Natomedlemskap är en falsk trygghet för Sverige, unt.se

Margareta Zetterström

Anm: Artikeln först publicerad på unt.se den 9 februari.

***

Vi lever i mörka och oroliga tider. Och då avser jag inte enbart pågående covid-19-pandemi med dess hemska och tragiska effekter. Det finns också ett fenomen i den offentliga debatten som inger mig allt större oro, föreställningar som ger en falsk bild av verkliga förhållanden men som sprids och accepteras som vore de sanna. Det jag åsyftar är vår nu pågående försvarsdebatt eller ­– rättare sagt – Natodebatt.

Krav på svenskt Natomedlemskap uttalas ju i dag allt oftare och allt högljuddare. Ja, det låter nästan som om alla orosmoln skulle skingras om Sverige bara blev medlem av denna militärallians. För då skulle vi nämligen “få hjälp” utifrån om, eller snarare när, vårt land utsätts för ett militärt angrepp.

Det är naturligtvis bra att någonting så viktigt som frågan om krig och fred diskuteras. Det bekymmersamma är dock att debatten förs på falska premisser, eftersom grundläggande fakta om vad ett Natomedlemskap innebär hela tiden förtigs.
Frågan reduceras just till detta att vårt land som formell medlem av Nato skulle vara garanterat hjälp i nödens stund. Däremot talar man sällan om myntets baksida, Natofördragets artikel 5, den så kallade “musketörparagrafen”, en för alla, alla för en. Det är en kollektiv försvarsförpliktelse som innebär att om ett Natoland angrips militärt så måste alla övriga Natoländer ingripa till stöd för detta land. Visserligen brukar det ibland hävdas att varje medlemsland kan avgöra vilken form av stöd man är beredd att ge. Men sådana suddiga invändningar invaggar åtminstone inte mig i någon större säkerhet.

För det är just den kollektiva försvarsförpliktelsen som utgör skillnaden mellan att vara medlem eller enbart partnerland till Nato. Det skulle helt enkelt inte vara möjligt för ett Natoanslutet Sverige att förklara sig neutralt om krig utbröt och något annat Natoland blev militärt angripet. Och det viktiga med alliansfriheten, Bernadottelinjen eller “1812 års politik” som den också kallas, har ju varit att Sverige därigenom under lång tid lyckats slippa krig och i stället fått njuta fredens välsignelser. Det är en politik som – speciellt för små stater i en värld av krigshungriga stormakter ­– visat sig synnerligen klok och förnuftig.

Som Natomedlem däremot skulle Sverige ingå i alliansens nukleära kompanjonskap (“nuclear sharing”), vilket skulle ytterligare minska vår säkerhet i olika kris- och krigssituationer. Och det ligger faktiskt nära till hands att se Sveriges vägran nyligen att skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som ett första steg mot regelrätt Natomedlemskap. Eller helt enkelt som ett resultat av påtryckningar från USA. Men oavsett vilket: Vill vi verkligen att vårt land ska vara medlem av en kärnvapenallians? Vi som tidigare med så högburet huvud verkat för kärnvapennedrustning i världen?

Förespråkarna av svenskt Natomedlemskap använder genomgående hotet från den stora grannen i öster som argument för sin sak. Men om nu Ryssland verkligen skulle utgöra ett militärt hot mot just Sverige, så är den åtgärd Natoförespråkarna rekommenderar i så fall rent kontraproduktiv, ja ytterligt farlig. Som Krister Eduards (före detta ambassadråd vid svenska ambassaden i Moskva) nyligen påpekade i ett inlägg i Svenska Dagbladet:

“Ett svenskt Natomedlemskap skulle ofrånkomligen tolkas som en offensiv upptrappning och riskera att utlösa en rysk upprustning i regionen med åtföljande förhöjda säkerhetsrisker.” (SvD 12/1 2021).

I den nuvarande svenska försvarsdebatten finns det uppenbart krafter som försöker vänja svenska folket vid tanken på att kriget är ofrånkomligt och att medlemskap i Nato är den allena saliggörande lösningen. Perspektivet “om kriget kommer” byts allt oftare ut mot “när kriget kommer”. Senast påtagligt i Dagens Nyheters braskande sätt att rapportera om den “Inriktning för försvarsmakten 2021-2025” som regeringen antog strax före jul och som journalisten Mikael Holmström beskriver som en “helomvändning i synen på risken för krig på svenskt territorium” (DN 9/1 2021).

Att stärka det svenska territorialförsvaret är naturligtvis nödvändigt efter de senaste tre decenniernas huvudlösa nedrustningspolitik och ensidiga satsning på deltagande i västliga krigsoperationer utomlands. Men att med falska argument och förtiganden försöka skrämma Sveriges befolkning till att bejaka svenskt Natomedlemskap, det är otillständigt.

Alliansfrihet (syftande till neutralitet i krig) är även framdeles den allra bästa livförsäkringen för ett litet land som vårt!