Nato splittrat men går vidare

Lars-Gunnar Liljestrand

Vid toppmötet den 11–12 juli enades Natos medlemsländer om en gemensam deklaration. President Donald Trump hade gått till våldsamt angrepp mot Tysklands förbundskansler Angela Merkel med kravet på ökade försvarsutgifter. Ändå skrev Trump i slutändan under deklarationen, och Nato undvek därmed den splittring som G7-länderna uppvisade då Trump vägrade underteckna en gemensam skrivning om ekonomi och handel.

Viktigast för Trump var att medlemsländerna ökar sina försvarsutgifter, och i deklarationen sägs att alla nu planerar för 2 procent av BNP och att två tredjedelar av medlemmarna kommer att uppnå målet 2024.

En ny styrka om 30 bataljoner, 30 flygskvadroner och 30 marina enheter skall ställas samman av medlemsstaternas styrkor. Hur denna nya styrka skall operera är inte sagt annat än att syftet är att den skall användas vid kollektivt försvar och vid interventioner i krisområden.

Sveriges statsminister Stefan Löfven var tillsammans med Finlands president Sauli Niinistö inbjuden att delta på middagen, då de båda länderna har status av särskilda partners till Nato. Löfven kommenterade mötet:

”Ett Nato som utvecklas i rätt riktning är betydelsefullt också för oss. Trots en hård ton som vi har sett så görs det också framsteg.”

Vidare sade han att ”alla ser betydelsen av att ha ett fungerande Nato. Det togs ju redan 2014 ett beslut om att man skulle eftersträva två procent av BNP i utgifter. Det har väl understrukits ännu mer att snabba på och göra det tydligt att det är det som gäller”. (msn.com 12/7)

Motsättningar mellan medlemsländer

Även om alla skrev under deklarationen finns stora och uppenbara motsättningar mellan staterna.

Ryssland utpekas, liksom vid toppmötet 2016, som Natos huvudmotståndare, men tunga medlemsländer som Tyskland och Italien vill ha ett mer normalt förhållande till Ryssland och inte öka sanktionerna och isoleringen.

USA vill få med sig de övriga att delta i interventioner utanför Europa som Afghanistan och Irak. Medlemsländerna från det forna östblocket gick däremot med i Nato i förhoppningen om att få militärt skydd mot Ryssland, och de har föga intresse av interventioner i Centralasien eller Mellersta Östern. Frankrike vill få ökat fokus på militära insatser i Nordafrika utifrån sina nationella intressen i regionen.

USA har ett eget intresse av att militärt matcha Ryssland i Nordatlanten och på Nordkalotten. Detta nämns inte i den gemensamma deklarationen, men USA har redan börjat stationera marinsoldater i Nordnorge och använder nu flygbaser i Nordnorge. Tidigare i vår upprättade USA ett särskilt kommando för Nordatlanten och reaktiverade sin Andra Flotta för området. Kommandot ingår i Nato men är uppenbart ett intresse främst för USA i en potentiell kraftmätning i norr med Ryssland som har sina marina resurser på Kolahalvön. I Norge har kritiker varnat för att den militära koncentrationen är till för USA och inte för att i första hand för att skydda Norge.

Öststaterna och baltiska staterna

De tidigare medlemmarna i Warszawapakten har fört fram en begäran om permanent närvaro av Nato-styrkor på sina territorier. USA och övriga Nato-länder har inte velat binda sig för det. Istället har totalt 4500 man placerats i Polen och de baltiska staterna med styrkor som byts ut periodiskt. Osäkerheten om Nato har lett till att Polen och de baltiska staterna nu satsar på att bygga ut de egna försvaren.

 Relationen till EU

EU är en ”unik och viktig” partner för Nato, men i deklarationen undviker man att direkt kommentera förslagen inom EU på ett starkare eget försvar som samarbetsavtalet Pesco och Frankrikes förslag om en EU-armé. Man vill underlätta förflyttningar av militära enheter över landgränserna i EU. Nato välkomnar att EU stärker sitt försvar men att duplicering med Nato skall undvikas.

Afghanistan

I deklarationen från Natos tidigare toppmöte i Warszawa 2016 beslöts om fortsatt militär närvaro i Afghanistan till 2020.

