och större samhällen bör få veta, var på landsbygden de kan få en uppehållsort. Sådan evakuering övades kring 1960. Den är inte riktad mot någon utpekad motståndare utan gäller vid varje tänkbart tillfälle då vårt land skulle dras in i krig. Åtgärden är rent defensiv.