I den nya deklarationen slår man fast att Nato kommer att fortsätta sin närvaro där till 2024. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg kommenterade att man fortsätter att militärt stödja regeringen i Kabul till dess en ”bestående fred uppnåtts”. Ingen ny tidplan har angivits för Natos närvaro. Stoltenberg förtydligade inte insatsens mål ytterligare utan uppgav att man stannar “until conditions indicate a change is appropriate”. (Tolo News 12/7) Efter mer än 17 års krig i Afghanistan är Nato berett till ett fortsatt krig utan slut.

 Irak

Nato beslutade att sätta upp en ny styrka för militär utbildning och träning i Irak. Med beslutet ansluter sig Nato till den USA-ledda koalitionen Inherent Resolve som agerar militärt både i Irak och i Syrien.

Liksom i fallet Afghanistan är beslutet uppenbarligen taget utifrån USA:s intresse att få med sig allierade i interventioner i andra länder.

 Iran

I deklarationen från Natos tidigare toppmöte i Warszawa 2016 välkomnades kärnvapenavtalet:

” We commend the conclusion of the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA) between the E3/EU+3 and Iran, signed on 14 July 2015, and its ongoing implementation since 16 January 2016.”

I den nya deklarationen saknas ett ställningstagande till kärnvapenavtalet efter det att USA på egen hand sagt upp det. Istället kritiseras Iran för att landet genomför tester med missiler, och Nato uppmanar Iran att fullt ut samarbeta med IAEA om kärnvapenavrustning.

Detta ledde omedelbart till skarpa protester från Iran som avvisade påståendena från Nato som grundlösa, och Iran underströk att man redan samarbetar nära med IAEA. Iran hävdade att USA på Nato-mötet pressat sina allierade till ställningstagandet mot Iran. (Xinhua News 12/7)

 Nordafrika

Nato utökar sitt kommando för Medelhavsområdet och stärker verksamheten vid sitt center i Neapel. Det är främst ett intresse hos Portugal, Spanien, Frankrike och Italien.

Motsättningarna mellan Natos medlemsstater om politiken för regionen visades under det Nato-ledda kriget mot Libyen 2011 som styrdes från centret i Neapel. Vare sig Tyskland eller någon av Natos medlemsstater i Östeuropa ville delta i bombkriget som kom att genomföras av främst Frankrike med stöd av Storbritannien. USA stödde insatserna men deltog inte aktivt i bombningarna.

Sveriges partnerskap

Två länder, Sverige och Finland, som inte är Nato-medlemmar omnämns speciellt i deklarationen:

”The Alliance has developed mutually beneficial security cooperation with Finland and Sweden on a broad range of issues. We remain dedicated to further strengthening our cooperation, including through close political consultations, shared situational awareness, and joint exercises, in order to respond to common challenges in a timely and effective manner.”

Den speciella ställningen som utvalda partners anges bero på säkerhetssamarbete till ömsesidig fördel.

Sverige och Finland har på många områden närmat sig Nato och deltar i en rad gemensamma övningar.

Men grunden för Sveriges och Finlands ställning i Nato är vårt deltagande i kriget i Afghanistan (och för Sveriges del även i kriget i Libyen).

Ett officiellt erkännande om detta kom från Nato i dess skrift om den framtida strategin som lades fram 2017, NATO Adaptation Initiative. Där slås fast att Afghanistan är det främsta exemplet på hur Nato knutit till sig andra länder från hela världen. Bland de europeiska staterna anges Sverige och Finland som de viktigaste partnerskap som kriget i Afghanistan skapat.

Med deklarationen från toppmötet 2018 bekräftas åter att internationella operationer är en viktig del av Natos militära verksamhet. De militära interventionerna styrs av USA:s nationella intressen, och Natos medlemsstater deltar i många fall bara av solidaritet med USA.

Nato-chefen förklarade detta under toppmötet, då han påpekade att USA har nytta av Nato eftersom alliansen stärker USA:s ställning och inflytande i världen genom att Nato deltar i USA:s militära interventioner i andra länder. (National Public Radio Inc. 11/7)

Sveriges fortsatta närmande till Nato och deltagandet i Nato-ledda interventioner undergräver både tilltron till vår alliansfrihet och folkrätten. Att inneha en ställning som privilegierad partnerskapsmedlem är inte i Sveriges intresse. Vi riskerar istället att dras med i fortsatta krig.